krille tvärvigg

Trött på gamla landsvägens sevärdheter, förlade jag min förmiddagspromenad till Maln-området för att se hur långt våren avancerat. Jag utgick från skidstadion, där en spårmaskin gick på och gjorde nya spår, obekymrad om det som kallas vår. Och till skidentusiasternas fromma. Jag mindes hur det var för några år sedan då skidklubben arrangerade SM och man fick frakta snö från de närbelägna skogarna för att kunna åstadkomma en smal sträng som en rännil åt skidåkarna. I år var däremot ingen snöbrist, men heller inget SM. Jag fortsatte förbi cementfabriken och slog in på gångbanan åt Maln. Efter 10 minuter var jag framme vid badplatsen. Inte ett spår av någon vår. Isen låg som ett järnlock över fjärden och den vita sanden på playan var täckt av ett annat vitt material, kompakt och ogenomträngligt. På iskanten vid en vak satt ett par måsar och skrek, som om de ville påskynda snösmältningen. Men den sol som lyste som en svag glödlampa förmådde inte mycket. Jag halkade vidare på isen som bredde ut sig ovanför den tomma och öde restaurangen. Slog in på cykelbanan på Malnvägen, passerade campingplatsen, där ett par kvarlämnade husvagnar var allt som skvallrade om en annan årstid. Utmed vägen bredde miljonvillorna skrytsamt ut sig. Här finns ingen ekonomisk kris var det som om de ville säga. Se så bra vi har det. Villorna har nu trängt ut de gamla sommarstugorna som med möda uppförts under 1950-talet och framåt. De påvra stugorna för en undanskymd tillvaro, precis som om de skämdes för sina uppblåsta grannar. Jag traskade vidare och kom efter cirka en timme tillbaka till utgångspunkten. Där halkade en skidåkare omkring på bakhala skidor. Undrar om han längtade efter våren?