krille tvärvigg

Denna lördag i slutet av oktober går mina tankar tillbaka till en lördag för snart två månader sedan då vi besökte Kirkenes, vändpunkten på vår resa med Hurtigruten. Vi for med bussen till ryska gränsen, men före det tog vår guide, som hette Ernst Sneve och var 77 år gammal, med oss till en bunker, som tjänstgjort som skydd för invånarna i Kirkenes under de intensiva bombningarna av staden under kriget. Ernst Sneve var då en liten gutt, som tillsammans med sin mamma och storasyster tog skydd i den här tunneln, som nu var upplyst och hade en rå och fuktig atmosfär. En bit in i tunneln fanns ett större utrymme, som gjorts om till en provisorisk filmlokal, där Ernst visade en film för oss om kriget i Finnmarken och vilka konsekvenser det fick. Man kom förstås att tänka på dagens Syrien, då man såg filmen, förstörda hus, människor som sökte skydd, bomber som exploderade osv.

De tyskar som var med på resan blev här ovanligt tysta, kanske kände de en sorts skuld över det som visades. Kirkenes, liksom hela Finnmarken blev en bricka i stormakternas spel. Tyskarna ville få kontroll över Murmansk, dit de allierade förde in krigsmateriel till Sovjet. Och ryssarna bombade staden för att göra det svårt för tyskarna. Och i det spelet blev civilbefolkningen lidande. Kirkenes blev nästan totalförstört och den stad som nu reser sig är byggd på 1950- och 1960-talet. Efter kriget lämnades Finnmarksborna mer eller mindre åt sitt öde, menade Ernst. Från norska regeringen kom inte mycket hjälp, istället var det ryssarna som kom att hjälpa människorna i Finnmarken med mat och andra förnödenheter. Det gjorde att många Finnmarksbor kom att betraktas som kommunister och landsförrädare. Så för dem var freden ingen lycklig tid. Misstänksamheten lever kvar än idag, säger Ernst som skrivit ett litet häfte om detta, Freden en pyrrhusseger, som jag köpte i en liten souvenirbutik nära den ryska gränsen. I den berättar han om krigets vardag, om egna upplevelser och om åren efter kriget. På tillbakavägen från gränsen berättade Ernst om dagens Kirkenes, som andas optimism och är expansivt, vilket vi kunde se på de nya vägar och byggnader som höll på att byggas, bland annat ett universitet och ett stort sjukhus. Pengarna kommer bland annat från järnmalen, som Ernst påstod var av bättre kvalitet än i Kiruna. Arbetslösheten är bara 2 procent och huspriserna lika höga som i Stockholmstrakten. Vi lämnade Kirkenes med en känsla av att staden har framtiden för sig.

Då molnen och förmiddagsregnet dragit bort tar jag en promenad på grusvägen åt Wij.Som namnet antyder så är det en plats med anor. Här fann man för länge sedan en gammal urholkad båt som en bekräftelse på att de marker som nu är åkermark en gång varit farbara med båtar. Det som nu finns kvar av vatten är Hallstaån och Vibosjön. Vid bron vid Hallstaån tar jag en paus och spanar efter bäver. Men utsikten att se någon mitt på blanka dagen är förstås utsiktslös. Vattnet står lågt i ån och flyter trögt och sakta. Hallstaåsen är stadens vattenreservoar och nu går debatten hög i lokaltidningen om vådan av att dra ett nytt dubbelspår genom åsen. Jag fortsätter förbi gårdarna Farbrors och Gryttje. Vid den senare blir jag utskälld av gårdens gårdvar. Hundskallet följer mig sedan flera hundra meter på grusvägen. Jag går genom tallmyren och kommer ut på täkterna vid Östanbräck. Ett tåg rusar fram några hundratal meter bort och det passerar just genom åsen, så ett dubbelspår kan väl inte förändra så mycket. Efter em stund kommer jag ut på Hornslandsvägen, där fartdårarna tävlar om vem som kan köra fortast. Jag håller mig långt ut på vägrenen för säkerhets skull.

Minns ni filmen Myglaren på 1960-talet, en film som ville visa hur män i staten försöker mygla till sig förmåner. Myglaren blev ett begrepp och var symtom på något något större: girighet, mutor, korruption osv. Detta har vi sedan under årens lopp blivit varse åtskilliga gånger. Vem minns inte Sigvard Marjasins trixande eller rättare sagt klippande och klistrande med fakturor och kvitton. En del av dem som uppnått en position, om det så varit i ett företag eller inom offentlig verksamhet eller arbetarrörelse har försökt uttnja sin ställning. Man har också haft svårt att skilja på ditt och mitt och skattemedel har begagnats som om det varit privategendom. Nu har det återigen uppdagats att en statssekreterare utnttjat sin position och rest för 800 000 kronor, vilket DN avslöjat. Alltså en i raden av dessa fuskare som tror sig inte bli upptäckta. Ja Myrdal och Hassners film från 1960-talet visade vilken rutten moral som de här herrarna (för det är mest herrar) lever efter. Den var verkligen förebådande.

Snart kommer påven Fraciskus till Sverige för en visit, nästan på året då lutheranismen fyller 500 år. Sverige som varit ett av de länder där protestanismen varit starkast får nu besök av katolska kyrkans högsta höns. Det var ju realpolitikern Gustav Vasa, som i maktpolitiskt syfte kunde använda sig av den nya läran för att utmanövrera katolicismen i Sverige. Och i århundradet därpå gick Gustav II Adolf ut i ett religionskrig för att försvara protestantismen, fasts kriget var förstås inte bara ett religionskrig, även om det utmålades som det, utan det handlade också om maktsträvanden. Det dröjde sedan lång tid innan försök gjordes att närma de båda riktningarna till varandra. En av dem som försökte var Natan Söderblom. Men motsättningarna har varit svåra att överbrygga. Nu gör den modige Franciskus ett nytt försök att söka försoning. Hur det kommer att återstår väl att se. Men i en värld där förfärliga krig pågår och hatet sprids som aldrig förr, så är påvens initiativ lovvärt.

Lyssnade till permafrostforskaren Anna Liljedahl i Vetandets värld denna gråa måndag med rusk, som kan göra en nedstämd. Och inte blev man mera uppåt av det som Anna Liljedahl hade att förtälja. Hon har i flera år studerat hur permafrosten påverkas av klimatförändringarna i Alaska, där 80 procent av all permafrost finns. Det som forskarna nu sett och som är förvånande och oroväckande på samma gång är hur marknivån sänks av att permafrosten börjat tina. Eftersom mycket kol finns inlagrat i dessa jättelika frysboxar så har mikroberna börjat knapra på detta och isen, vilket leder till ökade utsläpp av koldioxid. I Alaska finns också 25 000 glaciärer mest i världen och då dessa börjar smälta tillsammans med marknivåns sänkning så blir det dubbelpannka, som Anna Liljedahl drastiskt uttryckte det. Till år 2100 räknar forskarna med att 30 till 60 procent av glaciärerna smält bort. För Alperna är siffrorn ännu högre eller 80 procent.

För några dagar sedan var vi vid stugan på Storsand. Vi möttes av silverklockor från träden, där flockar av sidensvansar betade i tall och björk. De vackra fåglarna flög från träd till träd i sjok, som starar brukar göra. Det var ett säreget skådespel. Då jag tittar i min dagbok så ser jag att de är här en månad tidigare jämfört med i fjol. Varför kan man bara spekulera om. Kanske har det att göra med tillgången på föda. Det har i år varit flera egendomligheter i fåglarnas värld. Vi har fått in mängder av fåglar från öster, vilka annars brukar välja andra sträckningar. Fågelskådare har invaderat Öland för att få en skymt av annars sällsynta fåglar. Vad denna invasion beror på vet vi inte heller. Några pratar om felnavigering. Må vara hur det vill med det, det är alltid roligt när det händer lite oväntade saker. Vid fågelbordet går det sin gilla gång med besök av talgoxar, blåmesar, nötväckor och pilfinkar. Det verkar tryggt och säkert. Men nu hörde jag i morse på Naturmorgon att talgoxar kan uppträda som rovfåglar, om de har brist på energi. De kan till och med döda andra småfåglar för att få mat. Bästa alltså att tillse att tillgången på solrosfrön är jämn och stadig.

Mikael Timm berättade i Obs om ett språktest som man gjort på kandidaterna i det amerikanska presidentvalet. Det utföll så att Donald Trumps språknivå motsvarade en elev som gick i fjärde klass. Han använde mycket enstaviga och tvåstaviga ord och endast två fyrstaviga. Hillary Clintons språk motsvarade en åttondeklassares och Bernie Sanders en avancerad gymnasists. Att Trump använder ett så enkelt språk kan kanske förklara en del av hans framgångar.

Utnämningen av Bob Dylan till nobelpristagare i litteratur väckte delvis chockvågor genom kultursverige. Va? Ska en låtskrivare ha nobelpriset var frågan hos somliga. Den ständige sekreteraren förklarade att Dylan förmedlar en örats poesi och gick så långt tillbaka som till antiken för att hämta ammunition till valet. Då var tanken också att man skulle lyssna till Homeros och Sapfo. Men som någon påpekade, man hade inte förstärkare och gitarrer för att förmedla sitt budskap. Nåja, jag har själv inga åsikter ifråga om Dylan är en värdig mottagare till priset eller ej, för jag har ingen närmare relation till honom. Nu har ju dessutom det pinsamma uppstått att karln inte tackat för priset, ja inte ett sagt ett knyst. Så oförskämt, bäst att kalla in Magdalena Ribbing, uppförandekodens guru, för att reda ut saken. Nu blir det spekulationer om huruvida Dylan tänker ta emot priset, om han kommer osv. För Svenska akademien, som kanske trodde att de gjorde ett oväntat och oförutsägbart val, måste det väl kännas som en spik i foten, för att använda en klyscha från Hasse och Tages dagar.

I mer än en vecka har molnen hängt som stora dystra flak över oss här i södra Norrland. Idag visade sig dock solen en stund, medan jag vandrade i markerna. Fortfarande kunde jag se flockar av björktrastar som dröjt sig kvar och vid en gård blev jag utskälld av en gårdvar. Promenaden tog en timme och det var skönt att komma hem och slå sig ner i fåtöljen med Strindbergs Götiska rummen, en roman som på sin tid blev mycket utskälld och ansedd som gnällig och tråkig. Det tycker jag nu inte, utan bitvis är den riktigt rolig, när Strindberg går till attack mot de förment radikala, de som han umgicks med i Röda rummet. Jag hade i alla fall en trevlig stund i hans sällskap. På radion kunde jag sedan följa Cecilia Uddéns känslosamma rapportering från ett flyktingläger utanför Mosul. Människor som lyckats ta sig ut från helvetet i Mosul. Ännu en stad, där människor får lida och dö. Så har det blivit med krigen, de civila skonas inte längre, utan blir som i det här fallet, brickor i spelet. För en månad sedan var min hustru och jag på resa i Nordnorge. Vi gjorde nedslag i Hammerfest och Kirkenes, städer som under andra världskriget hamnade i storpolitikens skugga, som blev offer för förödande bombningar och som blev totalförstörda. Och det var människor som precis som i Aleppo och Mosel hamnade i korselden utan egentligt förskyllan. IS är ju ett resultat av den amerikanska krigföringen i Irak. För då USA under Bush gick in i Irak för att kväsa Saddam Hussein gjorde man också processen kort med hans anhängare. De som varit soldater i Husseins styrkor avskedades, blev arbetslösa och kunde rekryteras till det som sedan blev IS. Regeringen Bush har alltså ett stort ansvar för det som sker nu i Irak och Syrien. I media har det på sistone rapporterats om clowner som skrämt både barn och vuxna. En clown som skrämmer oss ännu mera är Donald Trump, som riskerar att bli USA:s näste president. De clownkonster han hittills visat upp bådar inte gott för framtiden. Men kanske tar människor till sista sitt förnuft till fånga och säger nej till clownen. Clowner ska ju vara roliga och hjärtliga, inte lögnaktiga och skrämmande.

Återigen har en SD-ledamot avslöjats med byxorna nere. Det är den ekonomisk-politiske talesmannen Oskar Sjöstedt som i en video berättar  vad han tycker är en rolig historia, om hur några personer sparkade på döda fårkroppar heilande och kallade kropparna judar under skrattsalvor. När han nu tillfrågas av media, så kallar han det hela för absurt och surrealistiskt och att det är sånt som han brukar skratta åt. Det här är ju inte första gången som personer tillhörande SD gör bort sig. Det mest kända exemplet är väl järnrörsskandalen för några år sedan. Men det har varit många flera och varje gång så försöker SD-arna förklena eller prata bort det hela. Men någon effekt på opinionen tycks det inte ha, SD tillåts göra sånt här, de är inget vanligt parti, utan utsatt för medias och etablissemangets påhopp. Sjöstedt kommer heller inte att prickas av partiledningen, där Mattias Karlsson redan gått ut och förlåtit honom. Detsamma gäller Kent Ekerot, som tydligen kan tillåta sig vad som helst, som i fallet Putilov. Den enda möjliga effekt som händelsen kan ha är väl om den kan påverka moderaterna, som kanske blir lite försiktigare i sitt närmande till SD.

Lyssnar på Ekot där GP:s politiske redaktör pratar om att man ska acceptera SD som en samarbetspartner för att häva dödläget i svensk politik. GP:s redaktör, som är med och uttalar sig lite överallt i media, är en av de mest påstridiga för att vilja släppa in SD i stugvärmen. Men hon är inte ensam, utan bara ett språkrör för att alltfler på högerkanten börjar se SD som en lovlig samarbetspartner. Man tror, efter att SD lagt sin skuggbudget, att SD är på väg att ändra sig och bli ett högerparti. Som hennes motpartner i debatten, den politiske redaktören för Dagens Nyheter, visade så är inte SD ett högerparti. Istället tyckte han att man måste se till den värdegrund som partierna har och SD:s värdegrund är knappast av högerkaraktär, även om man anstränger sig för att ge den bilden. Jimmie Åkesson pratar om att man är socialkonservativa. Men man är ett extremt parti, som nu försöker måla upp sig som mera salongsfähigt. Återigen ser vi hur högerpartier vacklar och inte vet riktigt vilken fot man ska stå på. Precis som på 30-talet, då de borgerliga föredrog Hitler före ett samarbete vänsterut. Det finns en lösning på det nuvarande dödläget och det vore att de borgerliga övergav blockpolitiken och ingick samarbete med sossarna och miljöpartiet. Men så sker icke därför att sossarna är ett rött skynke för dom, så hellre söker man sig högerut och ingår äktenskap med SD.