Mikael Niemis Tornedalen
Mikael Niemis roman Sten i siden börjar som en deckare. Vid ett grävarbete i en myr hittar grävmaskinisten Tage Aurijoki skelettdelar av en människa och polisen kopplas in. Det är en upptakt som genast fångar läsaren. Men författaren håller oss sedan på halster och återvänder inte förrän i slutet av romanen med en förklaring. Sten i siden är en roman med många ingångar. En handlar om en brödrafejd som kan ge associationer till Bibelns berättelse om Esau och Jakob. Men här är det Vilhelm Vanhakoski och hans bror Eino som står i förgrunden. Vilhelm ärver föräldagården gör karriär och verkar som predikant, medan Eino tvingas leva som inhysing i ett torp med arrende och dagsverken och tjäna bruket. Eino lyckas dock vinna den vackra Saara som hustru, vilken också Vilhelm suktat efter. Eino slår sig på tjärbränning och går i lag med brukspatron, som lovar sälja tjäran till ett bra pris, han har goda kontakter. Men brukspatron väntar för länge med försäljningen och priset dumpas, så att det blir en förlust. Eino tvingas låna av banken och sätter sig i skuld för livet. När en väg ska byggas så bjuder Eino under i pris för att få sin vägsträcka och inte heller nu går det runt för honom. Familjen tvingas leva på svältgränsen och måste också sälja sin enda ko. En annan ingång i romanen, kanske den viktigaste, är skildringen av hur arbetarrörelsen etablerar sig i Tornedalen. Oskar Harju kommer flängade på sin cykel och lyckas efter en tid bilda en fackförening, men försöken att förhandla med vägstyrelsen om högre lön leder ingenvart och arbetarna tröttnar och bildar en kommunistisk fackförening, beredd att gå ut i strejk. Strejken blir en utdragen historia och många svälter och lider. Till råga på allt bildar överheten en gul fackförening med arbetsvilliga. En av dem som hamnar i den är Algot, Einos äldste son. Så splittras familjen och i samhället växer motsättningarna och hatet. Till slut når man dock en uppgörelse, arbetarna får lite högre lön och det förhatliga auktionssystemet avskaffas. Men bitterheten och såren kommer att leva kvar länge. En tredje ingång i romanen är flickan Siw, som är synsk, som drabbas av en kraft, ennusta, som får henne att se in i framtiden, ofta när någon ska dö. Hon kallar kraften Saiva, en demonliknande kraft hon ärvt från förfäderna i Tornedalen. Så får även folktron plats i denna mångsidiga och förunderliga roman och på den plats Tornedalen, som Mikael Niemi så mästerligt kan berätta om.
Dan Anderssons Stockholm
Dan Andersson är mest känd som en ödemarkspoet och för att ha besjungit finnmarken. Göran Greider har i flera böcker visat att skalden också var en storstadsmänniska, att han var kluven mellan landsbygden och det urbana livet. I den vackert formgivna guideboken Dan Anderssons Stockholm - en stadsvandring uppsöker Göran Greider och Dan Anderssonkännaren Nils Holmdahl de platser i Stockholm där Dan Andersson gjorde nedslag under sina ofta hektiska Stockholmsbesök. Boken lockar till egna besök på de adresser som författarna pekar ut. Boken är också rikligt illustrerad med fotografier, målningar, faksimil av brev med mera. Men det är en bok som också ger inblickar i dåtidens, tiotalets Stockholm. En stad och ett land på väg att kränga av sig överhetssamhället. Till skillnad från idag då samhället åter är på väg att bli ett högerland med nationalism, militarism och en ökad ojämlikhet.
Läsaren möter tolv adresser som varit viktiga för Dan Andersson. Det första är förstås på Bryggargatan 5 i gamla Klara, där Hotell Hellman låg, dit Dan Andersson kom på sitt första besök i staden, men också på sitt sista, eftersom det var där han blev förgiftad av cyanväte och dog endast 32 år gammal. Han var vid den tiden föga känd, men hans tragiska bortgång väckte myten till liv. En annan viktig adress är Barnhusgatan 16, länge mycket av navet i rikets intellektuella liv. I nummer 14 låg tidningen Socialdemokraten, där Dan Andersson, liksom andra likasinnade, försökte kränga dikter, noveller och artiklar. På tredje våningen i nummer 16 låg Tidens bokförlag, en trerummare, som arbetarrörelsen fått till skänks av den rike bankiren, röde baronen kallad, Olof Aschberg, som hade sina fingrar med i diverse röda projekt och som Ingrid Carlberg beskrivit i sin intressanta bok Marionetterna, om propagandans betydelse. Här på Tidens förlag satt Dan Andersson och skrev sin första diktsamling Kolvaktarens visor. Dan Andersson skrev många av sina dikter om finnmarken på caféer i Stockholm. Ett av dem var Café du Prince, Prinsen kallad på Mäster Samuelsgatan 4. I hans poesi finns nästan inga stadsmiljöoer med till skillnad från i noveller och romaner. Poesin var djupt förankrad i finnmarken.
Den viktigaste adressen var kanske ändå Styckjunkargatan 5. Här på vindsvåningen fanns en konstnärsateljé, där fem fattiga konstnärer vistades och levde bohemliv, något som lockade Dan Andersson. En av konstnärerna var Martin Åberg, som stod Dan Andersson nära. Vindsvåningen var också ett ställe, där han i hemlighet kunde möta sin älskade Märta Larsson. Hon vars hjärta var som mitt, som han skrev och som var titeln på en av Göran Greiders böcker om skalden. Märtas far tillät inte henne att gifta sig med Dan Andersson, han menade att Dan inte skulle kunna försörja henne. Den sista anhalten på stadsvandringen är Hantverkargatan 3 på Kungsholmen, där stadens bårhus låg och dit Dan Anderssons döda kropp fördes. Bårhuset finns beskrivet i två litterära skildringar. För det första i August Strindbergs Röda Rummet där konstnärsvännerna betraktar liket av Olle Montanus, som tagit sitt liv. En annan som skrivit om bårhuset är Ivar Lo Johansson i sin underbart komiska självbiografi Stockholmaren. I den uppger han att lyckades ta sig in i bårhuset med hjälp av en polis för att se liket av Dan Andersson, som han så högt beundrat. Författarna tror dock att Ivar Lo har skarvat om den händelsen, att han sannolikt aldrig fått tillträde till bårhuset.
Som ni märker så är Dan Andersson Stockholm en mycket innehållsrik och fängslande bok att läsa.
Sara Lidman 100 år
I år är det 100 år sedan Sara Lidman föddes. Jag har passat på att läsa om hennes debutroman Tjärdalen, en fantastisk roman, ett mästerverk enligt många. Romanen utspelas under fem dagar vid midsommartid någon gång i mitten av 1930-talet. Byn heter Ecksträsk, en lätt omskrivning för Missenträsk. En kvävande hetta ligger över byn ovanpå det drama som utspelas. Romanens spelöppning är som skapelsens första dag eller en ny och stark vind som sveper in i litteraturen. Flickhustrun Agda, som levt på lösbrädan, möter morgonen i glädje över att hennes man Nils (Nisj) ska skörda frukterna av den tjärdal som han knegat med i ett år. Nu hoppas Agda att hon ska få sig en flådig kappa och att även barnen ska kunna ekiperas. Nils håller emot, försöker baissa Agdas förväntningar. Men då han kommer fram till Tjärdalen möts han av en katastrof, dalen är ramponerad och under bråten ligger Jonas, räven kallad, en spjuver och i byns ögon en utstött. Jonas har förstört Tjärdalen, men skadat sig själv, som straff. Nils vänder hem förkrossad och tycker sig se djävulen i ett hörn. Agda blir förtvivlad och söker hjälp hos Petrus, byns medlare och hos byprästen Blom. Den senare ser tjärdalens förödelse som ett tecken från Gud, Nils måste omvändas och befrias från djävulens garn. För Peter är det dock fråga om att Nils råkat ut för ett epileptiskt anfall. Tro står mot vetenskap. Samtidigt har en del av byns gubbar burit hem Jonas och sedan lämnat honom åt sitt öde. Bara den vimsiga Vela bryr sig om hur han har det och försöker hjälpa honom. Då doktorn sent om sider kommer konstaterar han att inget finns att göra, Jonas har fått kallbrand och kommer att dö. Han anklagar byn för kollektivt mord. Petrus som inte känt till händelserna angriper gubbarna som lämnat Jonas i sticket, men de menar att de bara gjort sin del och att andra fick ta ansvaret. Dessutom var ju byn fattig. Petrus blir rasande och skriker: "Så fattig får vi aldrig bli att vi int hava råd att låta en odugling leva la me oss". Petrus är en humanist och byns samvete, men möts ofta av oginhet, många tycker att han är stöddig. Petrus fungerar också som romanens resonör, han är i ständig dialog med sig själv och är ambivalent i trosfrågor. Han lever med en penningskuld, både till banken och till byns handlare. Då ett brev från banken påminner honom om att betala halvårsräntan vet han sig ingen råd. Hur ska han klara sig ur situationen. Samtidigt får han höra att byns ekonomiskt starke person, Albert, har gett ett skambud till Agda för Tjärdalen. Bykollektivet vill nu att Petrus ska tala Albert till rätta. Men deras möte blir ett missförstånd. Albert tror att Petrus vill ha hjälp med pengar och sträcker till honom trehundra kronor, exakt den summa han ska betala till banken. Istället för att gå till Nils med pengarna tar Petrus häst och vagn och fraktar liket till samhället. Det blir en vådlig resa med burleska situationer, som påminner om färden med madam Flod till den sista vilan i Hemsöborna.
Jonas är en skurk men hans ensamma lidande kan påminna om Jesus lidande på korset. På så vis blir han som en sorts frälsare för byn.
Skulden, både den individuella och kollektiva är temat för Tjärdalen.
Och språket är storaratat i sin växling mellan det arkaiska och det dialektala.
Marionetterna
Marionett är enligt wikipedia en ledad docka som med hjälp av trådar eller liknande styrs av en människa, så att den ser ut att röra sig av fri vilja. Ingrid Carlberg har tagit fast på detta, då hon gett sin nya bok titeln Marionetterna med undertiteln en berättelse om världen som politisk teater. Ty på samma vis som en domptör styr sina dockor, så kan människor fås att styras med hjälp av propaganda. Propagandan är lika gammal som människan, säger Ingrid Carlberg och har ofta använts och används än idag för att skapa en fasad som verkar trovärdig. För att ta ett aktuellt svenskt exempel Peder Svarts krönika om Gustav Vasa, som förhärligar kungens insatser. Men Ingrid Carlberg tar i sin bok främst upp Sovjeunionens propagandistiska historia från bolsjevikernas revolution. En central figur, numera närmast bortglömd, var Willie Münzenberger, vän till Lenin. Münzenberg var en idealist, som trodde på den socialistiska revolutionen och han kom att tjäna den tills han till slut kom i delo med Moskva och tog sitt liv eller blev mördad. Omständigheterna är inte helt utredda. Münzenberger började med att starta den Internationella Arbetarhjälpen under den svåra svältkatastrof som drabbade Sovjet efter revolutionen. Syftet var tvåfaldigt, dels en insamling till de svältande, men framför allt att visa en positiv sida av Sovjetunionen, något som efterhand blev det viktigaste med propagandan. Münzenberg tog hjälp av renommerade personer som nobelpristagaren Romain Rolland, Einstein med flera, vilka fick stoltsera i spetsen för organisationen. De var "dekorativa ledamöter" som skulle skyla det som fanns bakom, det vill säga Kreml eller i senare fall Komintern. Det viktigaste var hur det såg ut, inte hur det verkligen förhöll sig. Münzenberg använde sig också av nya metoder, startade tidningar, använde bild och film, för att sprida en positiv bild av Sovjet. Han startade frontorganisationer, drev kampanjer och spred desinformation. Hans metoder kom att kopieras av Goebbels och senare CIA. Även svenskar deltog i den här verksamheten. En av dem var Olof Aschberg, farfar till Robert Aschberg, handelsman och bankman, som hjälpte bolsjevikerna att tvätta pengar. I första hand var han affärsman, men han hade sympatier för den ryska revolutionen. En annan var Georg Branting, son till Hjalmar Branting, han var advokat och kom att hjälpa åtalade kommunister och dök sedan upp vid olika kampanjer som den mot de mordåtalade Sacco och Vanzetti samt som ordförande för Spanienkommittén under Spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg tror dock inte att han var rysk spion, utan att han mera var som en influencer som spred positiva uppgifter om Sovjet. Historieavsnitten växlar med dagsaktuella propagandaavsnitt. Framför allt det som hänt under 2000-talet, då vi fått sociala medier och propaganda och falsk information sprids på nätet som aldrig förr. Hon tar här upp trollfabrikerna och Trump med mera. Klicksamhället är som gjort för påverkansoperationer. Det är lätt att plantera åsikter som kan repeteras och spridas vidare och förstärkas som i en ekokammare. För en demokrati som tror på öppenhet och sanning är det viktigt att inte ta efter de här metoderna, utan hålla fast vid demokratiska värderingar. Här anser Ingrid Carlberg att journalisterna har ett särskilt ansvar. De befinner sig i första linjen för att försvara det demokratiska samhället. Inte undra på att sådana som Trump gått till så hårt angrepp just på medierna. Han har ju kallat dem folkets fiender, ett uttryck från Lenin, som Lenin i sin tur fått från jakobinerna i franska revolutionen. Ingrid Carlberg har lagt ner ett enormt arbete på sin bok, grävt i arkiv, läst memoarer och annan litteratur, intervjuat ett stort antal personer. Hennes bok förtjänar en stor läsekrets för det är viktiga saker hon torgför.
