krille tvärvigg

Idag citerar jag ett långt stycke ur Kaplans dagbok, eftersom det visar på en förändring av levnadsvillkoren i Warszawa. Det är från dagboken den 27 juni 1940. Kaplan skriver: "Formellt finns det för närvarande inte något ghetto i Warszawa, men i praktiken existerar det ett ghetto. Sådana levnadsvillkor har uppstått, att judarna själva oavsiktligt har skapat ett ghetto. På de breda och vackra ariska gatorna ser man inte en enda jude - utom assimilerade halv- , tredjedels - och kvartsjudar, vilkas hem ligger bland icke-judarnas. En jude märkt med skammens tecken avstår helt enkelt från att visa sig på de gatorna....De tiotusentals flyktingar som flydde till Warszawa har likaledes slagit sig ner bland sina olycksbröder i de judiska kvarteren. Det finns inte någon judisk fastighet vars invånarantal inte har mångdubblats. De som fått sina hem brända, flyktingar och landsflyktiga har alla kommit till. Och därför är gatorna i de judiska kvarteren fulla av oväsen, med en omåttlig trängsel. Trottoarerna är så fulla av folk att det helt enkelt inte går att komma fram, och därför knuffas strömmen av människor ut mitt i gatan. En bullersam trafik av folk pågår utan avbrott från tidigt på morgonen till timmen före utegångsförbudet. Bråket där ute gör en döv, om man har oturen att bo mitt i detta stormiga hav. Dessutom blir den bullrande trafiken högljuddast strax före kvällen. Vid den tiden är det, förutom de förbipasserande som sköter sina angelägenheter, många flanörer bland den bekymmerslösa ungdomen, vilka inte skiljer på goda tider och onda. När parkerna har stängts, teatrarna är tomma, när det är farligt att lämna staden, när lägerplatserna är övergivna och bioföreställningarna förbjudna - då koncentreras allt till Leszno - och Kamelickagatorna. Segrarna är inte förtjusta i det heller. De har meddelat Judenrat att detta bör söka minska den judiska trafiken på dessa gator. De är mycket känsliga, de står inte ut med skratten som klingar ur de judiska ungdomarnas munnar - trots att de berövats rätten att leva, och alldeles särskilt att vara lyckliga och bekymmerslösa - vid en tidpunkt då det tyska folket sörjer förlusten av blomman av sin ungdom, som stupat för fiendens svärd. Och medan de var i farten tillfogade de en varning: Om Judenrat är ur stånd att tysta den bullrande trafiken med egna metoder, då skall de göra det med sina. Och vi vet redan hur de metoderna smakar," avslutar Kaplan.

Hettan har legat som ett lock över vår by under ett par dagar. Byn dåsar i värmen, utom den stora bondgården, där livet pågår som vanligt. Den första vallskörden är bärgad och nu gödslas för en andra. Så en inte allt för angenäm doft svävar över byn. Korna ser ut att sucka under värmen och söker sig nära diket för att vila, där det kanske är lite svalare.Det är knappt man orkar gå och hämta posten. Varje morgon i gryningen måste vi ut och vattna i trädgården, innan hettan gör det olidligt att vistas där. På landsvägen går bilarna i skytteltrafik ut mot Hornslandet, där folk söker svalka i havet. Hönorna och tuppen söker skugga, liksom vi. För de äldre blir det här ytterligare en svår börda ovanpå corona-pandemin. Är det här ett tecken på klimatförändringarna eller är det bara vanligt väder, som Trump brukar kalla det.

"Skall bolsjevikerna komma till Warszawa eller inte?", frågar sig Chaim A. Kaplan i dagboken den 25 juni 1940. Ryktena i staden surrar om detta och alla har olika bevis för det allt efter tycke och smak. Många tror då att det blir en annorlunda revolution med de rödas ankomst och det gör en del glada, andra sorgsna, skriver Kaplan. Ryktena har blivit så starka att nazisterna varit tvungna att dementera dem, men förnekanden har ingen inverkan på vad allmänheten tror. Kaplan är som vanligt mycket skeptisk till rykten, han vill ha fakta för sina uttalanden. Dock medger han att det pågår förhandlingar om gränsjusteringar bakom kulisserna och det är tänkbart, skriver han, att det även kommer att påverka Warszawa. Teoretiskt så närmar sig kriget ett slut, då fredstraktater slutits mellan Tyskland och Italien å ena sidan och Frankrike å den andra. Logiskt sett borde då det civila livet bli behagligare och friare, men några tecken på det finns inte, tvärtom, blir det hårdare, strängare. "Varför ser man inte glädjen avmålad i segrarens ansikten", frågar sig Kaplan. Ja, varför finns inget av den upprymda stämning som varje verklig seger borde föra med sig? Vi efterlevande vet så klart svaret. Besegrandet av Frankrike var bara ett delmål för Hitler, nu riktade han in sig på att så småningom angripa Sovjetunionen.

Nu är midsommaren över och vi går mot mörkare tider, även om vi inte kommer att märka det förrän vi kommer in i augusti. För en dryg vecka sedan kom vår son hem och var förtvivlad, han trodde att han fått covid 19 och han var orolig för oss 70-plussare. Eftersom han jobbar inom äldreomsorgen och ett fall dykt upp där, så var det inte otroligt. Efter att han tagit ett prov, så visade det att han var positiv. Men vi hade planerat för att det kunde inträffa och eftersom vi bor i ett tvåvåningshus, så fick han inrätta sig på övervåningen. Vi bar mat till honom och han fick ta badrummet, medan vi håller till i tvättstugan, där det också finns toa. Han har haft feber i minst en vecka, men idag är han feberfri och mår mycket bättre. Han har börjat gå ut runt tomten ett par vändor för att få igång kroppen. Och vi har dessbättre inte fått några allvarligare symtom ännu. Under de senaste dagarna har jag lyssnat till Greta Thunberg och Ulf Lundell i sommar med P1. Greta Thunbergs sommar var ett varningsrop över det vanliga, här fanns inte mycket som var hoppfullt. Världens ledare kallade hon nakna kejsare och sitt hopp gick till gräsrotsrörelser som hennes egen skolstrejks-rörelse och andra gräsrotsrörelser som försöker påverka människors attityder. Dock uppehöll hon sig vid pandemin, som ett exempel på vad som kan och behöver göras för att ta itu med klimatet. Hon liknade vår situation vid den hon själv upplevde i en segelbåt ute på Atlanten, där all uppmärksamhet måste gå åt för att överleva. Och vårt sköra jordklot befinner sig i en liknande situation i rymdhavet. Men kommer vi att lyssna till forskarna som Greta vill eller kommer vi att återgå till våra "normala" beteenden så fort pandemin är över. Resandet som åter tagit fart visar att det kanske blir så, människor är korttänkta och klimatfrågan är svår att överblicka. Men ständigt kommer det varningstecken. Greta berättade själv i programmet om den skalbagge i Kanada som förr hade svårt att överleva under de stränga vintrarna, men som nu överlever på grund av att temperaturen höjts på vintrarna. vilket medfört att skogsbeståndet angripits och är döende. Och själv kunde jag idag läsa att Per Holmberg, den gamle meteorologen, skrev att isarna utmed Sibiriens kust smält redan nu i slutet av juni, medan det normala skulle vara i slutet av augusti. Ja, tecknen är oroande och att så lite görs är frustrerande. Då är det någon tröst att kunna iaktta skatparets bestyr i trädgården med sina nyfödda, två små ungar, den ena mindre än den andra och ivrigt uppvaktande sin mor(?) för att få föda. Det är ett gnissel som från en osmord symaskin när de är som mest i tagen. Skator är beundransvärda i sin ävlan. Trots att deras bobygge i en pil i våras blåste ner i en storm, så tog de nya tag och anlade ett nytt högt uppe i vår jättetall på tomten. Den ligger rätt nära den hårt trafikerade landsvägen, så jag tyckte det verkade lite dumdristigt. Men det verkar ju ha gått bra och lagom till midsommar visade sig nytillskottet. Ja, det gäller att inte ge upp blir kontentan av detta.

Den 20 juni 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok följande från sin utsiktspunkt i Warszawa. Jag citerar texten i sin helhet: "Kriget är inte slut än! England fortsätter att slåss och även Frankrike kommer hädanefter att föra striden vidare från sitt imperiums jord, landets kolonier i alla delar av världen. Och därför har vi ännu ej förlorat hoppet. Tyskarna är naturligtvis krigets hjältar, men de kräver ett kortvarigt krig; som de säger på sitt språk, ett Blitzkrieg. De skulle inte kunna överleva ett långvarigt krig. Tiden är deras största fiende. Följaktligen är den tyska krigsledningen rastlös. I sex eller sju veckor har striderna pågått oavbrutet. Fienden fruktar ytterligare en koncentration av trupper. I sin nya gestalt kommer kriget att pågå länge - och resultatet härav blir att fienden kommer att begravas. Så uppskattar vi dåraktiga experter på krigets taktik situationen i världen. Vi känner med hela vår varelse att vi närmar oss en ödesdiger punkt i vår historia. Vi skulle kunna godta varje annan form av barbari i världen men vi kommer inte att godta en nazistisk fred."

Midsommaren som annars brukar vara ett tillfälle att träffas och umgås med barn och barnbarn blir i år väldigt rumphuggen. Coronapandemin tränger in i livets alla skrymslen. Och då jag och hustrun är över 70 år och jag dessutom har en underliggande sjukdom så ska vi se till att hålla distans och iaktta alla andra regler. På sin höjd kan det bli fråga om en fika i trädgården, då på behörigt avstånd från barn och barnbarn. Men det blir ingen middag och ej heller någon dans kring en midsommarstång. Av dagboksanteckningarna från i fjol ser jag att vi alla var tillsammans, till och med min då 97-åriga mor var med. Nu finns hon inte längre bland oss. Hon hade turen, får man väl säga, att gå bort innan coronan slog till. Hon skulle nog inte ha uthärdat den isolering som den innebär. Midsommar är ljusets högtid, men i år är det svårt att glädjas åt den. Ändå är det väl i naturens prakt som vi får söka den lilla tröst som går att få.

Jag citerar Chaim A. Kaplans dagbok i sin helhet för den 17 juni 1940: "De orättfärdigas sak blomstrar. Omkring en halvtimme före utegångsförbudet skakades huvudstaden i hela sin utsträckning. Alltsedan den dag jag för första gången kom till denna stad har jag inte sett ett sådant kaos. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att också de intelligentare bland polackerna hyser samma uppfattning. Också deras förhoppningar har grusats; detta är slutet för det fria Polen. Folk slet extraupplagorna ur tidningspojkarnas händer ute på gatan.; rubrikerna löd: Frankrike lägger ned vapnen. Inte ens de mest ytterligtgående pessimisterna, till vilka jag räknar mig själv, väntade så fruktansvärda nyheter. Vem kunde ha förutsett att de båda stabilaste västmakterna, de rikaste i världen på råvaror och på mänskliga tillgångar från alla världens hörn, med tre fjärdedelar av världen (Amerika, Afrika och Australien) disponibla för dem, så skamligt och så snabbt skulle underkasta sig mördaren? Skall England fortsätta att kämpa? Man kan föreställa sig att också det landet skall tvingas be om fred och undergivet acceptera det hitlerska diktatet, vilket kommer att bli ännu svårare för England än för Frankrike. Eftersom England och Frankrike har drivits isär, blir det denna gång inte någon fredskonferens av segrare och besegrade; istället för fred blir det olika freder, var och en i överensstämmelse med det besegrade landets geografiska läge - och viktigast av allt, i överensstämmelse med de speciella fördelar som dess politiska och ekonomiska underkastelse kan skänka Stortyskland, vilket nu har blivit verklighet."

Protesterna i USA mot polisvåld och mord av svarta har även fått en avläggare i att man raserat en del statyer, som man ser som uttryck för rasism, som symboler för de vitas förtryck mot svarta. Protesterna tycks nu även kommit till Sverige, där man nu samlar in namn mot statyer av Carl von Linné. Men var Linné rasist? På sätt och vis, även om rasistbegreppet inte fanns på hans tid. Han uttryckte i stället tidens fördomar mot svarta och han klassificerade inte bara växter och djur, utan gav sig även in på att försöka klassificera människor och här satte han de svarta i Afrika längst ner. Statyer har alltid väckt känslor, tänk bara på statyn av Saddam Hussein och Lenin eller varför inte Zlatan-statyn, som fick flyttas efter åverkan på den. På 1890-talet läser jag i Eric J Hobsbawms bok Imperiernas tidsålder så fanns en verklig vurm för statyer. Då uppfördes bland annat Frihetsgudinnan 1886. Men dessa statyer var stendöda efter första världskriget, då riktades istället intresset mot Egyptens och Afrikas skulpturer, man vände sig i avsmak mot den konventionella västerländska konsten, som fått en knäck av det första världskrigets hemskheter. Om protesterna nu mot kontroversiella statyer är ett förebud om en samhällsförändring återstår att se.

Den 14 juni 1940 har Kaplan nåtts av meddelandet om att nazisterna har trängt in i Paris. "Överallt. både bland polackerna och judarna gråter man och jämrar sig," skriver han. I de länder där friheten fortfarande finns demonstrerar folkmassorna på städernas gator. Vi däremot, skriver han, är tvungna att iaktta tystnad och behålla våra känslor för oss själva, "men våra ansikten präglas av djup sorg. Dånet av kanonerna på Frankrikes slätter når inte våra öron, men varje bomb som fälls över Frankrike sårar också oss." Ändå finns det de som ser ljust på framtiden. De är envetna, säger Kaplan, världen kommer inte att tillåta mördaren att triumfera. "Erfarenheten har visat att det är luftherraväldet som är avgörande. Hädanefter är all kanadensisk och också amerikansk tillverkning reserverad för England och Frankrike. Tvåhundrafyrtio flygplan har sänts från Kanada till slagfältet varje dag, och de kommer att besegra Tyskland. Så diskuterar och debatterar vi, medan vi vandrar omkring planlöst som skuggor," avslutar han.

I andra delen av Öster om Eden av John Steinbeck är det tvillingpojkarna Caleb eller Cal och hans bror Aron som står i förgrunden. Namnen är ju en lätt förklädnad av Bibelns Kain och Abel, ty Steinbeck har bibliska anspråk med sin berättelse. Här ger han en modern version av dramat i Bibeln. Cal är den som bär på ett mörkt arv, som han försöker bekämpa och i den erfarne och vise kinesen Li, som är trogen tjänare och allt i allo hos Adam Trask, får han hjälp med sitt raseri. Cal älskar sin far och försöker få hans förtroende, men fadern har mest ögonen för den oskuldsfulle och naive Aron, som han vill ska gå på college. För Cal har han inga sådana planer. Cal känner sig kränkt och försöker på olika vis finna sätt att vinna faderns hjärta. Aron har ett förhållande med den kloka och varma Abra och de pratar om att gifta sig. Cal får så veta att hans mor, Kathy, finns i staden och äger en bordell. Han uppsöker och konfronterar henne. Och han märker att han har mycket inom sig som finns hos Kathy. Bland annat misstänksamheten och misstron mot andra människor. Men Cal vill försöka bli av med sitt hat till skillnad från Kathy. Tillsammans med en kompanjon börjar de sälja bönor, som nu under första världskriget betalar sig bra och han lyckas få ihop 15 000 dollar, som han ämnar ge till sin far som en present. Då han ska lämna över presenten kommer dock Aron emellan och han får skjuta på överlämnandet. När det sedan väl sker blir fadern inte glad, utan tvärtom far han ut i anklagelser mot Cal för att han utnyttjat kriget och att pengarna är blodspengar, som han inte tänker ta emot. För att hämnas på Aron tar Cal med honom till Kathys bordell, vilket för den oskyldige Aron blir en skräckupplevelse. Han hade ju trott att modern var död och idealiserat henne. Nu störtar idealbilden samman för honom. Istället för att fortsätta att läsa tar han värvning som soldat, fast han inte har åldern inne och skeppas över till slagfältet i Europa. Efter en tid kommer ett telegram som berättar att han stupat. Fadern blir förkrossad och får ett slaganfall och Cal känner att det är han som orsakat Arons död. Om vi jämför med Bibelns berättelse, där Kain dräper Abel, så handlar det här om en indirekt orsakad död. Cal vill ta sitt liv, men Abra och Li ger honom sitt stöd. För den döende Adam avslöjar Li i en mäktig slutscen, vad som hänt, men ber samtidigt Adam att ge Cal sin välsignelse, för han hade inte velat Arons död. Med sina sista krafter ger Adam Cal denna välsignelse. Öster om Eden är tillsammans med Vredens druvor de starkaste romanerna av John Steinbeck.

Kaplans dagbok för den 11 juni 1940, jag citerar texten i sin helhet: "Den andre boven har vågat det, han också! Om det skett frivilligt eller under tvång är svårt att säga, men faktum kvarstår att Benito Mussolini, den klassiske förrädaren, Führerns kreatur, den italienska nationens pajasledare, har dragit ut i krig mot England och Frankrike. Fransmännen kämpar som lejon med det yttersta av sina krafter. Men det finns en gräns också för tapperheten. Det är tvivel underkastat att den militära styrka som finns kvar i Frankrike skall räcka för att motstå den nazistiska makten, som är överlägsen deras både i fråga om vapen och numerär. Vi ryser vid tanken på det ädla och upphöjda Frankrikes öde, demokratins och frihetens mor. Ty även om segern till slut kommer, måste Frankrike se fram emot ockupationens lidanden och fosterlandets fördärv. Och nu, plötsligt, i en stund som denna, har en kniv stuckits i dess rygg. Men kanske rymmer också denna händelse någon tröst. Från och med nu kommer kriget att utbreda sig och dra in nya nationer och stater i sitt nät. Och detta kommer att påskynda dess slut. Hela världens blickar är riktade mot Amerika och dess ledare Roosevelt. Skall de tillåta det brun-svarta blocket att segra, skall de sitta stilla där hemma när de ser hela Europa bli dömt att bli nazistiskt-fascistiskt? Alla är så gott som övertygade om att efter Italien kommer Amerika. Det är heller inte omöjligt att småstaterna i sydöstra Europa kommer att bli indragna i denna konflikt. På det sättet blir kriget med nödvändighet världsomfattande. Och i ett världskrig är Tysklands och Italiens nederlag givet." Återigen visar Kaplan sig välinformerad och med förmåga att uttala sig om framtiden. När det gäller Mussolini och Italien kan man säga att Italien blev inte den allierade som Hitler kanske tänkt sig, att han ville egentligen inte ha ett världskrig. De allierade använde eller försökte använda honom som en medlare i förhållandet till Hitler. Personkemin mellan Mussolini och Hitler var heller inte den bästa. Detta är saker som historiker kommit fram till senare och inget som Kaplan kunde ha kännedom om.

Ja, så fick vi då ett svar på vem som är den tilltänkte mördaren av Olof Palme. Men många hade nog hoppats på mer, ett mordvapen knutet till mördaren eller DNA, men inget av det gick att presentera. Det gör att många är besvikna. Nu är det en indiciekedja som får bygga upp åklagarens påstående och den är ganska välgrundad tycker jag. Det är ju förstås ungefär detsamma som det tidningen Filter presenterade redan för två år sedan. Det mest påtagliga med den här utredningen är väl i alla fall de många missgrepp som gjordes av spaningsledningen och Hans Holmér. Det var ju uppseendeväckande att man inte lade ner mera krut på Engström, det var ju tydligt hur hans berättelse inte stämde överens med andra vittnesmål och hans berättelser från mordplatsen. Men Holmér skulle leka polis och vara den som löste mordet. Åklagaren och mordspanarna har gjort vad de kunnat och varit modiga nog att lägga fram ett förslag på hur mordet har skett och vem som är den skyldige. Och det tycker jag de ska heder för och inte få skit för. De har gjort ett bra jobb utifrån de förutsättningar de har haft.

Sitter i spänd förväntan på att få höra åklagare Christer Peterson presentera vad som hände på Sveavägen för 34 år sedan. Det är ungefär en timme dit. Kommer osökt ihåg var jag befann mig då beskedet om mordet kom. Det var i ett fritidshus mitt ute i ödemarken som vi hyrde under ett antal år. Barnen hade sportlov och vi tillbringade veckan där ute. Jag minns att jag vaknade vid fyratiden och inte kunde somna om, utan satte på radion. Ur radion kom sorgemusik och jag undrade vad som hänt, varför man spelade sorgemusik. Jag väckte frun och vi gick upp och satte på kaffe. Sedan kom nyhetssändningen, jag tror det var vid sextiden, och beskedet om att Palme skjutits på Sveavägen. Det kom som något av en chock och en chock var det som gick genom Svea rike, utom kanske hos de personer som önskat livet av Palme. Själv kom jag ihåg en tågresa till Stockholm, då jag lyssnat till två äldre damer som öst sitt förakt över honom. Palme väckte känslor och jag kan själv erkänna att jag var kluven inför honom. Med hans död kom emellertid mycket att förändras i Sverige. Nyliberalismen slog igenom och välfärdssamhällets kostnader ifrågasattes. Marknaden fick ökat inflytande och privatiseringarna slog igenom. Allt detta är något som vi idag får lida för i den pandemi som nu härjar landet och världen. Om Palme, om han levat, skulle haft något inflytande på denna utveckling blir bara en spekulation, liksom mordet länge varit föremål för allehanda teorier och spekulationer. Få se nu om åklagare Peterson kan presentera ett vattentvätt bevis på vem som mördade Palme och hur det gick till och varför. Hoppas på det så klart.

Medan pandemin satt samhället på undantag, så fortgår allt i naturen till synes programenligt. Flyttfåglarna anlände punktligt och är som bäst i färd med sina häckningsbekymmer. Medan jag kryper omkring i morotslandet sjunger sånglärkan över mitt huvud som den gjort varje sommar sedan jag flyttade ut på landet. Och på fältet kämpar tofsvipan för att freda sig mot inkräktarna, kajor och skator. Växterna prunkar också enligt tidtabell. På väg till postlådan ser jag liljekonvalj och midsommarblomster prunka. Och i trädgården sprider syrenerna nu sin väldoft, medan körsbärsblommorna faller som snö över gräsmattan. Det ser ut som om naturen är opåverkad av pandemin, ja, den kanske till och med mår bättre. Rapporter kommer om att luftföroreningarna minskat på sina håll. Samtidigt får vi höra om en miljökatastrof i Sibirien, där en flod förorenats av läckande dieselolja på grund av att permafrosten smält, en påminnelse om människans inverkan på klimatet. Nej, naturens gilla gång är inte given, vi måste hjälpa till att värna den inte förstöra den.

KD-ledaren Ebba Busch skrädde sin vana trogen inte orden i partiledarutfrågningen i TV på söndagskvällen. Hon anklagade regeringen för att med berått mod ha tillåtit smittspridningen i Sverige, något som inte bara utfrågaren utan många i TV-soffan hemmavid studsade till inför. Det är ju en mycket allvarlig anklagelse med snudd på landsförräderi och antydande att regeringen skulle vara hjärtlös. Hur långt får man gå i sitt hat till socialdemokratin och Stefan Löfven? Hon fortsatte med att säga att regeringen var ledarlös och dysfunktionell, det vill säga att det var ett gäng klåpare som ledde landet. Men då hon själv fick frågan om vad hennes partikamrater i Stockholm gjort som ansvariga för äldreomsorgen så duckade hon och ville byta ämne. Man tycker kanske att en kristen person, och det får man väl ändå utgå från att Ebba Busch är som ledare för kristdemokraterna, kunde var lite mera ödmjuk och förstående i sin kritik. Den pandemi vi nu genomlever och genomlider är helt ny i sitt slag och viruset är tidigare okänt och att regering och myndigheter inte var helt förberedda inför detta, ter sig väl inte så konstigt. Att en del misstag och missgrepp skedde får man nog ha viss förståelse för. Att läget inom äldreomsorgen varit dåligt är ju känt sedan tidigare och där kan inget parti gå fri inte ens kristdemokraterna, som för övrigt ville skära ner på äldreomsorgen tillsammans med moderaterna i m-kd budgeten. Ebba Busch sekunderades i sina anklagelser av en pånyttfödd Jimmie Åkesson, som upprepade gång på gång att regeringen misslyckats. Men då han fick frågan om vad han själv skulle gjort som statsminister såg han häpen ut och blev svarslös. En rolig detalj i utfrågningen var då Anders Holmberg frågade deltagarna om de hade testat sig, eftersom de alla talat så ivrigt för att flera måste testas. Nu visade det sig att ingen av dem hade testat sig, trots att de utgör landets politiska elit. Ulf Kristersson fick frågan varför han inte testat sig, då han stoltserade med att han påtalat att man skulle genomför masstester redan i februari. Nu visade det sig att han själv inte var någon pålitlig förebild. Nyamko Sabuni gjorde ett stort nummer av att hon arbetat inom näringslivet och till skillnad från de övriga i sällskapet verkligen visste hur svårt företagen hade det. Hon gick till angrepp mot Jonas Sjöstedt för att han inte ville hjälpa storföretagen som stod för all välfärd, ett något ensidigt påstående, då företag och offentlighet, inklusive arbetstagare, tillsammans skapar rikedomarna i landet. Sjöstedt påminde henne om att hon fått sitt uppdrag som partiledare på grund av den lobbying som en del företag gjort för henne.Det var en partiledardebatt som visade att den borgfred som rått ett tag och där alla skulle arbeta tillsammans nu var bruten. Nu blir det ett liv och ett kiv igen, för att citera Strindberg.

Jimmie Åkesson som varit osynlig och tyst en längre tid under rådande coronapandemi tar sig plötsligt ton i en artikel i Dagens Nyheter, där han tar heder och ära av statsepidemiologen Anders Tegnell och vill att han ska avgå. Även regeringen får en slänga av sleven. Den har varit senfärdig och gömt sig bakom Folkhälsomyndigheten. Själv har Åkesson gömt sig i Sölvesborg, som han nu lyfter fram som ett mönster för övriga Sverige. Sveriges dödstal är de högsta per capita mässar han vidare, vi har svikit de äldre. Det är ingen nyhet det har flera sagt före honom, även statsepidemiologen har konstaterat detta. Men om det ska ligga honom till last vet jag inte, för han har inte ansvaret för äldreomsorgen, utan det är kommuner och ytterst stat som har. Nu kan jag inte se att Sveriges dödstal är de högsta, utan Belgien, Italien och Spanien har högre siffror och Storbritannien och Frankrikes siffror är nästan lika höga. Men visst siffrorna i Sverige är höga, det går inte att komma ifrån. Men vad det beror på måste så klart utredas och en kommission är på gång, men det är inget som Åkesson behöver invänta, ty han har redan saken klar för sig. Vad det skulle tjäna till att avsätta Tegnell och vad han vill se istället är inget som Åkesson har något svar på heller. Utan i grunden är det bara det gamla vanliga: give them hell.

Vi fick en blöt nationaldag i år, vilken mestadels tillbringats inomhus med läsning. Känns nationaldagen som en speciell dag, bör man hissa flaggan och klä sig i nationaldräkt eller ska man heja på Jimmy eller tänka på Gustav Vasa. Skämt åsido, nationaldag och nationalism är ju lite tveeggat. Var så ända från det att begreppet myntades. Framför allt känner vi väl nationen och nationalitetsbegreppet från slutet av 1800-talet. Från att ha varit ett liberalt projekt kom det omkring 1900 att bli en högerideologi. Uttryck för detta kan vi i Sverige se i Verner von Heidenstams diktning och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons resa är ju också ett sätt att få skolungdomen att omfatta och älska nationen Sverige. Den nationalism som framträdde vid seklets början betonade varje nations rätt att bestämma över sig själv. Kanske var det därför som Sverige tillät norrmännen att bli en egen nation. Etnicitet och språk var också viktiga i den nya självbilden. Territoriet var inte alltid avgörande utan den känsla man hade för att tillhöra en viss nation. Det var staten som genomförde nationalismen genom att genomföra folkskolans utbyggnad och skapa ett järnvägsnät som band samman nationen, ett postväsende och myndigheter som kunde kontrollera medborgarna. Man kunde nu vädja till medborgarnas lojalitet i nationens namn. Värnpliktens införande får man heller inte glömma, att försvara fosterlandet blev en plikt i nationens intresse. Samtidigt som nationen alltså mobiliserade medborgarna kring nationen, så uteslöt den andra. De som inte kände sig tillhöra nationen kunde utnyttjas av skrupelfria politiker, något som kom att få konsekvenser senare på 1900-talet för de båda världskrigen. Med massmigrationen runt sekelskiftet tog också xenofobin fart och hatet växte mot den andre, okände, som kanske inkräktade på ens bekväma liv. Det är ju något vi också i våra dagar ser prov på. Assimilering var ju ett sätt att få tillgång till nationen och det var inte något fult ord under 1800-talet, men blir det under 1900-talet. Ett slående exempel på detta är judarnas inlemmande i det tyska samhället, vilket med antisemitismens framväxt leder till att de inte längre betraktas som en del av det tyska samhället, utan ska stötas bort som ett främmande inslag. I USA har vi ända sedan slaveriet avskaffades sett att rasismen finns kvar, trots att man hade en svart president i åtta år. Och idag ser vi den åter frodas efter ett mord på en svart man. Ja, nationalismen är ett tveeggat svärd som kan användas till lite av varje både till att starta krig och få oss att känna stolthet och glädje över vårt land. Jag föredrar det senare.