krille tvärvigg

Nu är midsommaren över och vi går mot mörkare tider, även om vi inte kommer att märka det förrän vi kommer in i augusti. För en dryg vecka sedan kom vår son hem och var förtvivlad, han trodde att han fått covid 19 och han var orolig för oss 70-plussare. Eftersom han jobbar inom äldreomsorgen och ett fall dykt upp där, så var det inte otroligt. Efter att han tagit ett prov, så visade det att han var positiv. Men vi hade planerat för att det kunde inträffa och eftersom vi bor i ett tvåvåningshus, så fick han inrätta sig på övervåningen. Vi bar mat till honom och han fick ta badrummet, medan vi håller till i tvättstugan, där det också finns toa. Han har haft feber i minst en vecka, men idag är han feberfri och mår mycket bättre. Han har börjat gå ut runt tomten ett par vändor för att få igång kroppen. Och vi har dessbättre inte fått några allvarligare symtom ännu. Under de senaste dagarna har jag lyssnat till Greta Thunberg och Ulf Lundell i sommar med P1. Greta Thunbergs sommar var ett varningsrop över det vanliga, här fanns inte mycket som var hoppfullt. Världens ledare kallade hon nakna kejsare och sitt hopp gick till gräsrotsrörelser som hennes egen skolstrejks-rörelse och andra gräsrotsrörelser som försöker påverka människors attityder. Dock uppehöll hon sig vid pandemin, som ett exempel på vad som kan och behöver göras för att ta itu med klimatet. Hon liknade vår situation vid den hon själv upplevde i en segelbåt ute på Atlanten, där all uppmärksamhet måste gå åt för att överleva. Och vårt sköra jordklot befinner sig i en liknande situation i rymdhavet. Men kommer vi att lyssna till forskarna som Greta vill eller kommer vi att återgå till våra "normala" beteenden så fort pandemin är över. Resandet som åter tagit fart visar att det kanske blir så, människor är korttänkta och klimatfrågan är svår att överblicka. Men ständigt kommer det varningstecken. Greta berättade själv i programmet om den skalbagge i Kanada som förr hade svårt att överleva under de stränga vintrarna, men som nu överlever på grund av att temperaturen höjts på vintrarna. vilket medfört att skogsbeståndet angripits och är döende. Och själv kunde jag idag läsa att Per Holmberg, den gamle meteorologen, skrev att isarna utmed Sibiriens kust smält redan nu i slutet av juni, medan det normala skulle vara i slutet av augusti. Ja, tecknen är oroande och att så lite görs är frustrerande. Då är det någon tröst att kunna iaktta skatparets bestyr i trädgården med sina nyfödda, två små ungar, den ena mindre än den andra och ivrigt uppvaktande sin mor(?) för att få föda. Det är ett gnissel som från en osmord symaskin när de är som mest i tagen. Skator är beundransvärda i sin ävlan. Trots att deras bobygge i en pil i våras blåste ner i en storm, så tog de nya tag och anlade ett nytt högt uppe i vår jättetall på tomten. Den ligger rätt nära den hårt trafikerade landsvägen, så jag tyckte det verkade lite dumdristigt. Men det verkar ju ha gått bra och lagom till midsommar visade sig nytillskottet. Ja, det gäller att inte ge upp blir kontentan av detta.