krille tvärvigg

Igår kunde vi höra att svenskarna deltar i allt mindre utsträckning vid begravningar. Vi prioriterar istället resor och annat som vi anser vara viktigare. Prästen som intervjuades kunde också berätta att människor vid begravningsakten kunde sitta och kolla mobilen om något viktigt dykt upp. Döden tycks inte ha någon plats i vårt moderna och hektiska liv. Vi vill inte befatta oss eller konfronteras med den. Om detta och hur vi försöker dölja dess förekomst skriver för övrigt Karl Ove Knasugård om i inledningen till sitt jätteepos Min kamp. Han skriver om hur de döda kropparna göms undan på våra sjukhus. Och då de förs bort från sjukhuset sker det i bilar med mörktonade rutor. Och under begravningsakten ligger de i stängda kistor. Den död vi däremot dagligen kan se från skilda stridsområden eller från drunknade flyktingar i Medelhavet eller från olika olyckor berör oss inte på samma sätt, det är döden på distans, inget vi behöver konfronteras med. Men de döda, fysiska kropparna inte vår närhet verkar vi inte vilja vara i närheten av. Och om vi nu inte ens har tid att komma på begravningen, vart är då vårt samhälle på väg?

Skrämmande och upprörande TV-bilder når oss återigen från Syrien, denna gång från de östra delarna av Damaskus, för övrigt en av jordens äldsta städer. Men det hjälper inte. För nu har den syriska regimen gått till attack för att tillintetgöra vad man kallar terrorister. Men av TV-bilderna är det barn och civila som råkar illa ut. Och bombningarna drabbar urskillningslöst, att det är sjukhus som slås ut bryr man sig inte om. Trots att säkerhetsrådet till slut kunde enas om vapenvila så fortsätter striderna och bombningarna. För i resolutionen som antogs så finns förbehåll om att IS, Alcaida och andra rebellgrupper är undantagna från vapenvilan. Och eftersom Assad-regimen ser rebellerna som terrorister, så kan man förstås fortsätta med sina attacker. Nu har president Putin kommit med ett eget förslag, vilket är konstigt med tanke på det som överenskommits i säkerhetsrådet, och det är att öppna en korridor mellan vissa klockslag, där civila skulle kunna ta sig ut ur området. Men frågan är vad det är värt. För ser man vad som hände i östra Aleppo, så måste man bli betänksam, för där kom de civila att fördrivas. Idag fick vi också höra att en klorgasattack ägt rum, så det är sannerligen inga ordhålliga personer man har att göra med. För gasattacker skulle absolut inte få förekomma. Men den ryske utrikesministern Lavrov sa på en presskonferens att det bara var påhitt. Men TV-bilderna ljög inte. Syrien det måste vara helvetet på jorden just nu.

SD har idag presenterat sin valplattform och som vanligt sätter man invandringsfrågan först. Nu säger man sig vilja ha ett utvandrarnetto istället för ett invandrarnetto. Det vill säga får man chansen så ska man kasta ut människor som etablerat sig här i landet. Och asyl ska bara erbjudas människor från våra grannländer, precis som om det skulle finnas något behov där. Det betyder att man vill ha noll människor som söker asyl. Det är ju en helt verklighetsfrämmande politik, när vi vet att krig pågår på skilda håll i världen och människor måste ha möjlighet att söka skydd. Men SD lever i sin egen verklighet.

Gårdagens namnsdag var Ove. Det var namnet på min bror, som rycktes bort från familjen i blomman av sin ungdom. Hade han levt idag skulle han ha varit 68 år, nu blev han blott 19. Han omkom i en tragisk och meningslös bilolycka. Efter 50 år har jag nu förmått mig att läsa den polisutredning som gjordes efter olyckan. Det är en sorgesam läsning om olyckliga tillfälligheter, fylla och idiotiska beslut. Ove och tre av hans kompisar hade på en flickas förslag bestämt sig för att hälsa på en kille på Norrlandet utanför stan. Dit kom också tre andra personer, som Ove och kompisarna inte var bekanta med. Under kvällen festades det en hel del. Efter ett par timmar kom något ljushuvud på att man skulle kappköra för att se vilken bil som var snabbast och vem som var den bäste föraren. Och här infinner sig det obegripliga som vi aldrig får något svar på. Då X frågar en av Oves kompisar om han vill hänga med så svarar han nej. Men då säger min bror att han kan följa med. Varför? Han kände ju inte någon av dem som kommit till stugan, ändå går han med på att följa med. Var hans omdöme omtöcknat av spriten, så att han inte insåg faran. Ja, vi får aldrig något svar på det. Bilarna startar och efter bara någon mil, så kör X av vägen i en skarp kurva och min bror slungas ut genom framrutan. Han repar sig på sjukhuset, men avlider två dygn senare av de svåra skador han ådragit sig. Sedan följer det smutsiga efterspelet. X skjuter skulden på min bror, som inte kan tala, att det var han som kört bilen. De andra inblandade säger sig inte veta vem det var som körde den bilen. Min far och jag kallas in tilll polisstationen i stan och får då veta av en konstapel att man inte tror på X. Så småningom kryper dock sanningen fram och X erkänner. Hans promillehalt vid olyckan visade sig vara 1,5, det vill säga han var klart olämplig som förare. Han får två års fängelse, ett för dåtiden lindrigt straff. Han kommer att bo bara några hundra meter från min mor, som ibland kan se honom då hon går in till stan. Men hon förmår sig aldrig att prata med honom.

Nu har socialstyrelsen tagit beslut om att det inte blir någon allmän screening vad gäller prostatacancer, som Prostataförbundet önskat. Socialstyrelsen menar att det inte finns vetenskapliga belägg för att genomföra en sådan och att den kan medföra onödiga komplikationer och oro hos patienterna. Men det finns andra fakta som talar för en screening och det är dödstalen, som uppgår till drygt 2 000 årligen och antalet som insjuknar, som är ca 10 000. Prostatacancer är en smygande sjukdom, som är svår att upptäcka. Och som sällan ger ifrån sig några symptom. Nu lägger socialstyrelsen allt ansvar på individen, att denne ska vara påläst och medveten. Själv opererades jag för prostatacancer på våren 2005 och jag hade kanske inte uppsökt läkare, om det inte var så att min far avled i sjukdomen 69 år gammal. Han kom för sent till läkare och cancern spred sig till skelettet. Men nu är det inte alla som har denna förutsättning, att en förälder drabbats. Därför vore en allmän screening, precis som för bröstcancer, en välgärning då det gäller prostatacancer.

 I Min kamp, första delen av Karl Ove Knausgårds långkörare, skriver han på sidan 321 om den rädsla han som barn kände för badrummet i farmor och farfars hus. Det var en cistern med en mörk metallspak, varifrån det kom ett brus då någon spolade på toaletten. Bruset kom inifrån mörkret och skrämde honom ordentligt. Detta fick mig att minnas den rädsla jag drabbades av då jag skulle uppsöka toaletten i det badhus vi bodde i på 1950-talet. Familjen bodde på övervåningen i huset, men där fanns ingen toalett, utan man tvangs gå ner för  trappan till badhusets omklädningsrum. Jag drog därför ut på toalettbesöken i det längsta. Men så blev jag till sist tvungen att besöka toan. Det var särskilt läskigt om det hunnit mörkna ute. Jag gick sakta ner för trappan för att liksom skjuta på det obehagliga. Då man kom in i badavdelningens omklädningsrum låg toaletten till höger. Man måste vika om ett hörn och precis när man kom in innanför dörren fanns en hytt, där man kunde klä om sig, med ett fördraget draperi. Jag fick för mig att någon stod och väntade på mig bakom det där draperiet, kanske försedd med en kniv och jag väntade bara på att han skulle hoppa fram. Jag gick därför hastigt in på toan och satte mig och lyssnade efter ljud. Och ljud fanns det ju, för det lät från alla rör i huset och ibland knäppte det från väggarna i trähuset. Jag gjorde snabbt ifrån mig toabesöket och någon risk för hemmorojder var det inte. Badkvällar var det ju helt annat. Då var det skratt och prat från karlarna som bytte om och då kändes det alls inte så farligt att besöka toaletten.

Följer den gamla landsvägen. På täkterna hukar ladorna i förtröstan på våren. Snövallarna är meterdjupa och det knastrar under mina fötter av snö och is. Träden bidar stilla i väntan på nästa snöoväder och husen kvider under snömassorna. Det tjocka molntäcket genombryts här och var av blå revor, men solen leker kurragömma. Plötsligt sticker ljuden från en skränande kajflock sönder tystnaden.

Nu då de fredliga och förbrödrande OS-tävlingarna ska börja i Sydkorea kan det vara skäl att påminna om det krig som en gång delade landet. Även om det mest handlat om doping så här innan spelen startat. Det var sommaren 1950 som Nordkorea angrep Sydkorea och höll på att erövra hela landet. Men så ingrep FN och USA och för den amerikanska regeringen handlade det om en polisaktion, gossarna skulle vara hemma till jul, sa man optimistiskt. Men då hade man inte räknat med Kina, som kom till Nordkoreas hjälp och kriget låstes fast i ett ställningskrig, som landade i uppdelningen av Koreahalvön. Kriget var ytterst ett krig mellan ideologier, kommunism och västerländsk demokrati eller som motståndarna sa imperialistisk kapitalism. Som vanligt fick de oskyldiga och de civila betala priset för denna kraftmätning. Och resultatet: två miljoner döda, både soldater och civila. Och ett land näst intill förött. Nu ska nord- och sydkoreaner marschera in tillsammans vid OS-invigningen, vilket kan ses som ett hoppfullt steg mot något större, men risken är väl att det bara är en symbolisk gest, ett propagandaknep. För samtidigt genomför Nordkorea en styrkedemonstration via en militärparad i norr.

Vi for till Storsand och havet för att kolla läget i stugan, som ägs av min dotter och svärson. Vi for på en väg som var som ett knaggligt tvättbräde och med meterhöga snövallar efter veckans snöoväder. Men idag var det klart och kallt, termometern visade minus 23 grader på morgonen. Framme vid stugan var tystnaden bedövande, snötäcket inte alls det befarade. Inte alls mycket snö på växthustaket eller hustaket, det mesta hade väl blåst av i den hårda nordostliga vinden under snöstormen. Fågelbordet hade skador efter en hackspetts framfart, en ruta var trasig i det ena facket och alla solrosfrön borta. Jag fyllde på nytt. Vi gick en sväng till stranden. Stenarna utmed stranden såg ut som polerade smycken, en överdragen av is, så den kom att likna Mårran i Tove Janssons böcker eller en förstenad valross. Ett rävspår i snön ledde fram till en uppkastad grop, där skymtade ett avgnagt ben, var det ett självdött rådjur, omöjligt att se och vi hade ingen spade så vi kunde gräva fram kadavret. Längre bort på stranden hade vågorna vräkt upp ett berg av tång, vars mörka färg avtecknade sig bjärt mot den vita snön. Isen inne i viken hade inte lagt sig, utan nu svävade små rutor av is omkring som speglar i vattnet. Jag blickade ut mot den avlägsna horisonten som avtecknade sig som ett vitt dis. Inga fartyg gick att se. Vi gick tillbaka till stugan och klev in i dess värme, som trots endast elva plusgrader avskiljde sig angenämt mot kylan utanför. Vi hällde upp var sin mugg varm choklad och knaprade i oss ett par medhavda skorpor till den värmande drycken. Efter någon timme for vi tillbaka till civilisationen på en knagglig och ojämn väg. Vi hade inte en mött en enda människa, bara sett en kvinna som skidade utmed stranden.