krille tvärvigg

Igår kunde vi höra att svenskarna deltar i allt mindre utsträckning vid begravningar. Vi prioriterar istället resor och annat som vi anser vara viktigare. Prästen som intervjuades kunde också berätta att människor vid begravningsakten kunde sitta och kolla mobilen om något viktigt dykt upp. Döden tycks inte ha någon plats i vårt moderna och hektiska liv. Vi vill inte befatta oss eller konfronteras med den. Om detta och hur vi försöker dölja dess förekomst skriver för övrigt Karl Ove Knasugård om i inledningen till sitt jätteepos Min kamp. Han skriver om hur de döda kropparna göms undan på våra sjukhus. Och då de förs bort från sjukhuset sker det i bilar med mörktonade rutor. Och under begravningsakten ligger de i stängda kistor. Den död vi däremot dagligen kan se från skilda stridsområden eller från drunknade flyktingar i Medelhavet eller från olika olyckor berör oss inte på samma sätt, det är döden på distans, inget vi behöver konfronteras med. Men de döda, fysiska kropparna inte vår närhet verkar vi inte vilja vara i närheten av. Och om vi nu inte ens har tid att komma på begravningen, vart är då vårt samhälle på väg?