krille tvärvigg

På väg för att hämta posten dyker de upp ur skogsdungen, kråkan och dess förföljare. Sex eller sju björktrastar i ilsken jakt på boplundraren. Kråkan försöker, trots sin klumpighet, att vända i luften och göra undanmanövrer, men björktrastarna ger sig inte förrän de jagat kråkstackarn över hela täkten. Kort därpå ännu en jakt, då är det en skata som förföljs av de upprörda björktrastarna. Skatan försöker skydd i ett äppelträd, men björktrastarna jagar ut den och så går jakten vidare in i skogen igen. Ja, det är ett liv och ett kiv och kamp för brödfödan i dessa dagar.

Pingsten kallas hänryckningens tid. Och för de kossor som igår på pingstafton slapp ut på grönbete måste det ha tett sig som hänryckning. Ett dukat smörgåsbord väntade och att man skuttade och gjorde krumbukter var inte så konstigt. Tillsammans med flera hundra vuxna och barn vid granngården kunde vi glädjas åt detta sällsamma och får man kanske säga allt mer exotiska skådespel. För mjölkbönderna blir allt färre, man räknar med att minst en gård försvinner varje dag. Hänryckningens tid är det också för maskrosen och strömmingen. Maskrosorna bjuder nu ut sina gula blomkorgar till alla och envar. Och så nogräknad är man inte heller, om man borrar sig genom asfalt eller betong gör detsamma. Upp ska man. Det finns en obändig kraft hos denna växt och att miljöpartiet valde den som symbol var förstås ett lyckokast. Frågan är väl bara om man nu kan leva upp till den kraften. Man har nu blivit ett regeringsparti och med det följer ett ökat ansvarstagande och en ökad anpassning. Den underifrån kommande kraften har kanske tömts på en del av sitt innehåll. Lektid är det också för strömmingen och med det följer en stor tillströmning av hugade strömmingsspekulanter. Då jag for genom stan kunde jag se hur de uppfyllde hela Kattvikskajen, där lastfartyg förr lade till för att lasta virke. Husbilar och husvagnar trängdes med varandra och metarna stod på rad med sina fångstredskap i förhoppning om god fångst. Förhoppning om fisk hade också de tärnor, som jag och min hustru följde från stranden vid Storsand. Särskilt en tärna var i farten och gjorde eleganta turer fram och tillbaka, vände i luften och dök med näbben före, dock som det verkade utan resultat. Då tog den sig för att simma i vattnet och se nu lyckades den få tag i fisk. Den klev upp på en sten och började mumsa i sig fångsten. Längre bor på stranden höll två tärnor på med ett parningsspel, en tredje försökte tränga sig emellan som i ett triangeldrama men blev bryskt bortmotad. Ja, hänryckningens tid var det!

Äntligen fick jag syn på den, sånglärkan, då jag hämtade rabarber i trädgården med tanken att göra rabarberkräm. Hela våren har jag hört den drilla i skyn, men inte kunnat få syn på den. Det beror på att mina ögon åldrats och jag ser svarta prickar vart än jag blickar och därigenom har jag sett hur många lärkor som helst tidigare. Men nu fick jag korn på den och kunde följa hur den steg på sin himmelstråd tills den försvann i en molnsky, men dess sång kunde fortfarande höras. En sång som gör att man blir varm om hjärtat och känner glädje över livet.

Där jag bor har jag en mjölkbonde som granne. Det är ett familjeföretag och jag ser hur mycket de jobbar. Ofta till sent in på kvällarna den här årstiden och flera månader framöver. Man har satsat och investerat i en ny ladugård med robotmjölkning och andra anläggningar och i mjölkkor. Man har cirka 150 kor på gården inklusive kvigor och kalvar. Jag vet inte hur gårdens ekonomi ser ut, men då jag ser på Uppdrag gransknings program om Arla och de svenska mjölkbönderna så förstår jag att det är tufft. Idag försvinner en gård om dagen i Sverige och antalet mjölkbönder har sedan 1983 minskat med cirka 35 000. Arla vill gärna framställa sig som ett svenskt och kooperativt företag i reklamen, till exempel med Bregottfabriken. Men det är en romantisk och förljugen bild. Arla är ett internationellt företag som vill växa, som har tillväxt som ledstjärna. För styrelseordföranden i Arla finns inget val, det gäller att satsa. Den som inte gör det är en dålig företagare, inte värd att driva sitt företag vidare. Det är en cynisk och kallhamrad inställning, ty Arla kan visst göra skillnad, om man ville. Medlemmarna är starkt missnöjda med ledningen och vill se en förändring, man vill till exempel ha ett nationellt mjölkpris, eftersom svenskt jordbruk har stora krav på sig vad gäller djurhållning och andra regler. Men Arla är döv för sådana propåer. Många vill lämna Arla, men alternativen är få. Det finns några lokala mejerier, men de är ännu för små för att kunna ta emot alla de som vill ansluta sig. För många innebär det därför nerläggning, att sälja gården och sitta med Svarte Petter, det vill säga stora skulder. Skulder som orsakats av att de fått rådet att satsa från banker och andra rådgivare, kanske till och med från Arla. Men nu då de inte kan klara sig längre finns ingen hjälp att få.

Efter närmare 26 års medverkan i lokaltidningen med bokrecensioner och kulturartiklar har jag nu fått beskedet av redaktören att det nog inte blir något mera. Papperstidningen tappar läsare och i höst slår tryckeriet igen. Redaktören har fått budgeten halverad, säger hon och hon får dessutom ta på sig mera jobb. Frilansarna gör man sig av med, i varje fall dem på lokal nivå. Istället ska kulturredaktörerna göra mer jobb och sedan tar man in ett villigt gäng på central nivå, som kan förmedla artiklar till flera tidningar samtidigt. Ett förbilligande alltså. För nu går det mesta ut på ekonomi då det gäller tidningsbranschen. 26 år är en lång tid och jag har nog skrivit närmare 1000 recensioner och kulturartiklar. Fast det är ju som om man skrivit i sand, för inget kommer ju att finnas kvar. Och något tack är väl heller inte att förvänta. Tidningen låtsas som om det regnar och utropar det som nysatsning nu då man börjat skära ner. Lögn och förbannad dikt är det!

Åsa Romson får nu ta mycket skit för sin mindre välbetänkta jämförelse mellan döden i Medelhavet och Auschwitz. Hennes uttalande har vållat många känslor och aftontidningarnas löpsedlar var inte sena med att basunera ut budskapet. Och de borgerliga har tyst applåderat i bakgrunden. Romson själv har bett om ursäkt. Men de som verkligen borde be om ursäkt är väl de som låter detta fortgå. Åsa Romson hade väl en god tanke med sitt uttalande, hon ville peka på ett enormt problem och brännmärka EU för att man inte gör mera. Att uttalandet dessvärre kom att leda till något helt annat var ju mycket olyckligt. Nu var det detta som blev huvudsak och inte det som sker i Medelhavet. Tala om huvudsak och bisak.

Hela förmiddagen har regnat strilat från en blygrå himmel och växthusbygget har kommit av sig. Istället läser jag Marte Michelets historieskildring om judedeportationen från Norge, Den störste förbrytelsen. Det är en gripande berättelse, där Marte Michelet låter en helt vanlig judefamilj Brauer stå i förgrunden. Jag har nu läst ungefär halva boken och det hon hittills berättar är förhistorien. Om hur fadern Benzel Brauer får lämna en by i Litauen på grund av pogromer i det tsaristiska Ryssland. Benzel tar sig till Norge och hustrun Sara och dottern Helene kommer efter. Familjen etablerar sig i Grünerlökka i utkanten av Kristiania som Oslo då hette. Benzel reser först omkring som något slags gårdfarihandlare och säljer korta varor. Familjen utökas med tre söner: Isak, Charles och Harry. Charles blir en duktig boxare sen han lärt sig slåss och försvara sig i arbetarkvarteren. Harry drömmer om att bli skådespelare. Samtidigt med detta ger Michelet en översikt över den internationella situationen, hur judarna får det allt svårare i Tyskland. Hon laddar upp berättelsen efterhand, genom att sakligt berätta om vad som sker, det är som lugnet före stormen. Jag har nu nästan nått fram till del två i boken, Invasion och ockupation, och återkommer om vad som händer familjen. Det går dock att ana vad som kommer att hända....