krille tvärvigg

Där jag bor har jag en mjölkbonde som granne. Det är ett familjeföretag och jag ser hur mycket de jobbar. Ofta till sent in på kvällarna den här årstiden och flera månader framöver. Man har satsat och investerat i en ny ladugård med robotmjölkning och andra anläggningar och i mjölkkor. Man har cirka 150 kor på gården inklusive kvigor och kalvar. Jag vet inte hur gårdens ekonomi ser ut, men då jag ser på Uppdrag gransknings program om Arla och de svenska mjölkbönderna så förstår jag att det är tufft. Idag försvinner en gård om dagen i Sverige och antalet mjölkbönder har sedan 1983 minskat med cirka 35 000. Arla vill gärna framställa sig som ett svenskt och kooperativt företag i reklamen, till exempel med Bregottfabriken. Men det är en romantisk och förljugen bild. Arla är ett internationellt företag som vill växa, som har tillväxt som ledstjärna. För styrelseordföranden i Arla finns inget val, det gäller att satsa. Den som inte gör det är en dålig företagare, inte värd att driva sitt företag vidare. Det är en cynisk och kallhamrad inställning, ty Arla kan visst göra skillnad, om man ville. Medlemmarna är starkt missnöjda med ledningen och vill se en förändring, man vill till exempel ha ett nationellt mjölkpris, eftersom svenskt jordbruk har stora krav på sig vad gäller djurhållning och andra regler. Men Arla är döv för sådana propåer. Många vill lämna Arla, men alternativen är få. Det finns några lokala mejerier, men de är ännu för små för att kunna ta emot alla de som vill ansluta sig. För många innebär det därför nerläggning, att sälja gården och sitta med Svarte Petter, det vill säga stora skulder. Skulder som orsakats av att de fått rådet att satsa från banker och andra rådgivare, kanske till och med från Arla. Men nu då de inte kan klara sig längre finns ingen hjälp att få.