krille tvärvigg

Fredrik Skavlans lysande intervju med Jimmie Åkesson vållade tittarstorm och näthat både i Sverige och Norge. Varför? Tyckte man synd om stackars Jimmie som totalt gjorde bort sig då frågorna började handla om SD:s politik och inte längre om hans sjukdom. Då Skavlan undrade vad Jimmie gett för råd till partikollegerna inför budgetomröstningen i december så var svaret: give them hell. Skavlans följdfråga om inte det lett till en hårdare och mer konfrontationsrik politik i Sverige så var Jimmie oförstående. Liksom han var då Skavlan radade upp flera exempel på hur SD-politiker rabblat ur sig grodor om invandrare, som judesvin, kackerlackor, gräshoppor med flera oförskämda uttryck. Jimmie slingrade sig i vanlig ordning med att det inte var acceptabelt och att dessa personer inte hade plats i partiet. Skavlan visade då en valfilm från 2010 som visar en hord med muslimska kvinnor som nästan kör över en pensionär med rollator. Skavlan undrade om det var något som Jimmie fortfarande stod bakom och då såg han helt oförstående ut och började svamla om att han inte såg några gräshoppor. Kort sagt, stod han med byxorna nere. En utmärkt intervju alltså, som visade fram sanningen om SD. Tyvärr finns det dock alltför många som inte alls vill kännas vid den.

Samma vecka som den fruktansvärda nyheten om flygkatastrofen i franska Alperna kablas ut nås vi av beskedet om Tomas Tranströmers frånfälle. De välförtjänta lovorden över hans diktning sprids och en del av hans fantastiska dikter citeras. Själv läser jag om hans korta minnesbok, Minnena ser mig. Tranströmers produktion är inte stor, hans dikter ryms så gott som i en pocket, men har högvärdig vikt. Även hans nertecknade minnen är kortfattade. "Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sin årsringar. Det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare", skriver han. Han liknar minnet vid en komet. I dess huvud finns barndomen och uppväxten, i dess kärna ryms de allra tidigaste minnena, de mest svåråtkomliga, i svansen de senaste. Tranströmer berättar omdet som kommit att prägla honom. Om morfar, lotsen, och barndomssomrarna på Runmarö. Om en frånvarande far och en ensamstående mor, lärarinna, som dagligen promenerade mellan hemmet på söder och läroanstalten på Östermalm. Om museer, framför allt Riksmuseet vid Frescati och dess samlingar. Om folkskolan, Katarina norra med dess lydnadscredo och hotfulla stämning, där bara planscherna i förrådet intresserade honom. Något jag själv kan känna igen mig i, ty även jag var fascinerad av planscherna i folkskolan, framför allt de med bibliska motiv. Tranströmer berättar vidare om stadsbiblioteket i Medborgarhuset och hur han fajtades för att få tillträde till vuxenavdelningen. Fascinationen för Afrika ledde till att han under en sommar företog en expedition på Runmarö, i fantasin blev det en expedition genom Centralafrika. På en karta ritade han ut sin vandring. Man förstår att det var en brådmogen pojke som levde mycket i fantasin och vars vetenskapliga intresse för skalbaggar och fjärilar på köpet gav honom ett sinne för det estetiska i tillvaron. Han berättar också om den panikångest som kom att drabba honom i tonåren och satte spår för livet. Vidare om realskolan, Södra latin, en maskulin värld, en suckarnas borg, exponerad i Ingmar Bergmans film Hets. Slutligen skriver han om gymnasiet och latinlinjen, där en lärare, Bocken, kom att betyda mycket för honom och hans diktning. 

En gråkulen söndag med en isande vind. Vi promenerar runt Wij. Landsvägen är hård som asfalt, det går lätt att promenera. På täkterna fullt med gäss, som konserterar. Två lador har sjunkit ihop som en säck, om denna vinter eller tidigare svårt att säga. Vi viker av ner mot insjön för att se om den är isfri. Så är inte fallet, men isen har börjat släppa i strandkanten. Vid Nordenholm forsar bäcken glatt, tankarna går till barndomens bäck i en annan landsända. På våren var den mäktig och talande, på sommaren torkade den ut till en rännil. Dock inte denna bäck, som avvattnar insjön. När jag sitter och skriver detta har det börjat skymma. Mittemot hos grannen, strövar ett ensamt rådjur kring. Verkar tveka om det ska våga korsa vägen. Kan jag förstå då trafiken kan vara ganska livlig, fast nu är det söndag och inte lika mycket bilar i farten. För några veckor sedan blev ett rådjur påkört nära den korsning som det ensamströvande rådjuret nu befinner sig. Det är ovanligt att se bara ett djur, det brukar nästan alltid vara en fyra, fem stycken tillsammans. Kanske är det en bock.

I morgon lär det bli solförmörkelse om man får tro tidningarna. Månen kommer då att skymma solen till över 80 procent. Jag minns den förra solförmörkelsen 1954, som var total. Då var jag bara nio år och stod tillsammans med flera gamlingar och mamma utanför pensionärshemmet i Blankaholm där morfar och mormor bodde. Vi hade svärtade glas med oss för att kunna se på förmörkelsen. Det hade lokaltidningen upplyst om var nödvändigt. Vi såg hur solskivan allt mer mörknade, som om den brann upp och blev till aska. Till sist var det svart ute fast det var dag och fågelsången tvärtystnade. Jag tänkte på jordens undergång, är det den vi bevittnar och någon i församlingen hade kanske fått samma idé och utbrast, hu, tänk om den inte kommer tillbaka. Fast efter några minuter, som ändå kändes som en lång tid, började solskivan framträda igen och fåglarna började åter, till synes förvånade över den korta natten, att åter sjunga. Vi stod kvar en stund och begrundade det inträffade, men snart återvände alla till sina sysslor, som om ingenting hänt.

Antalet fattigpensionärer växer uppger Svt nyheter. Och idag är det en kvarts miljon pensionärer som lever under EU:s fattigdomsgräns, som är beräknad till 11 000 kr i månaden efter skatt. Jag och min hustru är alltså två av dessa, ty vi kommer inte upp till 11 000 kr. Sedan 2006 då den borgerliga regeringen tillträdde har andelen fattigpensionärer ökat med 100 000 personer. Finanskris och jobbskatteavdrag anges som orsaker. Men det hela började ju långt tidigare. 1980-talet innebar en enorm köpfest och de stora pensionsfonder som byggts upp under årtionden blev en het potatis för de som ville komma åt dem. Så avreglerades finansmarknaden och spekulationerna var i full gång. Vi känner till resultatet, det blev en ekonomi i fritt fall och finansinspektionen fick gå in och höja räntan till skyhöga 500 procent. Bildt-regeringen föll och sossarna var tvungna att med centerns hjälp, tror jag, genomföra ett ekonomiskt stålbad. Och så kom alla partier överens om att göra om pensionssystemet som förstås urholkats under köpfesten. Man införde en rad åtgärder bland annat den så kallade bromsen i pensionssystemet. Sedan 1995 har också antalet fattigpensionärer stadigt ökat. Göran Persson som var med om "reformen" sa ungefär som så att framtidens pensionärer nog inte skulle bli glada över den här reformen. Och i det har han fått helt rätt.

Vårljuset känns skarpt och intensivt och på täkterna flyger tofsviporna hit och dit under ljudligt jamande. Viportna tillhör de första budbärarna om att våren har kommit. Vi tar bilen och far mot Storsand för att se hur långt våren kommit vid havet. Stugområdet ligger ännu öde, vi ser knappt en människa. Vi promenerar mot Lakbäck, lyssnar till dikenas och bäckarnas porlande.Vid tjärnen stannar vi till och ser att isen släppt taget vid stränderna. Fågellätena vi hör på avstånd har fått en annan mer beslutsam ton, man är ute efter en partner. Tillbaka vid stugan plockar vi fram kaffet och sätter oss vid stugväggen och njuter av den värmande solen. I tystnaden hörs havets pulserande andhämtning.  

Under en dryg vecka har jag i sällskap med författaren Steve Sem-Sandberg befunnit mig på kliniken Spiegelgrund, en del av sjukhuskomplexet Steinhof i Wien. Anledningen? Jag har läst Steve Sem-Sandbergs gripande historiska, delvis dokumentära roman De utvalda. Och de utvalda var barn som de nazistiska myndigheterna ville åtgärda eller korrigera antingen för att de var föräldralösa, socalt missanpassade eller "rasmässigt degenererade". Barnen utsattes för fruktansvärda övergrepp och straff, som tortyr, isolering, förgiftad mat eller dödande sprutor. Steve Sem-Sandberg följer framför allt två personer bland de intagna, Adrian Ziegler och en av de ansvariga sköterskorna på kliniken, Anna Katschenka. Båda blir för all framtid deformerade av de omständigheter som de får uppleva. Vad Steve Sem-Sandberg skildrar bortom de drabbade livsödena är den mekanik eller lagbundenhet som råder i detta mikrokosmos. Den blinda lydnaden, den militäriska disciplinen och frånvaron av ifrågasättande och självständigt tänkande hos de ansvariga. Denna mekanik är det som tillåter de skrämmande övergreppen. Det är fasansfullt, det enda som lindrar är Steve Sem-Sandbergs språk, som är vackert och bitvis lyriskt.

Till sist kom också M ut ur garderoben med ett förslag om hur integrationen ska bli bättre. Nu har samtliga allianspartier gett sina förslag och SD står och myser i bakgrunden. Vad var det vi sa, kan de nu ropa. Det M kommer med är inget nytt. Dels ett förslag om lärlingsanställning, ett sorts YA-anställning som redan visat sig hopplöst dåligt och knappt gett några ungdomsjobb tidigare. Dels någon sorts matchningsanställning där bemanningsföretag ska anställa de invandrade. Att det skulle få någon effekt är svårt att tro. Men nu kan man i alla fall visa sina väljare och de som varit kritiska inom partiet att man försöker göra något. Och som sagt mest nöjda är nog SD.

Entusiasmen för globaliseringen som var så tydlig för ett antal år sedan tycks nu ha bedarrat. Sällan hör man nu någon prisa den. Globaliseringen skulle ju innebära att människorna kom närmare varandra, att ekonomin skulle växa, att kulturen skulle förbrödra oss. Men vad hände istället? Jo, nationalismen växte till sig, liksom främlingsfientligheten, där vår nästa inte blev en bror eller syster, utan en fiende att hata. Och ekonomin, ja hur det gick med den vet vi, en kris nästan lika förödande som den på trettiotalet. Inte nog med det. Västerländska avarter som alkoholens negativa inverkan sprids nu alltmer i världen. Sedan alkoholbolagen insett att de inte kan sälja mera i väst, så har man inriktat sig på nya marknader i Asien, Latinamerika och Afrika. I ett reportage från Vietnam i Aktuellt igår visades hur alkoholen flödar i Vietnam. Det inte USA lyckades med militärt på 1970-talet att kväsa ett folk, har nu alkoholbolagen börjat lyckas med. Ett försupet folk är ett förlorat folk!

Näringslivets toppbolag talar gärna om mångfald, men då Svt nu gjort en granskning visar den att det råder stor brist på personer med utländska bakgrund i styrelserna. Det är vita, svenska, medelålders män som utgör majoriteten. Särskilt förvånad blir man inte. Det här är en klubb för inbördes beundran  och med ganska likartade intressen. Någon katt bland hermelinerna vill man inte veta av.