Juldag
Disig juldag. Tänker på min far som om han levt skulle fyllt 100 år igår på julafton. Nu blev han blott 69 år, död i prostatacancer, männens golgatavandring. Han hade opererats, men metastaser spred sig till skelettet och andra organ. Sjukvården vid den tiden var inte på samma nivå som idag. Ty knappt 15 år efter pappas bortgång fick jag själv diagnosen och opererades. Dessbättre kom jag i tid och blev frisk, även om jag fick en del biverkningar som impotens och lite urinläckage, fast mest i början. Sista veckan i pappas liv var jag på sjukhuset. Han, den en gång så kraftfulle, känd som en hårdför back i fotbollslaget på orten, var nu en skugga av sig själv med svåra smärtor bara han skulle vändas på i sängen. För att något muntra upp honom tog personalen upp honom i rullstol för att fika med oss. Men efter bara fem minuter så blev det så smärtsamt för honom att han fick återvända till sängen. Ishockey-vm pågick och jag försökte få honom intresserad, för han hade ju alltid tyckt om sport. Men han brydde sig inte om något längre, han hade lämnat de levandes skara. Mamma hade tillbringat en hel vecka på sjukhuset, sovit över där, och för att ge henne lite andrum, så tog jag över vakandet vid hans sida. Jag försökte prata lite med honom, men han gav mest enstaka svar och ville helst sova. Men vid ett tillfälle vaknade han till och sa att jag kunde ta bilen, för han kom nog aldrig mera in i den. Efter en vecka på sjukhuset var jag tvungen att åka hem till familjen och börja jobba igen. Det var en lördag då jag lämnade honom för en lång och sorgesam tågresa hem. På söndag morgon vid frukostdags ringde telefonen. Det var mamma som meddelade att pappa gått bort. Jag hann aldrig ta avsked.
100-årsminnen
Det är inte bara den allmänna rösträtten som har 100-årsminne, utan den första januari 2022 så är det 100 år sen Statens institut för rasbiologisk forskning grundades i hjärtat av det akademiska Uppsala. Det senare är kanske inte något vi vill låtsas om eller fira, idag är det väl snarast en skamfläck. Men då det begav sig så var en enig riksdag överens om att det skulle inrättas. Och rasbiologin hade sin bas i de akademiska högsätena bland välutbildade professorer och vetenskapsmän. Rasbiologins centralgestalt var läkaren, professorn och psykiatern Herman Lundborg, en upphöjd professor, som under sin karriär kartlade 100 000 svenskars biologiska och ärftliga egenskaper för att visa att den nordiska rasen var hotad av rasblandning. Framför allt reste han runt i Lappland och mätte skallar på samer, tornedalingar och andra. På 1930-talet samarbetade han med nazisterna i Tyskland, som använde hans metoder för att inventera befolkningarna i östra Europa. Institutets verksamhet upphörde 1958, men det har aldrig officiellt lagts ner. Om Herman Lundborg och rasbiologiska institutet kan man läsa i Maja Hagermans förträffliga bok Käraste Herman.
Skämmigt
Igår kvälla satt en panel i kulturstudion och samtalade om årets TV-serier. Man inledde med att nämna några av Svt:s serier under året, som man fann ovanligt bra. Mer än så var det knappast. Istället ägnade man programtiden åt att utförligt lista de tre bästa serier som man ansåg visats under året. Här var det bara en serie ur Svt:s utbud med, Den osannolike mördaren, som dessutom visas på play. I övrigt var det serier på andra plattformar som Netflix, HBO och Disnye+. Det är möjligt att jag är stenålders, men om man sitter i Svt och ska bedöma serier så tycker jag att det borde vara Svt:s serier man bedömer och inte andra plattformars. De borde åtminstone inte stjäla nästan hela programtiden. Till slut blev det så fråga om att höra folkets röst om bästa serie. Då gjorde man sig lustiga över detta med trumslag och annat trams, innan serien lästes upp och det var Den tunna blå linjen. Den ägnade man högst en minut åt. Skäms Svt!
Sjukdoms- och barndomsskildringar
På sistone har jag läst två gripande sjukdoms- och barndomsskildringar. Först Göran Greiders Barndomsbrunnen och nu senast Niklas Rådströms Som har inget redan hänt. Om Barndomsbrunnen har jag skrivit här tidigare, nu några ord om Niklas Rådströms poetiska och existentiellt fängslande bok med djupdykningar ner i barndom, historia och litteratur. Både Niklas Rådström och Göran Greider får gå igenom ytterst tuffa behandlingar med cellgifter och Niklas Rådström dessutom en transplantation av blod från benmärg. Behandlingar som slår ut kroppen nästan fullständigt och gör att de mår fruktansvärt dåligt och blir oerhört trötta. Trots detta har de förmått skildra det som de går igenom, ibland ytterst detaljerat. Sjukdomen har också väckt barndomsminnen till liv. Kanske är det så att när man står inför det oundvikliga så söker sig minnena bakåt i tiden, ty man ingår inte längre, för att låna ett uttryck av Niklas Rådström, i de friskas medborgarskap. Livet som pågår där ute angår mig inte längre på samma sätt. Niklas Rådström uppehåller sig ganska mycket vid tomheten efter sin pappa som försvann tidigt från honom efter en skilsmässa och tidiga död. Han försöker därför på olika sätt att fylla tomheten med olika förhållningssätt. Han är ett mycket ensamt barn och någon vidare bra kontakt har han inte med sin mor, som är ganska känslomässigt frånvarande och upptagen av sitt arbete som journalist och sin försörjningsbörda. Periodvis bor han därför hos sin mormor och morfar. Både Barndomsbrunnen och Som har inget redan hänt är två böcker som jag varmt kan rekommendera.
Infiltratörer
Av journalfilmer och propagandabilder från nazistiska massmöten före och under kriget med jublande folkmassor kan man få intrycket att folket fanatiskt slöt upp bakom sin führer. Och visst fanns det alltför många som gjorde det, men det fanns också motstånd mot regimen. En del har vi fått kännedom om som Stauffenbergs komplott och syskonen Scholls verksamhet under täckmanteln Vita rosen. Men det fanns andra. I journalisten och författaren Norman Ohlers gripande, tragiska och thrillerartade berättelse Infiltratörerna får vi möta ett nätverk av konstnärer, skådespelare, författare och många andra som av nazisterna kom att kallas Röda Kapellet, fast det är totalt missvisande. Det här var människor som var modiga och offervilliga och som ville ha bort nazistregimen. En av de ledande var Harro Schulze Boysen och hans stora kärlek Libertas (Frihet) zu Eulenburg. Harro drev en tidskrift som hette Gegner (Motstånd) där han ville föra en dialog med olika ideologiska inriktningar, inklusive nazisterna, för att åstadkomma en samverkan för landets bästa. Och han ville motverka hat och hot. Det var så klart en idealistisk tanke och Gegner blev också indragen och Harro och hans kompanjon Henry som var halvjude greps och misshandlades. Henry så svårt att han avled av tortyren. För Harro var det en vändpunkt, han ville hämnas på regimen och ville göra det inom institutionerna. Han fick anställning vid flygministeriet och en god inblick i nazisternas krigsförberedelser. Libertas å sin sida, var tämligen opolitisk, men hade ett gott hjärta och en magkänsla för rätt och fel, även om hon ville leva livet och göra karriär. Hon lyckades komma in vid filmen och bedrev propaganda för MGM. Men snart började även hon att utmana regimen genom att samla fotografier från övergreppen mot judar. Nätverket ägnade sig åt att sprida flygblad och sätta upp klisterlappar för att avslöja regimen och få folk att vakna. Motståndet bestod av sju vänskaps- och motståndsgrupper, löst sammansatta, utan organisatorisk ledning. Man försökte få ut information om nazisternas inblandning i spanska inbördeskriget, men den brittiske journalist som skulle föra informationen vidare till BBC vågade inte. Man tog även kontatkt med en rysk agent och försökte förmedla information om det förestående nazistiska angreppet mot Sovjetunionen, men Stalin trodde inte på uppgifterna, han trodde det var desinformation. Gestapo famlade länge i blindo, men genom ett misstag så fick de korn på en person som varit inblandad i att sända radiomeddelanden till Moskva. Han grips, torteras svårt och förlorar bland annat synen på ett öga. Till slut dukar han under och Gestapo kan börja nysta upp nätverket. Harro grips i slutet av augusti 1942, därefter sker gripandena på löpande band, 120 personer totalt grips. Gestapo är överraskade över omfattningen och vill inte att någonting ska läcka ut till allmänheten. Den konspiratoriska huvudanklagelsen blir förstås att nätverket är landsförrädare och att man samarbetat med fienden, bolsjevismen. Ingenting kunde vara felaktigare, motståndsgruppernas syfte var att bli av med den förhatliga nazistregimen, de var tyskar som förfärades över dess brutalitet. Av de 120 som arresterades, åtalades 77, 45 avrättades, däribland 19 kvinnor. Regimen försökte också utplåna minnet av dem. Dokument från rättegången förstördes och de anhöriga fick inte begrava dem. Dock kunde man inte förhindra att Harro strax före sin avrättning med hjälp av en murare lyckades mura in en dikt i Gestapo-fästningen, en dikt som upptäcktes i ruinerna efter kriget och som kunde överlämnas till hans föräldrar. Sista strofen i dikten löd: De sista argumenten är inte rep och giljotin. Och våra domare idag fäller inte världens dom.
Ett sista farväl
Idag är det två år sedan min mor gick bort, på luciadagen, som hon älskat. Jag tänker lite extra på henne idag och tänder ett ljus. Hon var knappt två år från att bli 100 år. Jag minns hennes sista dag i livet särskilt starkt. Jag skulle ta henne till fotvården, men då jag kom till äldreboendet så hade sköterska, omsorgspersonal och två ambulansmän samlats i hallen och i mitten satt mamma i rullstolen och mådde illa. Jag fick följa med i ambulansen till sjukhuset och ambulansföraren trodde att hon fått en hjärtinfarkt. Det blev en lång dag på sjukhuset med flera undersökningar. En minns jag särskilt och det var då man skulle undersöka hennes ena ben med ultraljud. Mannen som skulle utföra det var väldigt osäker och mamma skrek i högan sky, gode gud hjälp, ropade hon som inte var särskilt religiös. Till slut fick jag säga till att det liknade mest tortyr, det han höll på med. Då avbröt han och hämtade en kollega, som var van och som snabbt avslutade undersökningen. Vi knuffades sedan ut från undersökningsrummet och fick hålla till där man tog in akutpatienterna bakom en skärm. Det kändes ganska ovärdigt. Min hustru anslöt och jag kunde hämta bilen som stod på parkeringen vid äldreboendet. När jag kom tillbaka kallade läkarna, en manlig och en kvinnlig, på oss och vi fick kliva in på ett rum där vi fick det tunga beskedet att mamma hade både hjärtsvikt och njursvikt och förmodligen propp i lungan. Läkarna trodde inte att hon skulle överleva natten. Det var inte oväntat, men kändes väldigt tungt. Då vi kom ut till mamma så fick jag ett leende från henne, som gjorde mig glad, det var det sista jag fick, för sedan gick hon mer eller mindre in i sig själv. Vi fick komma till en avdelning, där det fanns ytterligare en patient och det var väldigt trångt där. En personal kom lite senare in med mat, det var korv och potatis och jag försökte få mamma att äta lite, men hon tog inte mer än två tuggor. Sedan blev det enskilt rum och vi förstod vad som var på gång. Vi började nattvaket, mamma fick smärtstillande, förmodligen morfin och domnade bort. Vid elvatiden kände jag mig färdig efter en hel lång dag på sjukhuset och all spänning. Jag frågade min son som var van vid nattarbete om han kunde ta över några timmar och det gick bra. Hustrun och jag for hem och försökte sova lite grann, men det gick inget vidare. Vid halv sex på morgon kom sonen hem för att äta lite, han trodde det var lugnt och att det kunde bli utdraget med mamma. Vi gjorde oss i alla fall färdiga och for tillbaka till sjukhuset. Då vi kom in på rummet stod några sköterskor vid mammas säng och en av dem sa att hon just tagit sitt sista andetag. Jag strök henne över kinden och kände att hon fortfarande var varm. Sen bröt jag ihop och tårarna kom. Vi fick vänta i ett annat rum, medan man gjorde iordning mamma och sen kunde vi gå in och ta ett sista farväl.
Barndomsbrunnen
Göran Greiders Barndomsbrunnen är skriven inifrån en cellgiftsbehandling mot en svår cancersjukdom. Den är bitvis drömlik och söker sig ner i barndomens brunn, det vill säga mot minnena som rör sig därnere. Sjukdomen tycks ha triggat Greiders minnen från barndomen. Greider vill inte kalla det för en diktsamling utan en berättelse om sjukdom och barndom i brutna rader. Det mesta är skrivet på en Ipad eller mobil i pauserna på sjukhusbesök, i väntrum eller hemma i soffan. Det ger en omedelbarhet och närhet åt texten. I vissa partier kan jag känna frändskap, som då han talar om sin bildningsgång eller sin ensamhet. Men här finns också den politiske Greider, som upprörs över orättvisor och som står på arbetarklassens sida. Han väjer inte heller för att visa svaghet, menar att det är släktets grund för det solidariska handlandet. Det är en vacker och berörande bok.
Vinterliv
Två döda möss i fällorna på morgonen. Deras knappögon såg på mig, men utan att se. Deras kvicka rörelser stelnade i katatonisk stillhet. Numera bekommer deras död mig inte så mycket. I början, då vi flyttat till huset, kändes det grymt. Men inte nu. Jag vet att deras antal måste begränsas. De kan ställa till med skada, ja, brand kan det bli om det vill sig illa. Därför tar jag mig rätten att ta dem av daga.
Fågellivet går nu på sparlåga denna kalla och mörka december. Talgoxar, blåmes, pilfinkar, grönfinkar och någon enstaka nötväcka frekventerar fågelbordet. Men även skator, kajor, en och annan kråka hälsar också på. Förutom solrosfrön har vi också satt ut fläskrenset vi fick över av den kvarts gris vi köpte av grannen. Vi placerade det i talgbollsbehållarna. Ett tiotal skator gör nu vådliga ansträngningar för att komma åt fläsket. De yngre gör flygpiruetter, livligt flaxande för att nå godsakerna. Men en av de äldre kom underfund med hur det skulle gå till och lyckades sätts sig på en gren och putta till behållaren så att han eller hon kom åt innehållet. Kråkfåglar saknar minnsann inte förståndsgåvor.
Vinterbild
Häromdagen for vi till stugan vid havet. Vägen dit oplogad. Havet mötte oss mörkblått och vredgat, hävde sig i tunga dyningar mot stranden, frustade skum och nafsade efter våra fötter. En pinande blåst kastade sig över oss och piskade våra ansikten. Vintern visade sin obarmhärtighet och vi lämnade den öde stranden bakom oss i väntan på bättre tider.
Finlands självständighetsdag
Idag är det Finlands självständighetsdag. Det är 104 år sedan landet utropade sin självständighet och befrielse från Ryssland. Finland var länge en del av Sverige, det var först 1809, som Sverige förlorade landet till Ryssland. Hur många minns det? Strax efter självständihetsförklaringen kastades ju Finland in i ett blodigt och vidrigt inbördeskrig, något som kom att plåga landet svårt under årtionden. Det var först med kriget mot Sovjetunionen och Väinö Linnas böcker efter kriget som en viss försoning blev möjlig. I Sverige bryr vi oss inte särskilt mycket om vårt östra grannland, kanske bara då vi gör våra resor över Östersjön till Åland eller Helsingfors. Min fru är från Finland, men jag fick ändå påminna henne om självständighetsdagen. Kanske inte ens finnar firar sin självständighetsdag. Vi får försöka tända ett ljus och lyssna till någon finsk låt kanske äta en karelsk pirog.
En värmländsk Hitler
Naziströrelsen i Sverige har djupa rötter, vilket Anna Lena Lodenius visar i sin omfångsrika och intressanta bok En värmländsk Hitler med undertiteln Birger Furugård och de första svenska nazisterna. Faktum är att det svenska nazistpartiet som grundades 1924 av bröderna Furugård (Sigvard, Gunnar och Birger) var det första utanför den tyskspråkiga världen. Av bröderna blev det Birger som kom att bli den ledande i organisationen, en führer som i pressen fick det lite nedsättande namnet Deje-Hitler, eftersom han var veterinär i värmländska Deje. En veterinär som förskrev så mycket alkohol jämfört med andra veterinärer så att Medicinalstyrelsen reagerade. Till sitt försvar hävdade han att ransonerna var avsedda för en silverrävsfarm, vilket pressen fann mycket lustigt, att man hade så törstiga rävar i Värmland. Nåväl, Birger Furugårds barndom var inte den lättaste, han var mycket sjuklig och hade stor skolfrånvaro, vilket renderade honom riktigt dåliga betyg. Ändå kunde han utbilda sig till veterinär. Privat hade han stora problem med lån och dålig ekonomi och så alkoholen som blev ett gissel. Sin politiska åskådning fick han i form av brödernas påverkan och läsning av antesimitisk litteratur. Mycket av den ideologi som Furugård och hans rörelse baserade sig på går att känna igen även idag. Det var att politikerna tappat greppet, var korrupta och ville ha makt. Man vände sig mot internationalismen (idag globalismen) som förkvävde det nationella och bakom fanns förstås judarna, det judiska kapitalet som sög ut arbetare och bönder. Fururgård fick tidigt kontakt med de tyska nazisterna. 1927 besökte han Essen och fotograferades med Hitler och Goebbels, något han var mäkta stolt över. Han brevväxlade först med Gregor Strasser, propagandaansvarig i nazistpartiet, vilken senare mördades i De långa knivarnas natt 1934. Men även Himmler brevväxlade han med och kände stark samhörighet med på grund av deras likartade bakgrund. 1931 till 1932 var rörelsen att räkna med, man genomförde sommarläger som var välbesökta, man ordnade möten och spred affischer och flygblad. Men det betalade sig dåligt för i valrörelsen 1932 fick man inte fler än 15 000 röster eller 0,61 procent. De interna konflikterna hopade sig. Furugård fick kritik för att han äventyrade partiets ekonomi genom oredovisade utbetalningar och även för sina alkoholvanor. Sven Olov Lindholm bildade ett konkurrerande nazistparti och man gjorde en kupp och lade beslag på Furugårdspartiets dokument, kontanter och checkkonto. Något år senare svarade Furugård med samma mynt och flyttade kansliet från Göteborg till Karlstad. Mycket av det som sker är närmast farsartat, hur de skyller på varandra och skvallrar för tyskarna. Valet 1936 går ännu sämre än 1932. Nu får man blott 3 000 röster eller 0,1 procent. Furugård är nu ganska vilsen, men söker sig till Nils Flygs nybildade Socialistiska parti, liksom bröderna. Men Flyg dör och det hela mynnar ut i intet. Efter kriget är Furugårds hälsa bruten av allt för flitigt alkoholintag kan man förmoda, han får diabetes och tbc konstateras. Han får vistas på sanatorium tillsammans med judiska flyktingar, en ödets ironi. Smolk i bägaren blir det också av att dottern Inga-Lisa, som han höll av, gifte sig med en motståndsman Odd Bull. Den gamla nazistens största nöje blev nu att åka till travbanan i Färjestaden. Men tron på nazismen höll han kvar till slutet. I slutordet reflekterar Anna Lena Lodenius över varför nazisterna i Sverige aldrig blev något att räkna med. En orsak var ju splittringen inom rörelsen. Det var många olika organisationer som slogs om utrymmet, men ingen växte sig särskilt stark. En annan orsak var förstås Furugårds personliga förhållanden, hans dåliga ekonomiska handlag och hans yviga festande. Men samhällets åtgärder mot nazismen hade också betydelse. Lagstiftningen var på tå och gav polisen de redskap som krävdes. Och vanliga medborgare och medlemmar i andra partier stod upp mot nazisterna i debatter och på möten. Arbetarrörelsen, liberala skribenter och antirasistiska grupper gjorde sitt till för att nazisterna inte skulle växa. En lärdom för framtiden.
