Juldag
Disig juldag. Tänker på min far som om han levt skulle fyllt 100 år igår på julafton. Nu blev han blott 69 år, död i prostatacancer, männens golgatavandring. Han hade opererats, men metastaser spred sig till skelettet och andra organ. Sjukvården vid den tiden var inte på samma nivå som idag. Ty knappt 15 år efter pappas bortgång fick jag själv diagnosen och opererades. Dessbättre kom jag i tid och blev frisk, även om jag fick en del biverkningar som impotens och lite urinläckage, fast mest i början. Sista veckan i pappas liv var jag på sjukhuset. Han, den en gång så kraftfulle, känd som en hårdför back i fotbollslaget på orten, var nu en skugga av sig själv med svåra smärtor bara han skulle vändas på i sängen. För att något muntra upp honom tog personalen upp honom i rullstol för att fika med oss. Men efter bara fem minuter så blev det så smärtsamt för honom att han fick återvända till sängen. Ishockey-vm pågick och jag försökte få honom intresserad, för han hade ju alltid tyckt om sport. Men han brydde sig inte om något längre, han hade lämnat de levandes skara. Mamma hade tillbringat en hel vecka på sjukhuset, sovit över där, och för att ge henne lite andrum, så tog jag över vakandet vid hans sida. Jag försökte prata lite med honom, men han gav mest enstaka svar och ville helst sova. Men vid ett tillfälle vaknade han till och sa att jag kunde ta bilen, för han kom nog aldrig mera in i den. Efter en vecka på sjukhuset var jag tvungen att åka hem till familjen och börja jobba igen. Det var en lördag då jag lämnade honom för en lång och sorgesam tågresa hem. På söndag morgon vid frukostdags ringde telefonen. Det var mamma som meddelade att pappa gått bort. Jag hann aldrig ta avsked.
Kommentarer
Trackback
