krille tvärvigg

Den här minnesartikeln/recensionen skrev jag till Olof Lagercrantz hundraårsdag och erbjöd den till HT. Tyvärr var man inte intresserad. Tänkte att den kunde pryda sin plats på bloggen.

   Den 10 mars 2011 är det hundra år sedan Olof Lagercrantz föddes. Inför hundraårsdagen har jag på nytt läst hans självbiografi Min första krets som utkom 1982. Biografin sträcker sig fram till 1934 och någon fortsättning har Lagercrantz aldrig gett ut, vilket är att beklaga. Det närmaste man kan komma en sådan är boken Ett år på sextiotalet, där Lagercrantz beskriver sin turbulenta tid som kulturredaktör på Dagens Nyheter.

   Titeln Min första krets anspelar på Dantes gudomliga komedi, där den första kretsen i helvetet befolkas av människor som haft oturen att födas före kristendomens intåg och därför ses som osaliga. De som lever här gör det i evig längtan, utan hopp. För Olof Lagercrantz liknar ungdomsåren Dantes första krets, här finns mycket av längtan, men också av sorg och smärta. Hans mor, Agnes Hamilton, sjönk tidigt in i sinnessjukdom, sedan hon tvingats in i äktenskapsfållan och, som så många andra kvinnor på den här tiden, levde i sysslolöshet och endast för mannen. Kvinnorna var offer för myten om den stora kärleken, vilken innebar att de skulle ge upp sin egen personlighet.

   Fadern, Carl Lagercrantz, beskrivs av Olof som en färglös och fantasilös man, som i hemmet uppträdde som tuktomästare och såg aga som en nödvändig uppfostringsprincip. Hemmet präglades av skräck, ångest och hotfull tystnad. Alla barn gick på tå och fogade sig, utom Olofs yngre syster Lottie, som trotsade och använde lögnen som metod för att undkomma straff. I längden skadade hon dock sig själv, då hennes lögner avslöjades, och hennes skuld växte, liksom hennes ensamhet. Vid nitton års ålder stod hon inte ut längre, utan tog sitt liv. Själv blev Olof svårt sjuk i tbc och svävade ett tag mellan liv och död.

   Min första krets är en skoningslös uppgörelse med sig själv, den klass han fötts in i och det samhälle som den skapat. Han växer upp som ett söndagsbarn och han delar till att börja med de värderingar som finns i hans omgivning. Han tror på äran och att offra sig för fosterlandet och blir mäkta upprörd då han läser Remarques På västfronten intet nytt, med dess nakna skildring av livet i skyttegravarna. Men sjukdomen och sanatorievistelserna gör att han kan ägna sig åt läsning och litteraturen och naturen öppnar ögonen på honom.

   Olof Lagercrantz har själv beskrivit sitt uppvaknande till medvetenhet som en långsam process. Precis som Strindberg har han sett samhället som en vävnad av lögn. I Min första krets finns också delvis en uppgörelse med marknadsekonomin och det sätt på vilket vårt västerländska samhälle är uppbyggt och fungerar. På grund av hans bakgrund har överklassen sett honom som en överlöpare och svikare. Men för oss andra är hans texter som att andas ren frisk luft.

Christer Nilsson

     Jag har tagit upp en gammal disciplin, stenografi, som jag lärde mig för nästan femtio år sedan på en ettårig kontorskurs i Västervik. Har beställt en korrespondenskurs genom Melinska stenografiförbundet, och hoppas att något ska fastna.

Då jag den gången började på kontorskursen i Västervik var jag blott 15 år. Det var första gången som jag bodde hemifrån. Jag hyste in mig i ett inackorderingsrum i staden på Höckersbogatan, hos en gammal dam och hennes bror som var taxichaufför. Men första tiden bodde jag hos ett par som var lite bekanta med min mor och far. De hette Sten och Margit. Sten var annonsförsäljare vid stadens tidning och Margit arbetade på mjölkbaren, som man sade på den tiden, och som låg i Tempo-huset i korsningen Storgatan, Spötorget. Sten var kortväxt och med enormt starka glasögon, vilket gav honom ett något groteskt utseende. Han led sedan barnsben av diabetes eller sockersjuka som man sade då. Margit hade runda äppelkinder, som man fick lust att bita i. Paret var barnlösa, men Margit var barnkär och längtade efter ett eget barn. Men Stens sjukdom var ett hinder för detta. Det enda de nu ägde, som de kunde slösa sin kärlek på, var ett par undulater, som tjattrade i en bur i köket.

   Sedan Margit hade begett sig till sitt jobb på morgonen åt Sten och jag frukost tillsammans i köket. Sten gömde sig bakom tidningen och hummade och harklade sig igenom sidorna. Vi pratade knappast med varandra, och vad skulle vi förresten prata om. Min vistelse hos dem var ju bara tillfällig.

   Sten och Margit bodde i ett gammalt trähus i Allén. Därifrån begav jag mig varje morgon till Yrkesskolan. På vägen passerade jag flickskolan och jag kastade alltid ett getöga på flickorna som stod samlade i grupper på skolgården. Men ingen såg åt mitt håll. Yrkesskolan var en stilren byggnad i gul rappning byggd i tre våningar. På bottenplanet höll de som skulle bli bilmekaniker till, på mittenvåningen möbelsnickarna och högst upp kontorskursen. Yrkesskolan låg granne med sjukhuset och läroverket, vars imposanta gråfärgade byggnad jag betraktade med avundsamma blickar. För det var ju egentligen där jag ville gå och som jag också ansåg mig kvalificerad för. Yrkesskolan var bara ett surrogat. Idag finns Yrkesskolan inte längre kvar. Den jämnades med marken, då det ständigt expanderande sjukhuset behövde mera utrymme.

   Jag minns inte så mycket av mitt skolår på yrkesskolan. Bäst kommer jag ihåg då vi skrev maskin på tid och salen fylldes av ett infernaliskt knatter. Stenografilektionerna däremot är helt bortblåsta ur minnet. Bäst minns jag kanske vår lärare, till och med hans namn har fastnat någonstans i hjärnvindlingarna. Han hette Hans Erik Friis, en smal, något tärd man med svart vågigt hår. Alltid elegant klädd i kostym och slips och vit skjorta och med skor som gick att spegla sig i. Han var skåning och han framhöll alltid landskapet. Skåne var landets kornbod och den bästa maten kom naturligtvis därifrån.

   Då jag genomgått kontorskursen hade jag hoppats på en anställning vid sågverkskontoret i Blankaholm, där jag var född och uppvuxen. Jag hade praktiserat på kontoret, då jag gick i åttonde klass i folkskolan och trodde att det kunde vara en merit. Då en tjänst som kontorsbiträde utannonserades sökte jag den i tron att det bara var en formalitet, innan man hörde av sig. Men veckorna gick och till slut fick jag höra att man anställt en flicka som inte hade någon utbildning alls.

   Vad skulle jag nu göra? Jag ville verkligen inte fortsätta att arbeta i brädgården och flyttas omkring som en kastkäpp mellan olika jobb. Jag övertalade min pappa att höra efter på Konsums lagercentral i Västervik. Och efter en tid fick vi napp. Jag kunde få börja som vikarie för en kille som skulle in i lumpen och som ansvarade för att distribuera tobak till butikerna i kommunen. På så vis blev jag delaktig i att saluföra ett gift som tog livet av åtskilliga människor. Men det tänkte jag inte på då, utan var bara glad att ha fått ett jobb.

På kvällarna började jag läsa på en realexamenskurs på Hermods. Men det är en annan historia.