Till Olof Lagercrantz minne
Den här minnesartikeln/recensionen skrev jag till Olof Lagercrantz hundraårsdag och erbjöd den till HT. Tyvärr var man inte intresserad. Tänkte att den kunde pryda sin plats på bloggen.
Den 10 mars 2011 är det hundra år sedan Olof Lagercrantz föddes. Inför hundraårsdagen har jag på nytt läst hans självbiografi Min första krets som utkom 1982. Biografin sträcker sig fram till 1934 och någon fortsättning har Lagercrantz aldrig gett ut, vilket är att beklaga. Det närmaste man kan komma en sådan är boken Ett år på sextiotalet, där Lagercrantz beskriver sin turbulenta tid som kulturredaktör på Dagens Nyheter.
Titeln Min första krets anspelar på Dantes gudomliga komedi, där den första kretsen i helvetet befolkas av människor som haft oturen att födas före kristendomens intåg och därför ses som osaliga. De som lever här gör det i evig längtan, utan hopp. För Olof Lagercrantz liknar ungdomsåren Dantes första krets, här finns mycket av längtan, men också av sorg och smärta. Hans mor, Agnes Hamilton, sjönk tidigt in i sinnessjukdom, sedan hon tvingats in i äktenskapsfållan och, som så många andra kvinnor på den här tiden, levde i sysslolöshet och endast för mannen. Kvinnorna var offer för myten om den stora kärleken, vilken innebar att de skulle ge upp sin egen personlighet.
Fadern, Carl Lagercrantz, beskrivs av Olof som en färglös och fantasilös man, som i hemmet uppträdde som tuktomästare och såg aga som en nödvändig uppfostringsprincip. Hemmet präglades av skräck, ångest och hotfull tystnad. Alla barn gick på tå och fogade sig, utom Olofs yngre syster Lottie, som trotsade och använde lögnen som metod för att undkomma straff. I längden skadade hon dock sig själv, då hennes lögner avslöjades, och hennes skuld växte, liksom hennes ensamhet. Vid nitton års ålder stod hon inte ut längre, utan tog sitt liv. Själv blev Olof svårt sjuk i tbc och svävade ett tag mellan liv och död.
Min första krets är en skoningslös uppgörelse med sig själv, den klass han fötts in i och det samhälle som den skapat. Han växer upp som ett söndagsbarn och han delar till att börja med de värderingar som finns i hans omgivning. Han tror på äran och att offra sig för fosterlandet och blir mäkta upprörd då han läser Remarques På västfronten intet nytt, med dess nakna skildring av livet i skyttegravarna. Men sjukdomen och sanatorievistelserna gör att han kan ägna sig åt läsning och litteraturen och naturen öppnar ögonen på honom.
Olof Lagercrantz har själv beskrivit sitt uppvaknande till medvetenhet som en långsam process. Precis som Strindberg har han sett samhället som en vävnad av lögn. I Min första krets finns också delvis en uppgörelse med marknadsekonomin och det sätt på vilket vårt västerländska samhälle är uppbyggt och fungerar. På grund av hans bakgrund har överklassen sett honom som en överlöpare och svikare. Men för oss andra är hans texter som att andas ren frisk luft.
Christer Nilsson
