Osunt
Ericsons bolagsstämma. Styrelsen beviljas inte ansvarsfrihet, men sitter kvar ändå. I vilken annan förening är det möjligt? Kan knappast vara demokratiskt! Och säkert får de behålla sina höga arvoden också. Näringslivet är ibland som täringslivet.
Vårvinter
Kalendern visar att vi går mot slutet av mars, men snön ligger ännu decimetertjock på täkterna. Idag kunde vi åter (efter en smällkall natt) går vår dagstur på skaren. Det har blivit ett flertal turer på skare det här året och det är givetvis roligare och skönare att spatsera där än att traska på landsvägen, där en del bilister far fram som blådårar. Våren tar god tid på sig. Ännu har inga flyttfåglar visat sig, förutom några gäss som såg vilsna ut. I fjol hade både sångsvanar och tofsvipor gjort entré vid den här tiden. Nu får vi hålla till godo med stannfåglarna, med de modiga och ihärdiga blåmesarna och de nyfikna och snabba talgoxarna. I år har en ekorre dykt upp, som lyckats med konststycket att ta sig in i fågelhotellet, där annars bara småfåglar ska kunna komma in, men nötterna lockade väl. I den stora världen kom idag det klimatpolitiska rådets rapport, som underkänner regeringens klimatpolitik. Nu ökar utsläppen igen genom de åtgårder som regeringen gjort genom att ta bort miljöbonusen på elbilar, sänkt skatten på drivmedel med mera. Klimatministern erkänner att utsläppen ökat, men låtsas att de kommer att sänkas på sikt. Klimatpolitiken måste gå hand i hand med tillväxt, säger hon och menar vidare att man får inte göra det för svårt för företag och hushåll. Det är väl ungefär det som SD framfört om att man ska inte göra så att människor behöver lida. Hon säger vidare att vi ska ha nollutsläpp 2045, underförstått att det inte är så bråttom med åtgärder, de måste vara förnuftiga. Det är ungefär vad Elisabeth Svantesson hävdade för en tid sedan. Det får ta den tid det tar. Klimatforskarna å sin sida har genom sin senaste rapport talat om för världen hur bråttom det är att vi agerar och de har gett oss en sista varning, men våra regeringsföreträdare tycks ta det med godan ro.
Straff
Ann-Helen Laestadius bok Stöld blev 2021 utsedd till årets bästa bok. Den handlade om hur renar tjuvjagas och dödas och där spänningarna mellan samer och andra bybor förgiftar generationer. I den nya boken Straff är det en nomadskola som står i fokus. Vi får följa ett antal barn som tvingas gå i skolan, långt hemifrån och som inte träffar sina föräldrar på flera månader. På skolan får de inte prata samiska och om de blir påkomna så utsätts de för straff av olika slag. Deras namn försvenskas också. Husmor är ett hår av hin, alltid beredd att vid varje förseelse ta till riset. Boken utspelas på två tidsplan, dels i mitten av 1950-talet, då barnen är små, dels i mitten av 1980-talet då de hunnit bli vuxna. Titeln Straff är symtomatisk, för Straff är ett genomgående tema i boken. Den psykotiska husmodern Rita Olsson tillämpar det konsekvent och ofta liknar det rena misshandeln, som då hon trampar sönder den olycklige Jon Antes hand vid en bestraffning som han inte ens är skyldig till. Jon Ante blir skadad för livet, men vågar inte anmäla ragatan. Föräldrarna tar dock ut honom från skolan. Jon Ante blir också utsatt för mobbning på skolan av den tuffa Nilsa, som på grund av en hårdhänt uppväxt blivit en känslolös varelse. Nilsa ger sig på dem som är veka och svaga. Den enda på skolan som ställer upp för barnen är biträdet Anna, som söker skydda dem undan husmor. Följaktligen får hon sparken, då hon frångår reglementet och låter föräldrarna hämta den dödssjuka flickan Sara. Anna har också ett speciellt förhållande till Saras syster Elsa-Maja, som är en liten, men modig flicka. Tiden på nomadskolan blir ett själsligt sår som förföljer barnen och som de inte vill berätta om. Jon Ante överger sin samiska bakgrund och söker jobb i gruvan i Kiruna. Hans håg står till bilar och han lägger ner all sin energi på en veteranbil, en Lincoln Premiere. Marge, som aldrig lyckats bli gift, och som också förnerkar sin bakgrund, adopterar en sexårig colombiansk flicka, Estela, från ett barnhem och grubblar sedan på om hon gjort rätt. Har hon inte bara som hon själv utsattes för, ryckt upp ett barn från sin naturliga miljö. Och hon kämpar hårt för att vinna närhet och förtroende hos flickan. Anne Risten, en känslig flicka, blev också sämre av vistelsen på nomadskolan. Hon förnekar nu helt sin samiska bakgrund, barnen får bara prata svenska och hennes man, Robert, vill inte hälsa på hos hennes föräldrar. Anne är hypokondrisk och ängslig och lider av olika tvång. Precis som i Stöld så finns det en motsättning mellan samer och bybor. Man ser misstänksamt på samerna och beskyller dom för både det ena och det andra. Men så en dag dyker den hatade husmodern upp i stan som ett spöke och tanken på att hämnas växer hos flera av de misshandlade barnen. Hur det går ska jag inte avslöja, utan lämnar åt dem som vill läsa boken. För Straff är en både berörande och upprörande bok att läsa. Jag kan dock säga att för några av personerna går det bra. Jon Ante och Marge finner varandra och blir ett par och Anne Risten kommer att bli en uppskattad hemsamarit som växer i självförtroende, fast hon skiljts från sin man. Else Maj som känt sig sviken av Anna, då hon fick sparken, kan till slut också försonas med henne, då Anna blivit obotligt cancersjuk. Den som inte genomgår någon förändring är Nilsa, som inte kan göra upp med sin ilska och sin känslomässiga inlåsning. Brodern Aslaks död kan han inte komma över.
En sista varning
FN:s klimatpanel IPCC kom under måndagen med en klimatrapport, som är mycket alarmerande. Svt:s klimatkorrespondent kallar rapporten för en sista varning och att vi snart kan blåsa förbi 1,5 graders målet. Även Tom Arnbom, expert på Arktis och hav på WWF är förskräckt, därför att allt går så mycket fortare. Till och med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari inser allvaret och menar att det räcker inte att minska fossilanvändningen, utan vi måste sluta helt. Klimatrapporten slår fast att människans livsstil och energianvänding är boven i dramat. Men SD:s Martin Kinnunen tar rapporten med en nypa salt. Allt det här vet vi och Sverige gör ju sitt, så den här rapporten gör inte att vi behöver ändra vår politik. Hur inskränkt och cynisk får man vara?
Min far & kvinnan
Det finns passager i Annie Ernauxs berättelse Min far och kvinnan som man känner igen. Det handlar om hur man fick möjlighet att studera, att bli något som föräldrarna aldrig haft möjlighet att göra. Och de konsekvenser det ledde till som att man kände sig främmande, som att man brutit mot något, svikit kanske. Och Annies far som då hon läste sent på kvällarna påpekade att hon kunde förstöra sin hälsa. Och min mor som sa: släck, du förstör ögna. Och Annies föräldrar som samtidigt som de var stolta kunde skämmas över att hon, sjutton år gammal inte förtjänade sitt uppehälle. Och mitt minne, hur vi, en liten priviligierad skara på torget väntade på bussen till stan och läroverket, medan sågverksarbetarna blängde och traskade förbi på väg till det eviga arbetet. Annie Ernaux börjar sin berättelse med faderns död och söker sig sen tillbaka till släktens rötter i en by i trakten av Caux vid 1900-talets början. Till farfadern som arbetade som skjutskarl på en bondgård. En hård man, som ingen vågade mucka gräl med, skriver Ernaux. Och som blev ursinnig om han såg någon med en bok eller tidning. Han hade ju aldrig fått lära sig läsa och skriva. Fadern gick i samma fotspår, blev stallpojke, sov ovanpå ladugården på en halmmadrass utan lakan. Efter första världskriget fick han arbete på ett nystartat repslageri och då fabriksvisslan ljöd om kvällen var han fri, han hade sluppit ur den första kretsen. Han var en skötsam arbetare, gick inte på krogen och ägnade sig varken åt facket eller politiken. Han var omtyckt av cheferna. Så träffade han Annies mor, de gifte sig och köpte en mindre rörelse på kredit, livrädda för att mista den och bli arbetare igen. Dock kunde inte båda arbeta där, utan fadern fick ta andra arbeten, medan kvinnan skötte affären ensam. Sedan återvände de till Yvetot, varifrån modern kom, och köpte en kombinerad bar och speceributik. Föräldrarna ingick i kategorin hyggligt folk. De ville inte falla ur ramen och ledmotivet var: inte pissa längre än man förmådde och vad ska grannarna tänka. Då Annie börjar studera på universitetet känner sig fadern mäkta stolt, men samtidigt ökar avståndet dem emellan och hon börjar skämmas över dom, deras språk, deras bondska vanor. Också något igenkännande. Då fadern insjuknar förlorar han sitt värde och sin stolthet och känner sig överflödig. Han dör bara 68 år gammal.
Annie Ernaux börjar även sin berättelse om kvinnan, det vill säga modern, med hennes död. Hon dog på långvården efter att ha vistats där i två år på grund av demens, alzheimers sjukdom. Insikten att modern var borta för alltid gav henne en förlamningskänsla och en tomhet. För att komma ur den började hon skriva om hennes liv, om den människa hon varit. Modern föddes i Yvetot, en stad belägen mellan Le Havre och Rouen i Normandie, som ett av sex barn. Krav på renlighet och lydnad var viktiga i uppfostran. Skolan fick man genomlida i väntan på livet, vilket var liktydigt med arbete. Den ljuva ungdomstiden genomlevde hon på en kall och fuktig margarinfabrik, vilket ledde till att hon aldrig tålde se åt margarin. När industrialiseringen tog fart efter första världskriget fick hon jobb på ett nystartat repslageri, där hon träffade Annies far. Fabriksarbetet i all ära, men det hon drömde om var att bli expedit. Och då hon var av den viljestarka sorten, så lyckades de skaffa en kombinerad bar och livsmedelsaffär först i La Vallé, sedan i Yvetot. De fick en flicka, de ville bara ha ett barn, för att skämma bort, men flickan dog i åttaårsåldern av difteri. Två år senare föddes Annie. Under krigsåren upplevde modern sitt stora äventyr, genom butiken kunde hon hjälpa många familjer undan svält och umbäranden. Hon var orädd och skaffade fram det som behövdes. Allt hon gjorde, skriver Annie Ernaux, gjorde hon med buller och brak, utom då det gällde böcker, här var hon varsam och tvättade händerna innan hon rörde dem. I tonåren frigjorde sig Annie, sen var det bara strid mellan mor och dotter. Grälen handlade om förbud att gå ut och vilka klädesplagg Annie bar. Bakom fanns en rädsla för att hon skulle bli gravid. Modern var beredd att offra allt för att Annie skulle få det bättre än hon, slippa fattigdom och förnedring. Då fadern dör, säljer modern butiken och flyttar till Annie och hennes man. Här var hon nu ingen och hade svårt för att anpassa sig. Och då familjen sedan flyttar till en ny själlös förort utanför Paris, vill modern inte längre stanna kvar, utan flyttar tillbaka till Yvetot. Nu blir avståndet mellan mor och dotter stort och de kan inte träffas så ofta. Det här är något jag också känner igen, eftersom jag och min mor, då hon blev ensam, bodde så pass långt ifrån varandra att vi bara kunde ses ett par gånger om året. Det är sånt som ger dåligt samvete och en ständig oro för vad som kan hända. Så var det också för Annie och mycket riktigt så inträffar en olycka, modern blir påkörd av en bilist som inte stannar för rött ljus och blir medvetslös, men repar sig till slut. Dock är hon förändrad, demenssjukdomen börjar visa sig. Det som sedan skildras är smärtsamt att läsa och mycket känner jag igen från att ha varit god man åt en dement kvinna. Sjukdomen går i skov och undan för undan försvinner den människa man en gång lärt känna. Min far och kvinnan är två gripande berättelser om två människoöden i 1900-talets Europa.
Kejsarn av Portugallien
En tid har jag haft Selma Lagerlöfs värmlandsberättelse Kejsarn av Portugallien som kvällsläsning. Det är en fantastisk berättelse om en faders gränslösa kärlek till sin dotter. Jan i Skrolycka är nog ett av de starkaste fadersporträtt vi har i den svenska litteraturen. Historien börjar med att Jan vackert får sitta i vedbon och vänta, medan hustrun Kattrina håller på att föda. Jan känner sig utanför och är inte så glad åt det som sker. Ett barn att dra försorg om och en hustru som han inte är vidare begeistrad i. Men så släpps han in och får ta barnet i famnen och genast börjar hjärtat slå våldsamt och han känner stor ömhet och kärlek till barnet. Utan att tänka sig för ger han flickan namnet Klara Fina Gulleborg, som är född av solen. Far och dotter är som i symbios med varandra och han känner omåttlig stolthet över henne. Men i socknen finns de som inte ser med blida ögon på denna kärlek. Det kan aldrig gå väl om man öser så mycken kärlek över ett barn. Selma Lagerlöf ger här uttryck för något som senare ska tas upp av till exempel Astrid Lindgren, att barn behöver kärlek. Men då Klara Gulla uppträder i en röd klänning, som hon fått till skänks av handelsman, på kyrkbacken har det väl ändå gått för långt. Och Klara Gulla tas i upptuktelse av prosten i Bro, som menar att en fattig backstuflicka ska inte uppträda som en herrgårdsmamsell, det passar sig inte. Men Jan i Skrolycka tar henne i försvar, menar att flickan varit en sol och glädje för föräldrarna sen hon föddes. Prosten får då erkänna att om hon varit till föräldrarnas glädje så må det vara att hon får ha på sig dräkten. Men glädjen blir inte långvarig. En ny ägare efter bonden Erik i Falla, den ondsinte sonen Lars Gunnarsson dyker upp i stugan och kräver Jan på pengar för tomten och även handelsman vill ha betalt för en skuld. Betalning ska ske till marknaden i oktober. Jan och Kattrina har ingen möjlighet att betala skulden, men Klara Gulla finner på råd, hon ämnar sig till Stockholm och söka plats och tjäna ihop till skulden. Den här scenen är avgörande i berättelsen och går kanske tillbaka på en urscen, ty Selma Lagerlöf lämnade ju också hemmet i Mårbacka för att utbilda sig till lärarinna i huvudstaden. För Selma gick det bra, men förlusten av Mårbacka och faderns alkoholism kom att bli ett sår för livet. Och hon lovade sig ju att köpa tillbaka Mårbacka, vilket hon också lyckades med. För Klara Gulla går det inte så bra, hon hamnar i prostitution i huvudstaden och snart sprids ryktena i hemsocknen. Hennes olyckliga far går in i något som liknar en psykos, vilket är ett skydd för att slippa konfronteras med den bistra verkligheten. Selma Lagerlöfs psykologiska porträtt av fadern är oerhört träffande och visar stor psykologisk insikt. Fadern får nu ta emot en lustig mössa och en silverkrycka av mor i Falla, som inte vill ge den till Lars Gunnarsson, som orsakat Erik i Fallas död, då han hamnade under en gran i skogen, och Lars dröjt med att undsätta honom. Mor i Falla tycker att Jan är mera värd att ta emot arvesakerna. Nu förvandlar sig Jan i Skrolycka från en simpel backstugusittare till kejsare av Portugallien och framträder vördnadsfullt vid olika tillställningar som kejsare. Han står också i telepatisk förbindelse med Klara Gulla som kejsarinna, ja, han styrs av hennes uppsåt, som han föreställer sig det. I socknen blir han till ett åtlöje och en galning, men man låter honom hållas och skrattar bakom hans rygg. Dock ska manteln ryckas av honom vid en akution, då Lars Gunnarsson tar ifrån honom insignierna, som han menar tillhör honom. Men Jan i Skrolycka som står i förbindelse med det övernaturliga ser till att Lars möter sitt öde. Åter en tid kan Jan framleva som kejsare. Men då Klara Gulla till sist återvänder efter många år så ser hon faderns belägenhet och tar avstånd från honom. För henne är han nu en galen gubbe. Hon vill ta med sig modern bort från socknen och låta fadern bli kvar. Hon skickar därför iväg honom på ett ärende och smyger iväg med modern till ångbåten. Kattrina våndas över gärningen, men har inte kraft att utmana den myndiga dottern. Då ångbåten lägger ut kommer Jan springande och kastar sig i vattnet efter båten och drunknar. Nu blir det Klara Gulla som går och väntar på ångbåtsbryggan i hopp om att man ska finna Jan. För hon är dödligt förskräckt för att han ska hämnas på henne för att hon svikit honom. Men hon är fortfarande vred mot honom. Men så möter hon Linnert Björnsson som förklarar för henne att fadern kastat sig i sjön inte för att han blivit lämnad ensam och övergiven utan för att rädda henne, då han trodde att hon var i fara. Äntligen förstår Klara Gulla att faderns kärlek varit gränslös och hon försonas till slut med honom, då han blir återfunnen och begravs tillsammans med modern. Det ser ut som om Jan i Skrolycka även ordnat slutet på ett lyckosamt sätt. Några ord till sist om Kattrina. Hon var till att börja med en föraktad piga, som Jan inte hade så mycket till övers för. Men hon växer i berättelsen, står med båda fötterna på jorden och tar ansvaret för hemmet, medan Jan svävar ut i drömmarna. Hon är en stark och arbetsam kvinna, sådana som ofta finns hos Selma Lagerlöf. Och hon förstår att mannen måste få hålla på med sin kejsardröm för att inte gå under.
Fake news
Nu har finansminister Elisabeth Svantesson slagit i svenska folket att de kan gå till sin bank och begära uppskov med amorteringarna när räntorna höjs. I kvällens nyhetssändningar dementeras finansministerns påstående. Bara om man är arbetslös, långvarigt sjuk eller dött så kan man få uppskov med amorteringarna. Räntehöjningar är ingen anledning. Det står också att läsa i ett PM från Finansinspektionen som finansministern tydligen inte läst. Man får hoppas att Svantesson har bättre ordning och är bättre påläst då det gäller hennes egna ämbete.
Tyst vår
I mitten av 1960-talet började jag bli medveten om miljöfrågorna. Jag läste Spillran av ett moln av Rolf Edberg, Georg Borgström och Hans Palmstierna och min studentuppsats inspirerad av denna läsning fick titeln Hur kan världssvälten bekämpas? och belönades med ett stort A. Men Rachel Carsons bok Tyst vår, som gjorde ett sådant genomslag, hade jag inte läst, kanske för att den kom i början av 1960-talet. Efter alla dessa år köpte jag nu Tyst vår på bokrean. Tyst vår är både en väckarklocka och en varning för vad gifter i naturen kan ställa till med. Hon ger otaliga exempel på hur gifterna verkar och vilka skador de åstadkommer. Hon går metodiskt igenom vilka gifterna är från de klorerade kolvätena som DDT till de organiska fosforföreningarna. Och i kapitlet Dödselixir visar hon deras potentiella farlighet. Endrinet är till exempel det giftigaste av de klorerade kolvätena, 15 gånger giftigare än DDT och av de organiska fosforföreningarna är parathionet ett av de farligaste. Därefter går hon in på vilka skador som insektsbesprutningarna åstadkommit. Ett av de mest spektakulära och förfärliga exemplen är då man började bekämpa almsjukan, som orsakades av en svamp som spreds av en barkborrart. Giftet som spreds över träden hamnade i marken och ackumulerades hos daggmaskarna, vilka utgjorde föda för bland annat rödhaken. Resultatet en död en masse av fåglar, medan barkborren klarade sig ganska väl. Men inte bara fåglar drabbades. I områden i nordvästra Kanada satte den kanadensiska regeringen igång en kampanj för att rädda skogen från tallspinnarna. Man inledde en omfattande besprutning med DDT och redan efter ett par dagar fann man döda eller döende fiskar och inte en enda av de unga laxar som skulle kläckas nere i grusbäddarna i flodområdena var kvar i livet. Tallspinnaren däremot lyckades man inte komma åt. Lika fruktlösa var försöken att bekämpa lövskogsnunnan och eldmyran. Rachel Carson förordar alternativa bekämpningsmetoder grundade på biologin och erfarenheten och hon ger också många exempel på lyckade sådana. Men den biologiska forskningen fick mycket sämre anslag och förutsättningar att agera än den kemisk-tekniska industrin som staterna öste pengar över. Man bedrev också omfattande reklamkampanjer mot trädgårdsmästare och allmänhet och hävdade att medlen man använde var ofarliga. Till syvende och sist så drabbades även människor av det ihärdiga giftregnet, allergier, cancer och sjukdomar av olika slag blev resultatet. Först då denna insikt gick upp blev det en förändring. Rachel Carsons bok skrevs för 60 år sedan och jag vet inte hur det är idag, hur och i vilken omfattning gifter används. DDT är väl förbjudet, men kanske har det kommit andra medel som är precis lika giftiga. Vi har ju genom åren varit med om en rad miljökatastrofer, oljeutsläpp och annat. I Vietnam använde man avlövningsmedel och förstörde mycket av miljön och i Sverige blev det rabalder om hormoslyr, som användes vid järnvägsspåren. Nu är det klimatförändringarna som är i fokus och som oroar. Men här går också att känna igen ett mönster från Rachel Carsons tid. Vi har både de som varnar och vill väcka oss att agera och så har vi de som förnekar och kallar de som varnar för alarmister. Vad vi kan lära av Rachel Carson är att sätta lit till kunskap och forskning som till slut visar vem som har rätt.
Inflation
Finansminister Svantesson vill likt Riksbanken bekämpa inflationen, säger hon. Vad gör hon då, vad är hennes förslag. Inga alls, för om man inte satsar några pengar så kommer inflationen inte att öka, tycks hon mena. Eller vad är det annars hon har i bakfickan? Något konkret har hon i alla fall inte att komma med. När vänsterpartiet föreslår att matpriserna borde hejdas och matjättarna pressas, så svarar finansministern att politiken inte ska bestämma priserna, utan att det är den beramade marknaden som ska göra det. Men den marknden existerar ju inte, på matområdet har vi närmast ett oligopol. Och om höjda räntor har hon endast som förslag att var och en ska prata med sin bank om att skjuta upp amorteringarna. Före valet pratade hon om ett amorteringsstopp, men sen blev det en utredning av det och dessutom visste man inte att det skulle bli en sån här inflation, säger hon. Fast det visste man väl, även om Ingves trodde att inflationen var tillfällig på grund av elpriserna. Nej, det låter som en bortförklaring. Så nu ska vi alla som har bolån och där det bundna lånet går ut, uppsöka bankerna som några sorts tiggare och böna och be att få slippa amortera. Men vad gör man åt dem som badar i pengar och som driver på inflationen genom sin lyxkonsumtion? Ingenting, de får hållas.
