Kejsarn av Portugallien
En tid har jag haft Selma Lagerlöfs värmlandsberättelse Kejsarn av Portugallien som kvällsläsning. Det är en fantastisk berättelse om en faders gränslösa kärlek till sin dotter. Jan i Skrolycka är nog ett av de starkaste fadersporträtt vi har i den svenska litteraturen. Historien börjar med att Jan vackert får sitta i vedbon och vänta, medan hustrun Kattrina håller på att föda. Jan känner sig utanför och är inte så glad åt det som sker. Ett barn att dra försorg om och en hustru som han inte är vidare begeistrad i. Men så släpps han in och får ta barnet i famnen och genast börjar hjärtat slå våldsamt och han känner stor ömhet och kärlek till barnet. Utan att tänka sig för ger han flickan namnet Klara Fina Gulleborg, som är född av solen. Far och dotter är som i symbios med varandra och han känner omåttlig stolthet över henne. Men i socknen finns de som inte ser med blida ögon på denna kärlek. Det kan aldrig gå väl om man öser så mycken kärlek över ett barn. Selma Lagerlöf ger här uttryck för något som senare ska tas upp av till exempel Astrid Lindgren, att barn behöver kärlek. Men då Klara Gulla uppträder i en röd klänning, som hon fått till skänks av handelsman, på kyrkbacken har det väl ändå gått för långt. Och Klara Gulla tas i upptuktelse av prosten i Bro, som menar att en fattig backstuflicka ska inte uppträda som en herrgårdsmamsell, det passar sig inte. Men Jan i Skrolycka tar henne i försvar, menar att flickan varit en sol och glädje för föräldrarna sen hon föddes. Prosten får då erkänna att om hon varit till föräldrarnas glädje så må det vara att hon får ha på sig dräkten. Men glädjen blir inte långvarig. En ny ägare efter bonden Erik i Falla, den ondsinte sonen Lars Gunnarsson dyker upp i stugan och kräver Jan på pengar för tomten och även handelsman vill ha betalt för en skuld. Betalning ska ske till marknaden i oktober. Jan och Kattrina har ingen möjlighet att betala skulden, men Klara Gulla finner på råd, hon ämnar sig till Stockholm och söka plats och tjäna ihop till skulden. Den här scenen är avgörande i berättelsen och går kanske tillbaka på en urscen, ty Selma Lagerlöf lämnade ju också hemmet i Mårbacka för att utbilda sig till lärarinna i huvudstaden. För Selma gick det bra, men förlusten av Mårbacka och faderns alkoholism kom att bli ett sår för livet. Och hon lovade sig ju att köpa tillbaka Mårbacka, vilket hon också lyckades med. För Klara Gulla går det inte så bra, hon hamnar i prostitution i huvudstaden och snart sprids ryktena i hemsocknen. Hennes olyckliga far går in i något som liknar en psykos, vilket är ett skydd för att slippa konfronteras med den bistra verkligheten. Selma Lagerlöfs psykologiska porträtt av fadern är oerhört träffande och visar stor psykologisk insikt. Fadern får nu ta emot en lustig mössa och en silverkrycka av mor i Falla, som inte vill ge den till Lars Gunnarsson, som orsakat Erik i Fallas död, då han hamnade under en gran i skogen, och Lars dröjt med att undsätta honom. Mor i Falla tycker att Jan är mera värd att ta emot arvesakerna. Nu förvandlar sig Jan i Skrolycka från en simpel backstugusittare till kejsare av Portugallien och framträder vördnadsfullt vid olika tillställningar som kejsare. Han står också i telepatisk förbindelse med Klara Gulla som kejsarinna, ja, han styrs av hennes uppsåt, som han föreställer sig det. I socknen blir han till ett åtlöje och en galning, men man låter honom hållas och skrattar bakom hans rygg. Dock ska manteln ryckas av honom vid en akution, då Lars Gunnarsson tar ifrån honom insignierna, som han menar tillhör honom. Men Jan i Skrolycka som står i förbindelse med det övernaturliga ser till att Lars möter sitt öde. Åter en tid kan Jan framleva som kejsare. Men då Klara Gulla till sist återvänder efter många år så ser hon faderns belägenhet och tar avstånd från honom. För henne är han nu en galen gubbe. Hon vill ta med sig modern bort från socknen och låta fadern bli kvar. Hon skickar därför iväg honom på ett ärende och smyger iväg med modern till ångbåten. Kattrina våndas över gärningen, men har inte kraft att utmana den myndiga dottern. Då ångbåten lägger ut kommer Jan springande och kastar sig i vattnet efter båten och drunknar. Nu blir det Klara Gulla som går och väntar på ångbåtsbryggan i hopp om att man ska finna Jan. För hon är dödligt förskräckt för att han ska hämnas på henne för att hon svikit honom. Men hon är fortfarande vred mot honom. Men så möter hon Linnert Björnsson som förklarar för henne att fadern kastat sig i sjön inte för att han blivit lämnad ensam och övergiven utan för att rädda henne, då han trodde att hon var i fara. Äntligen förstår Klara Gulla att faderns kärlek varit gränslös och hon försonas till slut med honom, då han blir återfunnen och begravs tillsammans med modern. Det ser ut som om Jan i Skrolycka även ordnat slutet på ett lyckosamt sätt. Några ord till sist om Kattrina. Hon var till att börja med en föraktad piga, som Jan inte hade så mycket till övers för. Men hon växer i berättelsen, står med båda fötterna på jorden och tar ansvaret för hemmet, medan Jan svävar ut i drömmarna. Hon är en stark och arbetsam kvinna, sådana som ofta finns hos Selma Lagerlöf. Och hon förstår att mannen måste få hålla på med sin kejsardröm för att inte gå under.
Kommentarer
Trackback
