Den hållbara kärnkraften
Regeringen har nu gett grönt ljus för ett slutförvar av 12 ton kärnkraftsavfall. Liberalerna jublar och tar äran av beslutet och att det var de som hotade med misstroende och tvingade regeringen att agera. Oppositionen ser förmodligen kärnkraften som säker och hållbar med det här beslutet. Ett energislag som måste förvaras inneslutet i kopparkapslar långt nere i berget kan väl inte klassas som vare sig säkert eller hållbart. Dessutom är det ingen som vet om kapslarna håller och kanske börjar läcka radioaktivt avfall. Vad händer då? Någon som har svaret på det? Forskarvärlden tycks inte enig i frågan, men Annika Strandhäll nöjer sig med att det är så säkert det kan bli med nuvarande kunskap. 100 000 år, varför då ha så bråttom, kan vi inte invänta säkrare svar. Nej, det är politiken som styr, s vill bli av med frågan inför valet i höst.
Huset vid Flon
Jag har läst om Kjell Johanssons roman Huset vid Flon, om de utsatta. Det är en fantastisk roman, fullt i klass med klassiker som Nässlorna blomma och Godnatt jord. Den utspelas i en brytningstid strax efter kriget och den tid när det moderna projektet tar sin början på 1950-talet. Miljön är Midsommarkransen, Kjell Johanssons litterära universum. I förgrunden familjen Johansson, fadern Johan, modern Anna, barnen Einar och Eva och på övervåningen i det fallfärdiga huset i Flon mormor och morfar.I romanens början återvänder fadern med en sjömanskista på ryggen inköpt av en dvärg i Calcutta, åtminstone är det faderns version. Men i verkligheten är han utsläppt ur fängelset, något som dottern Eva snart räknat ut. Einar är mer godtrogen och vill att faderns fantasifulla berättelse ska gälla. Fadern är en fantasifull person, kallar sig greven av Kransen, men har en mörk hemlighet, som författaren för till torgs. Det handlar om hästen Aron, som Johan skött om och älskat, men som Johans far slaktat, då hästen inte längre orkat med körslorna i skogen. Minnesbilderna från detta dyker upp ibland då fadern intagit för mycket alkohol och han blivit våldsam, inte kunnat hantera sina känslor. Då kan han misshandla både modern och barnen. Men Johan är också kärleksfull och ömsint, vilket ibland skildras i olika episoder, som då han vid ett tillfälle begraver en skatunge med stor värdighet. Modern är medberoende, efter misshandel, snar att förlåta och fadern djupt ångerfull lovar att aldrig mera..och så händer det ändå igen. Annas stora passion är litteraturen, hon flyr in i den i sin favoritfåtölj, hon köper hellre böcker än lakan. Hon avgudar kunskapen och vill att barnen ska få studera. Barnen är mycket ensamma, ingen av "de vanliga" vill leka med dem. De leker sina lekar, bland annat i faderns kista, då de låtsas resa på de sju haven. De fantiserar om myrdingar och vildhunden, de lever nära naturen och jorden. Einar är den mest realistiska, men också mest naiva, han försöker hålla koll på fadern, hämtar honom från krogen och försöker avbryta misshandeln genom att skrika. Eva är mera fantasirik, men skör och drömmande och som vuxen får hon tillbringa vissa tider på mentalsjukhus, ty författaren växlar ibland upp sin berättelse till nutid. Mormor och morfar lever på övervåningen i huset. Mormodern är en gammal kocka, som tvingades lämna bort Anna och brodern Erik till ett barnhem, då morfadern lämnade dem. Erik flydde sedan till Amerika, medan Anna har svårt att förlåta sin mor. Mormodern är karsk och socialist och lär barnen att läsa i en biografi över Hjalmar Branting. Morfadern samlar fimpar och är någon slags hustomte och blir med åren allt senilare. Johan avskyr honom och utsätter honom för elakheter, som både Einar och Eva ogillar. Mormodern anmäler till slut familjen till barnavårdsnämnden och Einar, som får skulden för en brand, får komma till en fosterfamilj en tid. Fadern får en period arbete i hamnen och livet i familjen blir lugnare och mer alldagligt. Einar får också en kompis i skolan, fettklumpen Lars-Ove, och upplever en rad äventyr. Men så blir fadern av med jobbet och livet återgår i osäkerhet och otrygghet. Faderns skuldkänslor och ångest blir allt svårare och misshandeln upprepas. Porträttet av Johan är mästerligt, en inkännande sociologisk och psykologisk skildring. I vuxen ålder försöker Einar och Eva minnas hur det var. Men deras minnesbilder går isär, romanen företar en glidning mellan verklighet och fantasi. Vad är sant? Kan vi lita på våra minnen? Eva är kanske den som drabbas hårdast, hon går stundvis in i sinnessjukdom för att överleva. Eva är ett starkt kvinnoporträtt och i de kommande böckerna Rummet under golvet, Sjön utan namn och Det var inte jag är det Eva som är huvudperson. Eva har svårt att förlåta att mamman inte kunde skydda dem mot våldet, att hon varit så snar till eftergivenhet och förlåtelse av mannen in absurdum. Att hon varit en garant för manssamhällets bestånd. Det är något hon brottas med och försöker försonas med. Ja, Huset vid Flon är en mycket rik roman, som jag här bara kunnat ge ett axplock ur.
Göring
Han var fåfäng och prålsjuk, men också en maktmänniska och konsttjuv. Och han var Hitlers trogne vapendragare, utsedd att bli hans efterträdare. Men slutade som landsförrädare. Det handlar om Hermann Göring i Guido Knopps förnämliga biografi Göring mellan makt och vansinne. Göring kom ut som flygaress efter första världskriget, en nationalhjälte, men som då kriget var över inte visste vad han skulle ta sig för. Så lyssnade han på ett tal av Hitler och var såld. Hitler blev hans samvete, var viktigare än partiet, som han höll distans till. Han gick vid Hitlers sida vid kuppförsöket 1923, men blev svårt sårad och fick ta till morfin mot smärtorna som gjorde honom beroende. Efter ett mellanspel i Sverige, där han blev blixtförälskad i adelsdamen Carin von Kantzow med vilken han ingick äktenskap, trots att hon var gift, så kom han åter att stå vid Hitlers sida och vara führern behjälplig med att gripa makten med både slughet och fräckhet. Även vid införlivandet av Österrike 1938 var det Göring som var den drivande och som med knep och list fick Hitler att agera. På så vis fick han en särställning bredvid Hitler, som 1939 utnämnde honom till sin efterträdare. Göring var en karismatisk person, jovialisk och snacksalig, men bakom masken dolde sig en maktmänniska, som strävade efter titlar och ordnar. Men med kriget skulle allt förändras. Göring önskade inte kriget, han ville ha en uppgörelse med England och försökte på olika sätt åstadkomma detta. Han ville leva i lyx och bekvämlighet, syssla med att stjäla konst och att jaga vid Carinhall, det minnesmärke han byggt till sin Carin som dog ung. Då kriget kom lovade han Hitler att England snart skulle vara på knä och att han skulle äta upp sin hatt om de allierade skulle lyckas bomba Berlin. Efter det kom han i folkmun att kallas hattmakaren, då inte bara Berlin, utan andra tyska städer fick känna på bombningarnas helvete. Hitler tröttnade på honom och tog ifrån honom det ena ämbetet efter det andra och han blev satt i frysboxen. Men hans ego var stort och då slutet kom för det tusenåriga riket och han fick vetskap om att Hitler ämnade skjuta sig, så kunde han inte avstå från att sända ett telegram till führern och påminna honom om att han en gång utsett honom till efterträdare. Hitler blev vansinning och beordrade sina underordnade att gripa Göring. Han blev satt i husarrest under bevakning av SS. Men då nederlaget var ett faktum lyckades han ta sig bort från sin bevakning och gav sig iväg till de amerikanska trupperna, vilka med förvåning tog emot den berömde nazisten. Själv trodde Göring att han skulle få komma i kontakt med Eisenhower och språka som soldater emellan om Tysklands fredsvillkor. Ett självbedrägeri som han snart blev medveten om. Han skulle behandlas som vilken fånge som helst. Vid krigsrättegångarna i Nürnberg hade han tänkt sig att använda dessa som en plattform för propaganda precis som Hitler gjort efter kuppen 1923, samt bedyra sin oskuld. Men dokument och fakta och vittnesmål fanns som avslöjade vad han gjort under kriget. Ändå lyckades han bedra myndigheterna genom att inta en giftampull som ändade hans liv, så att hans slapp bli hängd, vilket skulle varit en förnedring för honom. Görings liv kan liknas vid en operettfigur, men bara om man bortser från den makt han hade och som han använde. Han hade åtskilliga liv på sitt samvete. Inte minst genom att han godkände förintelsen, genom att ge Heydrich uppdraget att genomföra den slutgiltiga lösningen, vilket gör honom djupt medskyldig. Ändå har man en känsla av att han främst såg judeutrotningen som ett sätt att komma åt judarnas förmögenheter och konstskatter. För någon medkänsla med offren hade han inte.
Hur förintelsen planerades
Den 20 januari för 80 år sedan planerades ett av de allra värsta illdåden i mänsklighetens historia, den slutgiltiga lösningen i judefrågan. 15 herrar, välutbildade (tio hade högskoleexamen och åtta bar doktorstitel) och med hög rang i nazistsystemet, strålade samman i Wannsee väster om Berlin. Konferensen hölls i en slottsliknande byggnad i en vacker trakt i bjärt kontrast till den djävulska plan som låg bakom mötet, att mörda 11 miljoner judar. Värd för konferensen var chefen för säkerhetsministeriet Reinhard Heydrich som fått uppdraget av Göring som i sin tur förankrat det hos Hitler. Den skriftliga dokumentationen av detta nidingsdåd är magert, det mesta gick den muntliga vägen, för att inte kunna spåras, men protokollet från konferensen finns bevarad i ett exemplar, återfunnet 1947 i handlingar som tillhört Martin Luther, den biträdande statssekreteraren vid utrikesministeriet, som deltog i mötet. I historikern Peter Longerichs faktatäta bok Hur förintelsen planerades kan vi följa processen i detta massmord. Konferensen i Wannsee hade till syfte att klargöra frågor som var oklara och att formalisera mördandet. Hur man skulle gå tillväga, var det skulle ske och vilka som skulle ha ansvaret. Heydrichs plan var att judarna skulle deporteras österut efter att kriget var vunnet. Där skulle man ta kål på dem genom tvångsarbete, umbäranden och mordaktioner. Men det var bara det att den planen var på väg att bli överspelad, för man hade redan på sommaren 1941 inlett deportationer och massmord. Drivande här var Heinrich Himmler som stod i direkt kontakt med Hitler, som godkände alla hans projekt. Heydrich låtsades emellertid i protokollet som att detta bara var alternativa möjligheter och experiment och höll fast vid sin egen linje. Efter konferensen kom dock de två att samordna sina insatser. Och sedan Heydrich dödats i ett attentat den 27 maj 1942 så fick Himmler fria händer att intensifiera mördandet. Himmler tog den slutgiltiga lösningen i krigets tjänst. De av deltagarna på konferensen som man kunde höra efter kriget kunde eller ville inte minnas att de deltagit eller så bortförklarade de sin roll. Någon av dem kallade hela företaget för vansinne, men hade ändå inte stigit av när det pågick. I boken finns hela protokollet redovisat och översatt, ett värdefullt dokument för att visa den nazistiska ideologins absurditet och fasansfulla konsekvenser.
Hyllning till biblioteken
I Huset vid Flon från 1998, Kjell Johanssons första bok i tetralogin om de utsatta finns ett avsnitt om bibliotekens och bokens roll för samhället och den enskilde, ja, snarast en hyllning till bok och bibliotek. Författaren beskriver hur familjen då den för första gången besöker biblioteket ses på med misstänksamhet. De är inte väl sedda i trakten. Men då bibliotekarien hör mamma och mormor disputera om vem som är den största författaren Moa eller Harry Martinson, så blandar hon sig i diskussionen och menar att man kan välja båda, ty båda är fantastiska författare. Mormor berättar sedan hur hon varit ansvarig på ett studiecirkelbibliotek en tid. Ja, det är något visst med läsande människor, säger bibliotekarien. Och isen var bruten. På den här tiden, 1950-talet var det något särskilt att gå på ett bibliotek. Jag minns själv biblioteket i gamla skolan i arbetarbaracken, i sågverkssamhället, där jag växte upp. Det var öppet någon kväll i veckan och förestods av Sören Svensson, en brädgårdsarbetare som även var kapellmästare i blåsorkestern, en man som lade ner tid för att sprida lite kultur. Jag minns inte vilken som var den första bok som jag lånade, men det var lite speciellt och högtidligt att välja en bok och sedan gå fram till Sören och få lånekortet stämplat. Så här skriver Kjell Johansson hur det var för den Johanssonska familjen att låna:"Visst var det lycka vi kände, då vi sakta vandrade runt i biblioteket, spred ut oss och förrättade enskild andakt vid C eller Dg, men då och då möttes till gemenskap i gångarna vid Hc eller Hce. Där log vi mot varandra utan att säga något, ty tystnaden rådde härinne, en god tystnad som alla var rädda om." Idag kanske tystnaden inte är det mest påtagliga i biblioteket, men den särskilda atmosfären finns kvar. Människorna går lite försiktigare, är lite mer högtidliga och avspända. Författaren hyllar också boken, ser den som ett magiskt skrin. Man kan resa vida med hjälp av den eller uppleva hemligheter eller vinna kunskap. För Anna i Huset vid Flon var böcker viktigare än lakan.
Året var 1972
1972 var jag 27 år och bodde i Växjö med hustru och en dotter på drygt ett år. Vad minns jag av året? Ja, igår sände Svt minnen från just det året. En del minns jag som de fruktansvärda morden på israeliska idrottsmän under olympiaden i München och kapningen av det svenska planet. Hoola Bandola Band minns jag så klart, men jag vet inte om det var det året som vi satt i gräset utanför den gamla anrika teatern i Växjö och lyssnade till vem kan man lita på och andra av deras låtar. Det kan ha varit året därpå. Ralf Edström var stor det året och här minns jag att jag och far och hans bror bilade till Kopparvallen i Åtvidaberg för att se östgötaderbyt mellan Åtvid och Norrköping. Åtvidaberg hade då ett förstklassigt lag med stjärnor som Ralf Edström, Roland Sandberg och Ove Eklund för att nämna några. Kanske vann de till och med allsvenskan det här året. Sen har det ju gått utför, nu håller man till i div.1. Ett tredje minne är förstås USA:s bombningar av Hanoi julen 1972 och Palmes tal. I FNL-gruppen i stan var vi på tårna och ute bland julhandlande människor och försökte skramla pengar och få namnunderskrifter för att USA skulle lämna Indokina. Och denna gång möttes vi av stort gensvar, bössorna fylldes snabbt och namnunderskrifterna likaså. Många var upprörda över de vidriga bombningarna. Jag tror också att jag våren 1972 skrev på min C-uppsats i historia som handlade om en annan dramatisk tid, nämligen transiteringarna under andra världskriget. Min tes var att Sverige bröt mot neutralitetspolitiken när man gick med på de tyska kraven om att få skicka trupper genom landet och att den förda politiken missgynnade det ockuperade Norge. Uppsatsen fick emellertid kritik och kallades för tendentiös. Idag tror jag att den skulle ha bedömts annorlunda. Klas Åmark har i sin bok Att bo granne med ondskan sammanfattat forskningens syn på dessa frågor och de ligger mera i linje med det jag kom fram till tycker jag. Ja, det som är bra med sådana här program är att man får tänka tillbaka på hur det var för en själv dessa år.
Tiden står still
Så här en bit in i januari är det som om tiden står still. Inget händer. Fågellivet är närmast obefintligt. Kylan biter och solen värmer inte, om den ens visar sig. Dagarna lär bli längre, men det märks knappast. Kassan sinar och man får trolla med råvarorna. Promenaderna bli enahanda och rör sig över samma stråk. Häromdagen provade vi skidorna, men backarna har blivit för höga och branta av någon anledning, så man får invänta spår på golfbanan, där det är plant, men där fanns ännu inga spår dragna. Jag försöker få lite uppmuntran av att läsa Ulf Lundells Vardagar 5, men blir inte muntrare, eftersom mycket handlar om den första coronatiden och där är vi ju nu igen med ökad smittspridning och inget slut i sikte på denna eländiga pandemi. Nu faller snön utanför fönstret, men det är ett stilla och vackert snöfall, inget busväder, det får man ändå tacka för. Får väl gå ut och skotta lite om ett par timmar. Alltid något.
Dåligt folk
Kjell Johanssons nya roman Dåligt folk går att se som en modern version av bibelns berättelse om David och Goliat om man vill. David bor i en fallfärdig kåk, kallad kråkslottet av omgivningen, i en trakt vi väl känner igen från Kjell Johanssons romaner. Fadern är död, modern på Långbro sinnesjukhus av chocken. David blir inhyst på ett barnhem. Här trakasseras han av Ronny, som skrämmer honom med att han aldrig ska komma därifrån och andra hemska saker. Då David återvänder hem upptäcker han att farbror Albin tagit hans plats bredvid modern. Farbrodern tycker att modern klemat bort David och kallar honom för morsgris och lipsill. Albin är en småhandlare som drömmer om att bli rik, han växer efterhand till en skrämmande gestalt och plågoande och David hatar honom intensivt. Modern är undfallande och vågar inte sätta sig upp emot honom, han kontrollerar henne och bestämmer vilka hon får träffa. Då farbrodern åker iväg på sina resor smyger David till sin mammas bädd och får känna hennes värme och hon sjunger och berättar historier för honom. Men då Albin är tillbaka förpassas han åter till kökssoffan. David är mycket ensam, har inga kompisar, utom en låtsaskamrat, Bror, som var en pojke från barnhemmet som dog. Med honom samtalar han, men då Albin upptäcker det blir han hånad. Han samtalar även med sin döda pappa och söker tröst, han lever mycket i fantasin. Under en sommarvistelse ett par veckor på Björkviken får David en kamrat, Benny, och de leker och har roligt och jämför sina familjer. Båda tycker illa om sina manliga förebilder då de dricker och blir oregerliga. Men veckorna går snabbt och snart är David åter tillbaka i den gråa vardagen. Situationen i hemmet blir allt värre och då Albin misshandlar mamman hamnar hon åter på Långbro. David hamnar hos en fosterfamilj i byn, ett snällt par som låter honom vara och han får även en lärare som bryr sig om honom. Här möter han också Ingalill, som han förälskar sig i och de bildar ett par som utmanar den inskränkta byns åsikter. Men efterhand börjar han vantrivas i byn och vill lämna den. Han försöker få Ingalill med sig, men hon väljer att stanna. Efter många år får han ett oväntat besök av Tony, som säger att David är hans far. Romanen växlar mellan ett då och nu, även om tyngdpunkten ligger på barndomsskildringarna. Vi möter också David som pensionerad vaktmästare, som efter ett sammabrott, går i motvillig terapi hos Lotti, som vill att han ska släppa taget och berätta om sig själv. David blir också anklagad för att ha mördat farbror, men blir frikänd. Det är som synes ett rätt så spretig roman. En roman med mörk botten, men med inslag av humor och ljus. Som vanligt hos Kjell Johansson finns en glidande skala mellan verklighet och fantasi. Dåligt folk är verkligen ingen dålig roman.
Det var inte jag
På vår resa till Stockholm nyligen hade jag med mig pocketutgåvan av Kjell Johanssons Det var inte jag från 2011 i väntan på hans senaste roman Dåligt folk som jag reserverat på bibblan. Det var inte jag är en epilog till romansviten om de utsatta som inleddes med Huset vid Flon 1997 och som jag tror han fick Augustpriset för i vart fall var han nominerad. Den följdes upp av Sjön utan namn 2003 och Rummet under golvet 2006. Romanerna handlar om en dysfunktionell familj, med en fantasirik far med en rad galna idéer om hur familjen ska bli rik, men som mellan varven försvinner in i alkoholdimmorna och blir farlig och idkar misshandel. Modern är medberoende och barnen far stundtals illa, även om det finns värme och kärlek i familjen. Modern läser mycket och uppmuntrar sina barn att studera och bli något. På övervåningen i det fallfärdiga huset bor mormor och morfar. Mormodern ogillar fadern och anmäler familjen till barnavårdsnämnden. En utredning tar vid, men familjen håller ihop och ljuger om förhållandena. Men då en anonym anmälan kommer på nämndens bord och barnen orsakat en brand i trakten så omhändertas Einar, som pojken heter och som ses som anstiftare till branden, och hamnar i fosterhem en tid. I Det var inte jag är det dottern Eva som berättar och ältar det förflutna och söker en mening i tillvaron. Hon har bett Axel en avlägsen släkting som hon förälskat sig i, då hon vistades i Skogstorp, att komma till Stockholm, vilket han lovat. Och en dag dyker han upp, om det nu inte bara är Evas fantasier, ty Kjell Johanssons prosa är undanglidande som hos Kafka, man vet inte riktigt vad som sker. Om vi utgår från att Axel ändå kommit, så följer en rätt så harmonisk tid, den gemenskap Eva alltid drömt om. Men efter ett tag börjar det gnissla i samvaron, kanske blir Eva alltför kontrollerande och Axel säger en dag att han måste resa hem till Skogstorp igen för Bror har blivit sjuk. Eva bönfaller Axel att stanna, men han reser sin väg. Efter det går det neråt för Eva, hon får problem på sitt arbete som lärare i vuxenundervisningen och hon börjar se skräcksyner. Einar ringer henne varje dag för att höra hur hon mår, men hon säger att det bara är bra. Han uppmanar henne att släppa det förflutna, som ger henne så stor skuld. Evas fantasier och skuldkänslor växer då hon får ut en akt från barnavårdsnämnden, där hon kan läsa om hur barnavårdsnämnden sett på familjen. I akten finns också en anonym anmälan mot familjen och hon undrar vem som kan ha gjort den. Hon prövar olika alternativ, mormodern, fadern, modern, Einar, men kommer fram till att det inte kan vara någon av dem. Återstår så henne själv. Och utan att det klart sägs ut så blir upplösningen att Eva tar sitt liv på grund av den skulden. För Kjell Johansson representerar kanske Eva och Einar de två sidor som inom honom kämpar med de här frågorna om skulden och att lämna det förflutna bakom sig och gå vidare. Vet förstås inte om det stämmer, men är min hypotes till förklaring.
Löpa varg
Löpa varg var ett uttryck som användes för länge sedan om en person som umgicks med vargar och där ena handen kunde vara en vargtass. Uttrycket har Kerstin Ekman lånat till sin roman Löpa varg, som är en komplex historia om jaktbrott, varghat och en miljöskildring med ett underliggande hot. Huvudperson är en åldrad jägmästare Ulf Norrstig, som sent i livet insett att det yrke han utövat bidragit till att skogsbruket blivit alltmer ensartat, att djur försvunnit och att miljön hotas. Som mångårig jaktledare i Loåsens jaktlag känner han också skuld för att ha dödat allt för många djur. När en varg dyker upp i närheten av byn ställs han på ett tufft prov för i jaktlaget finns det varghatare, som inget hellre vill än ta död på vargen. Men Ulf Norrstig äger förmågan att sätta sig in i vargens beteende, förstå hur vargen agerar och han vill värna om djurets sätt att leva och vara. Något som många i jaktlaget inte har någon förståelse för. En rad dramatiska händelser inträffar också. Får blir rivna och ökar på varghatet och en i jaktlaget blir riven av en björn. Ulf drabbas av en hjärtinfarkt vid en älgjakt och tvingas avgå som jaktledare. Till slut blir hans husvagn nedbränd och polisen finner ett vargben i resterna av vagnen. Brottet måste utredas, men då den skyldige framträder vill Ulf inte gå vidare med saken. Vid Ulfs sida finns hustrun Inga, en stark kvinna med stark integritet. En ömsint och kärleksfull relation råder mellan paret. I sin roman vidrör Kerstin Ekman många dagsaktuella frågor, tillståndet i våra skogar, klimatpåverkan och mycket annat. Men jag tycker nog att hon kunde varit ännu tydligare i dessa frågor. Trots det är det en angelägen och läsvärd roman med thrillerinslag.
Utvandrarna
Under vårt besök i kungliga huvudstaden över nyår passade vi på att se den nya versionen av Utvandrarna på Filmstaden i Sickla. Själv var jag tveksam till att se den, då jag tyckte att den gamla versionen av Jan Troell var den ultimata. Men här bedrog jag mig för den här versionen, där kvinnoperspektivet är i förgrunden är mycket bra. Julia Carlehed som Kristina imponerar och Gladan i Tove Los tappning kommer inte långt efter. Filmiskt är det också mycket skickligt gjort med tillbakablickar, då emigranterna är på väg med häst och vagn och med skeppet på väg över havet. Den förra versionen var ju kronologisk och blev lite långsam och seg. Karl Oskar har också fått ta ett steg tillbaka, istället för Max von Sydows karlakarl är Gustav Skarsgård mera en self made man eller själv är bästa dräng. Det finns kritiker som tyckt att det är för lite elände i den här versionen, men istället för att dra ut på eländesscenerna så har man här koncentrerat dem, gett mera av ögonblicksbilder, vilket gör att åskådaren själv kan fylla i händelseförloppet. En klar förbättring tycker jag. Visst man har valt att ta bort vissa delar som Arvids och Roberts irrfärder över öknen och Karl Oskars räddningsinsats då han slaktar oxen så att inte barnet ska frysa ihjäl och annat också. Men dessa longörer kan inte ses som nödvändiga då man här valt att koncentrera sig på det kvinnliga perspektivet. Man har också gjort en förändring av det religiösa inslaget. För vad jag minns så var det Danjel Andresson i Hans Alfredssons gestalt som utvandrade för att komma ifrån den religiösa trångsyntheten i Sverige. Men i den här versionen är det lutheraner som utvandrar och som i det nya landet står för trångsyntheten, medan Jackson och baptisterna står för den religiösa friheten. Den kvinnliga vänskapen betonas starkt. Kristina och Ulrika blir goda vänner efter att först ha varit i luven på varandra. Ulrika framstår som en stark och stolt kvinna med stark integritet. Kristina en tigrinna i förhållande till barnen. Nej, det är en mycket sevärd film.
