krille tvärvigg

Varför är det så stor uppståndelse kring Cypern, detta pytteland i Europa? Och vars ekonomi storleksmässigt utgör ett par promille av EU:s. Eller som socialdemokraternas taleskvinna Magdalen Andersson sa, Cyperns ekonomi är jämbördig med Uppsala läns ekonomi. Varför detta höga och hårda tonläge från EU:s institutioner? Är det så att Cypern utgör förklaringen på ordspråket att "liten tuva stjälper ofta stort lass". Kanske. Men inte i ekonomiskt avseende, utan snarare kommer rädslan av att Cypern lämnar EU-samarbetet. Då skulle EU-bunkern kanske krackelera och andra länder som Grekland, Spanien, Portugal få för sig att göra detsamma. Det är den stora skräcken från ledande EU-håll.

Vårdagjämning utan vår. En iskall nordan som gick genom märg och ben. Vi tog med oss Karelska Karin till Indiska restaurangen i stan för att få lite värme av en kryddad lammrätt. Restaurangen ligger i de anrika och från vykort kända sjöbodarna i staden. På däcket som omsluter sjöbodarna brukar så här års de som lapar sol sitta, men nu var bara snö och is. Medan vi njöt av maten såg Karin ut på fönsterluckorna som hängde och slog i den snåla marsvinden. Plötsligt erinrade hon sig en händelse från barndomen, då de ryska bombplanen tungt lastade korsade gränsen på väg mot sitt mål, Helsingfors, där de snart skulle sprida förödelse och död. Karin kom ihåg ljudet av bombplanen, då hon såg hur fönsterluckorna rörde sig i vinden. Och hur lärarinnan talade om för barnen hur de skulle bete sig då de var på väg hem eller på väg till skolan. De skulle rulla sig i snön för att undgå eventuell kulspruteeld från planen. Tomas Tranströmer skrev en gång "Minnena ser mig..." Var det det som drabbade Karin då hon såg fönsterluckorna svänga i vinden.

Söndagsmorgon och tystnad över byn.

Men från staden kyrkklockors klang.

Jag följer den gamla landsvägen.

I skogsdungen väsnas kråkfåglarna över något.

En räv?

Några måsar har anlänt,

optimister, som väntar att 

vintern ska släppa sitt grepp.

För snart två veckor sedan var jag och min hustru i Stockholm som barnvakter. På lördagen tog vi med barnbarnen till Naturhistoriska Riksmuseet. Vi tog först bussen till Slussen och åkte sen tunnelbana till museet. Melker, den yngste talade om för oss, att han minnsann åkt tunnelbana förr med dagis. Han pratade också på mest hela tiden. Väl framme vid museet upptäckte vi att halva Stockholm haft samma idé som oss denna gråkulna lördag. Det var pintjockt med folk, mest barnfamiljer förstås. Jag tog plats i biljettkön och fick efter en stunds väntan våra biljetter. Biljetterna var försedda med klistermärken, som man tydligen skulle klistra på kläderna. Min fru fick ett V, som visade att hon var vuxen. Barnen fick givetvis ett B. Själv förärades jag ett P, vilket visade att jag var Pensionär. Jag skämtade och sa att det var tur att det inte var ett J, som i jude. Nu var det väl inte ett tvång att man behövde ha märket på sig och någon kontroll förekom inte heller, men det var ändå inte så kul att stoltsera som pensionär. Vi inledde dagen med att gå runt och se på olika utställningar. När vi gått oss trötta gick vi till en avdelning som var reserverad för de som hade egen matsäck med sig. Vi slukade våra medhavda pannkakor i ett nafs och var sedan redo för nya tag i trängseln. Min fru och Liam skulle på Cosmonova, men Melker som ännu inte fyllt fem år fick inte komma in, så jag fick försöka fördriva tiden med honom så länge. Men han var rätt så mätt på upplevelser och inte ens besöket i butiken, där man kunde handla saker, intresserade honom nämnvärt. Jag försökte locka med honom till polarmuséet, dit stora vita isbjörnsspår ledde, och han traskade med, men verkade måttligt imponerad av spåren. Väl på museet gick han runt i superfart, så det var bara att följa efter. Vi tog oss tillbaka till huvudentrén och slog oss ner på en bänk i väntan på storebror och mormor. Han började nu ideligen fråga: när kommer dom? Jag visade på klockan hur länge till vi skulle få vänta. Efter det följde han sekundvisaren med samma koncentration som en löpare i startgropen. Till slut kom i alla fall storebror och mormor. På tillbakavägen var Melker nu tvärtyst och på tvärbanan kunde han inte längre hålla ögonen öppna utan somnade. Den resvane hade till slut fått ge upp...

Den svarta föräldralösa katten som fått skydd hos grannen, har börjat sina vandringar igen. Nu kan han promenera fint på skaren, vilket han tycks ha räknat ut. Känner han också på sig att våren är i annalkande? Två dagar i rad har jag nu sett honom komma lunkande mot vårt hus, fnysande passera fågelbordet i vetskap om att det inte ens är lönt att försöka. Försvunnit bort mot bondgården. Ett par timmar senare återvänder han, stannar några gånger och ser sig om, kusten klar, jodå. Får se mig som är ute på den dagliga promenaden, men ägnar mig bara ett förstrött ögonkast, med bakmeningen, vad begriper du. Sedan fortsätter han, gör en lov på gårdsplanen och försvinner in i logen, där han nu tycks ha sitt tillhåll.

I hela Gävleborg och i stort sett hela Dalarna har nu kommunförvaltningarna låst in sig. Man anger säkerhetsskäl som orsak. Några incidenter har inträffat och en del tjänstemän har känt sig hotade. Nu får den medborgare som ska uppsöka kommunkontoret anmäla sig i en reception, om man godkänns så släpps man in. Kommunchefen i Hudiksvall tycker att det är en bagatell, men det tycker han ju om det mesta. Andra menar att det här kommer att öka klyftorna mellan politikerna och medborgarna, att göra dem ännu mer onåbara och bygga på politikerföraktet. Hur det blir med det får väl framtiden utvisa.

Som jag tidigare skrivit så ser kultuministern biblioteksersättningarna till författarna som ett bidrag. Lite märkligt kan tyckas när hon och hennes partikamrater i andra sammanhang talar sig varma för arbetslinjen. Man brukar inte vara så förtjusta i att staten ska betala ut pengar heller, men här tycks det gå bra. Nu ser jag i dagens Svenska Dagblad att kulturministerns syn inte är den värsta. Folkbildningsförbundet kunde en gång tänka sig att författarna skulle betala för att ha sina böcker på biblioteket med motiveringen att då blev ju deras böcker kända. Det inspirerade Stig Dagerman att skriva följande dagsvers, som jag vill föra vidare:

 

"Hårt är livets bröd för den som skall betala.

Till stampen raglar skaldens arbetsbord.

Han lagsöks måndag av en läsare i Sala,

som fordrar fyra öre per studerat ord.

 

Och varje morgon kommer kravbrev i kartonger

från panka läsare i Lund och Smul.

Skalden gömmer sig i lådan bland kalsonger:

Han har inte råd att läsas före jul.

 

Dock darrar herrarna i rikets industrier.

Ett upprop är att vänta i advent;

Vi kräver månadslön av Münchens bryggerier

för att vi genom dryckenskap gör ölet känt.

 

Och själv vill undertecknad dröja evigheter

vid de många tallrikar han tömt.

Lön av Kalmar Ångqvarn kräver vi poeter, 

enär vårt grötbegär gjort havregryn berömt."

 

publicerad i Arbetaren 18 december 1952.