krille tvärvigg

Då jag läser Den tyska flickan av Armando Lucas Correa och om hur länder vägrade att ta emot judiska flyktingar så erinrar jag mig att vi i Sverige också har liknande exempel. Bland annat har Ola Larsmo i Djävulssonaten med undertiteln Ur det svenska hatets historia skrivit om detta. Våren 1939 samlades en stor del av Uppsalas studenter i Bollhuset, studenternas gymnastikhall, för att ta ställning till ett regeringsförslag om att låta ett tiotal judiska läkare få komma till Sverige. Det blir ett mycket hätskt möte, där de flyktingfientliga högerkrafterna går segrande ur debatten. De flyktingfientliga krafterna använde argument som vi även idag kan känna igen. De såg judarna som ett främmande element i folkstammen, som kunde orsaka problem och de judiska läkarna kunde komma och ta arbetena från de svenska läkarna. Man förstorade problemen, precis som man gör idag då man talar om massinvandring, och talade om invasion och judeimport, när det endast handlade om ett fåtal personer. De som framför allt stod bakom kampanjen var medlemmar i SNU (Sveriges Nationella Ungdomsförbund) och studentföreningen Heimdal, rörelser som stod nazismen nära, som hade antisemitism och antidemokratisk agitation på sin agenda. Ledande figurer var Thor Åke Th Leissner och Arvid Fredborg, sedermera Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin under krigsåren. Den flyktingpolitik som sedan knäsattes av riksdagen kom under inflytande av studenternas kampanjer i Uppsala och Lund. Den innebar också att en enskild tjänsteman kunde avgöra om en person skulle få komma in i landet eller inte. Ola Larsmo berättar om vilka konsekvenser det kunde få för en enskild person. Då den judiske musikern Leiba Wolfberg med litauiskt påbrå, men bosatt i Oslo, flydde till Sverige efter den tyska ockupationen av Norge, så blir han avvisad av en landsfiskal i Värmland. Han skickas tillbaka till Oslo och deporteras sedan till Auschwitz. Mirakulöst nog så överlever han, men för många andra gick det betydligt värre.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en roman som visar hur människor blir lekbollar i de politiska kastvindarnas spel. Den tar sin början i Berlin 1939, där den judiska familjen Rosenthal, som en gång hade en erkänd plats i samhället nu blivit parias. Fadern Max har mist sitt jobb som universitetslärare och fastigheten de äger kommer de snart att mista. I grannskapet ser man dem som orena. Romanen har två parallella skeenden, dels får vi följa den 12-åriga flickan Hannahs historia med utgångspunkt i Berlin 1939, dels flickan Anna i New York 2014. Familjen Rosenthal lyckas till sist få ut de visa och utresetillstånd som krävs för att de ska kunna lämna landet. De gör det tillsammans med 900 passagerare på Atlantångaren St Lois från Hamburg. Den fristad de söker är Kuba. Men på väg dit kommer oroande meddelanden om att de kubanska myndigheterna inte kommer att ta emot dem. Men Hannah känner inte till det, utan känner sig lycklig på fartyget tillsammans med sin pojkvän Leo, de ska aldrig skiljas har de lovat varandra. Men då de når Havanna, visar det sig att endast 30 personer får komma i land. Två av dem är Hannah och modern Alma. Fadern får stanna kvar på fartyget, liksom Leo. Det är det tredje smärtsamma avskedet i Hannahs liv. Fartyget får lämna Kuba och försöker få lämna av passagerarna i USA och Kanada, men får nej och måste återvända till Europa. Där lyckas man till sist placera 287 av passagerarna i England, övriga i Belgien, Frankrike och Nederländerna, där de flesta av dem kommer att gå under i nazisternas utrotningsläger. I New York får så Anna och hennes mor Ida ett paket med foton och brev som gör dem nyfikna. Paketet har sitt ursprung i Kuba. Anna lever med en stor sorg, ty hon fick aldrig träffa sin far, som omkom då de två tvillingtornen rasade under attacken 2001. Anna och modern bestämmer sig för att resa till Kuba för att få klarhet. På Kuba träffar de den nu 87-åriga Hanna. Och genom henne rullas den tragiska släkthistorien upp. Den tyska flickan är både en spännande och hjärtskärande berättelse. Den handlar om förlust och smärtsamma avsked, om hur människor kommer i kläm i de politiska lappkastens värld. Om hur människor kan sorteras bort på grund av religiös eller politisk åskådning, att ingen vill ha med dem att göra. Den tyska flickan är en viktig roman i en tid då samhällen återigen slits sönder av etnicitet och politiska motsättningar. Historien om St Lois resa var för mig helt obekant och är en viktig pusselbit i den stora förfärande historien om nazisternas förbrytelser.

Min far var som Jesus-barnet född på julafton. Men något besök av herdar eller änglar fick han inte, även om de som hjälpte fram honom till livet kan ses som änglar. Likt Jesus-barnet var platsen han föddes på tämligen påver, det var i en av arbetarkasernerna med rum och kök. Han var inte den förstfödde, utan nummer tre i en syskonskara på sju. Men han var den förste pojken, så det var nog med glädje han togs emot. Att födas på julafton har sina sidor, för det blir inte så många presenter, om man samtidigt får julklappar. Pappa föddes i ett sågverkssamhälle, det var den enda industrin, så det var ganska givet att alla skulle börja på sågen. Men vad jag hört så ville han inte jobba på sågen, han ville till sjöss, men det motsatte sig farmor och farfar. Istället fick han in en fot i Konsum, kanske med farmors hjälp, för hon var aktiv i Kvinnogillet. Och Konsum blev han trogen livet ut. Det var otänkbart för honom att handla i någon annan affär. Han var ett omtyckt och duktigt affärsbiträde och lyckades så småningom bli Konsumföreståndare. Affären blev hans skötebarn, även om han ibland svor över jobbet. Mamma kunde ibland föreslå att han skulle söka ett jobb i stan några mil bort för att jag och min bror skulle få lite bättre förutsättningar och slippa ifrån jobbet på sågen. Men han ville inte lämna samhället och tyckte också att vi kunde jobba på sågen, fast han själv aldrig tyckt om det. Fast då han insåg att jag inte trivdes på sågen, så hjälpte han i alla fall till så att jag kunde få jobb på Lagercentralen i stan. Men det var ändå inom Konsums räjonger så att säga. Först då han blev pensionär flyttade han och mamma in till stan. Kanske var det för att farmor och farfar då var borta och många av hans vänner flyttat från orten. Sågen lades också ner i samma veva som de flyttade och Konsum-butikens framtid var osäker. Livet i stan blev nog ganska ensamt för honom. Mamma började också jobba på ett äldreboende och städade åt olika familjer, så han satt ofta ensam hemma. Han lade ofta patiens och gick korta promenader utmed viken. Han led sedan flera år av diabetes och vid ett läkarbesök upptäckte man att han hade prostatacancer. Han blev opererad, men cancern spred sig till skelettet och han dog efter två år. Nu är det jul igen och det är över trettio år sedan han gick bort. Men på julen kommer alltid minnena tillbaka av min far.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski är en arbetarklasskildring ur kvinnoperspektiv om längtan och drömmar efter en bättre värld. Och här finns också en stark vänskap mellan två kvinnor. Berättelsens huvudperson är Hilda Varjola, som växer upp bland Sorsolasläktens starka kvinnor och där Hilda framför allt tyr sig till Sanna-täti, en vis gammal gumma som berättar historier för Hilda. Men så blir Hilda med barn, fadern är den unge prästen, men det får inte komma fram. Istället blir Hilda förskjuten av den patriarkale fadern och hon får lämna gården. Hon kommer till Rikkola-gården, där hon föder sin son, som dör efter bara några dagar. Hilda blir här vän med Helli Heiskanen, en orädd och modig kvinna, som får Hilda att följa med till bomullsfabriken i Vasa. Här möter Hilda Arvo, som blir hennes käresta, de gifter sig och får två barn. Men Arvo omkommer, då han får en bomullsbal över sig. Hilda är nu änka, men hon har Helli vid sin sida och många andra kvinnor i det fattiga arbetarområdet Kapernaum. Alakoski fångar på ett fint sätt levnadsvillkoren och det slitsamma arbetet i fabriken. Men så har hon också gjort grundlig research, arbetat med romanen i tio till femton år, säger hon i ett efterord, ja, kanske hela livet. Hilda och Hellis vänskap består, trots att Hilda, som är gudfruktig, ibland har svårt att tåla Hellis gåpåaranda. Hilda vill bilda familj, medan Helli inte vill gifta sig, utan vill arbeta för att arbetarna och i synnerhet kvinnorna ska få det bättre. Men trots denna olikhet så består deras vänskap. Hildas barn vill inte arbeta på bomullsfabriken, utan Greta skaffar sig arbete på Villa Sandviken, men nöjer sig inte med det utan vill till Stockholm, kanske London. Jonni, sonen gifter sig tidigt och reser med sin Lilli till Algots-fabriken i Borås, där de tjänar bättre. Sonen Gregori får Hilda ta hand om. Tiderna efter kriget är nya och de villkor som gällt för Hilda och Helli gäller inte längre, de unga har fått nya intressen och ser framåt. Fabrikens tillkomsthistoria berättas och likaså får världskriget en stor plats i skildringen. Vasa blev verkligen utsatt för hemska bombningar under kriget, vilket kanske inte är så bekant. Med Bomullsängeln inleder Susanna Alakoski en svit berättelser om sin egen släkt.

I slutet av första världskriget, då den tyska armén begärt vapenvila och de ledande generalerna insett att det var meningslöst att fortsätta kriget, så överlät de ansvaret till politikerna, som fick underteckna fredsfördraget. Efter det kunde de hävda att de svikits och fått en dolkstöt i ryggen, att det var politikerna, inte de, som velat ha ett slut på kriget. På så vis uppfanns det som kom att kallas dolkstötslegenden, vilken sedermera Hitler kunde använda sig av i sin propaganda. Nu håller Donald Trump på att skapa en ny dolkstötslegend. Han har inte förlorat valet, utan han har blivit bestulen på segern och han vägrar att erkänna Biden som den rättmätige presidenten. Och hans kärnväljare är inte sena att haka på och skandera om valfusk och annat. Vad detta kommer att leda till vet vi inte, men det är högst oroväckande. I den massa som stödjer Trump finns det högst obehagliga element, som till och med är beredda att gripa till våld och Trump har ju inte tagit avstånd från dem, han har ju tvärtom talat om att de ska hålla sig beredda. Om Trump nu väljer att fortsätta och sikta in sig på nästa val om fyra år, så kan situationen i landet eskalera och utgången bli otäck.

Efter ett uppehåll på tio dagar har Chaim A. Kaplan åter fattat pennan. Anledningen till det långa avbrottet har varit hans själsliga oro. "Varenda timme kommer ett nytt påbud, varje ögonblick en skrämmande jobspost. Ofta nog erinrar jag mig att jag är fånge i ghettot; att jag är instängd på en jordbit som har fyra eller fem kilometers sida, utan förbindelse med någon därutanför; att jag enligt lagen icke får köpa eller ens läsa en bok på något främmande språk. När jag erinrar mig allt detta blir jag utom mig, färdig att bryta sönder min penna och kasta bort den. Men den förtvivlan varar inte för evigt. Hängivelsens anda, som hade övergivit mig i mina stunder av själslig vånda, återkommer som om någon dold kraft uppmanade mig: Skriv! Om det inte vore för min penna, min fröjd, skulle jag vara förlorad," skriver Kaplan. Han fortsätter och säger, något motsägelsefullt, att man vant sig vid det eländiga livet i ghettot. Vissa stunder, menar han, pulserar livet med sådan styrka och kraft, att man glömmer bort att vi är medlemmar av en underlägsen ras. Till en början var man också rädda för den hungersnöd som knackade på dörren. Livsmedelshamstringen blev till en psykos. Men numera har man insett att det var en överdriven fruktan. Vi lider inte brist på några livsmedel, säger han och om man har pengar kan man komma i åtnjutande av allt gott. Anledningen är smugglingen som blivit ett yrke för tusentals personer, både judar och arier, som smugglar mat från den ariska stadsdelen till det judiska ghettot. Till och med nazister deltar däri. Dock inte de som är alltför bokstavstrogna till Führerns lära, men de andra som är praktiskt lagda deltar i kommersen. Smugglarna måste dock vara försiktiga för om de träffar på en bokstavstrogen nazist kan det gå dem illa. Då kan han bli pryglad och till och med dödad.

Den 20 december är det 100 år sedan Väinö Linna föddes. I Finland blir han uppmärksammad med en bild på ett mynt på två euro. Om det blir någon uppmärksamhet i Sverige är väl mera osäkert. 2017, i samband med 100-årsminnet av Finlands självständighet så skrev Carsten Palmaer en artikel i Aftonbladet om Linnas torpartrilogi, Under polstjärnan. Själv köpte jag Okänd soldat i mitten av 1960-talet i en period då jag läste många böcker om både första och andra världskriget. Jag var fascinerad av krigsskildringar, kanske för att jag var i samma ålder som många av de soldater som dog på slagfälten. Det fanns en identifikation där. Okänd soldat var Linnas genombrott som författare. Den kom ut den 3 december 1954 i 4 000 exemplar. Ett år senare hade den sålts i 175 000 exemplar. Boken åstadkom det största rabaldret någonsin i Finlands litterära och kulturella liv skriver Nils Börje Stormbom i sin inspirerande biografi över Linna som jag fann i en bokhandel i Tornio 1985. Befolkningen kom att delas upp i två läger. Det ena för, det andra mot. Det konstnärliga värdet var det ingen som ifrågasatte, utan det var bland de aktiva officerarna som kritiken kom. Man hade känt sig påhoppade, menade att Linna gav en falsk bild av den finländske soldaten. Men det Linna skildrar och konsekvent håller fast vid är en värnpliktig plutons upplevelser under kriget 1941 till 1944, det så kallade fortsättningskriget. Något som ingen kan ta ifrån honom. Och det är ju den enskilde soldaten som står i fokus. Det Linna ville skildra och som han själv säger var att han ville skildra en grupp människor, som han försökte få levande, för att man skulle få se vad som här dog. Linnas torpartrilogi läste jag för bara några år sedan. Första delen, Högt bland Saarijärvis moar utkom i september 1959 och såldes i 130 000 exemplar. Kritiken var i stort sett positiv. Annat ljud i skällan blev det då andra delen kom ut, Upp trälar, året därpå. Den handlade om den känsliga frågan om inbördeskriget. Linna försvarar inte upproret, men ställer sig på de rödas sida, inte politiskt och ideologiskt, men ur mänsklig synvinkel. Linna vill ha en rättvis bedömning av inbördeskriget inte en hjälteberättelse. Linnas torpartrilogi kom på sikt att innebära att de bägge sidorna i inbördeskriget fick större förståelse för varandra, att en viss försoning blev möjlig i det finska samhället.

Nu börjar striden om efterspelet till äldreomsorgens utsatthet under coronapandemin. För några dagar sedan gick Vårdföretagarna ut och försökte tona ned sitt ansvar för dödligheten på de privata äldreboendena. Menade att det inte hade med antalet timvikarier att göra. Att Vårdföretagarnas utspel kommer just nu har förmodligen att göra med att regeringens coronakommision snart kommer med sitt delbetänkande. Samtidigt skriver Tobias Baudin, Kommunals ordförande på DN-debatt om att det är de dåliga personalvillkoren som ligger bakom smittan på äldreboendena i polemik mot Vårdföretagarnas påståenden. Baudins debattartikel grundar sig på de rapporter som Kommunals skydds- och arbetsplatsombud gjort från äldreboenden i hela landet. I rapporten visar det sig att de äldreboenden som hade högst smittspridning också hade högst antal timanställda. Och att äldreboenden med smittspridning var sämre bemannade redan före pandemin. Dessutom visar rapporten att skyddsutrustningen från början var undermålig och att den inom hemtjänsten till och med saknades. Man fick helt enkelt tillverka egen utrustning av pappersservetter och OH-material. Skyddsombuden fick på flera platser ta strid för personalens rätt att bära munskydd på flera arbetsplatser. Välkänt är ju förhållandena på Serafen som Uppdrag granskning avslöjade. Kommunal ställer nu en rad krav till regering, regioner och kommuner för att stärka äldreomsorgen för framtiden. För det första vill man inte gå tillbaka till de förhållanden som rådde före pandemin. Man tycker också att karensavdraget ska avskaffas permanent och att grundbemanningen ska höjas med flera trygga anställningar. Och Sverige behöver få en bra pandemiberedskap på plats. Som lekman kan man tycka att detta är berättigade krav och att man borde lyssna på dem som stått i frontlinjen under denna pandemi. Men det är nog inte så enkelt, det kommer förmodligen att bli strid om de här förslagen.

I julkalendern Mirakel bjuds vi på en tidsresa via ett konstgjort svart hål. Mira och Rakel reser genom tiden mellan 1920 och 2020. Det är en fascinerande och lockande tanke att kunna resa genom tiden. Men faktum är ju att vi alla har tillgång till det, åtminstone genom att resa tillbaka i tiden. Genom minnet kan vi nämligen återuppleva det vi varit med om, vi kan besöka platser, personer, händelser och mycket annat. Jag kan till exempel när som helst stiga in i det hus som vi bodde i på 1950-talet, uppleva köket med vedspis, som min far steg upp och eldade i vid femtiden på morgonen. Jag kan också kliva in i mitt garderobsliknande utrymme, där jag sov och lyssna till den stora tallen som vid blåsväder vispade sina grenar mot fönsterrutan. Från köksfönstret kan jag blicka ut över viken och notera vilken årstid det rör sig om och så vidare. Att däremot se framåt i tiden är mycket svårare. Förvisso vet vi hur livet kommer att sluta, men vägen dit kan vi inte förutsäga. Vi kan naturligtvis genom våra erfarenheter, det vi lärt oss, det vi bär på göra vissa förutsägelser. Men det är så mycket som kan hända oss själva eller vad som händer i omvärlden som gör det oförutsägbart. Så framtiden är svår att sia om, men för de flesta av oss har vi tillgång till det förflutna genom minnet. Sedan är det en annan sak hur tillförlitligt detta minne är.

Den 6 december 1940 får vi en ny dagboksanteckning av Chaim A. Kaplan om "den sköna nya värld" som upprättats i Warszawas ghettomiljö. Så här låter det, jag citerar:"Inte ens inom våra trånga gränser njuter vi någon fred. Stora skyltar förkunnar att det är förbjudet för tyska soldater att ströva omkring på någon besmittad plats, också utanför ghettot, för att nu inte tala om själva ghettot; och i själva verket behöver ingen tysk soldat komma till ghettot annat för att röva och plundra. Det kan fastslås som regel: om man påträffar en nazistisk soldat på ghettots gator kan man vara säker på att det är en tjuv. Inte ens de svarta ghettomurarna skyddar oss. Det var inte bara så att plundringarna inte upphörde när ghettot byggdes, de blev faktiskt talrikare. Flera dussin familjer rånas varje dag, och det finns ingenstans en jude kan vända sig för att få rättvisa. Tjuvarna bland soldaterna gör hemliga överenskommelser med volksgenossen, och ledda av sina rasfränder tränger de in i vilket hem som helst, när de behagar. En jude törs inte yttra ett ord till protest. Det har förekommit fall när modiga judar har skjutits i hela sin familjs åsyn, och mördarna ställdes inte till ansvar, då deras ursäkt var att den smutsige juden förbannade Führern och det var deras plikt att hämnas hans ära."

Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin är en modern klassiker som nu åter givits ut på Modernista förlag. Den utgavs första gången 1929 och har sedan dess upplevt ett otal utgivningar. Den har också filmats, senast av Rainer Werner Fassbinder. Alfred Döblin hade själv verkat som fattigläkare i de kvarter i Berlin, där bokens scener utspelas. Boken är närmast ett socialreportage, men med moderna inslag som inre monolog, lekfull poesi och drömska scener. Döblins huvudperson, Frans Biberkopf, är en alldaglig figur, snäll, men lättledd, som i vredesmod slagit ihjäl sin flickvän och för det avtjänat fyra år i fängelse. Då han nu slipper ut lovar han sig själv att bli en redbar människa. Men det löftet får sig snart en törn i den efterkrigsvärld han möter, där ohederlighet, svek och lurendrejeri är legio. Redan på de första sidorna i romanen råkar han i bryderi, då han ska ta sig en öl på en sjabbig krog och träffar på några personer från skyttegravarna vid Arras under första världskriget. De är nu kommunister och då de får höra att Frans säljer nazisttidningar går de till angrepp. Frans har inte brytt sig om vad stått i tidningarna utan endast sålt dem för att försörja sig, men det tar de inte hänsyn till. De angriper honom hårt. Frans försöker försvara sig med att de gjort sin plikt i kriget, men att de belönades illa med inflationen och att talet om revolution inte leder någon vart, de har ju sett hur det gick med den tyska revolutionen som slogs ned. Men då Frans börjar sjunga den nationalistiska sången die Wacht am Rhein, får de nog och kör ut honom från krogen. Efter denna näsbränna råkar han på glid, blir åter hallick och trasslar in sig med ett förbrytarband. Då han inte längre vill vara med knuffas han ut från en bil, blir överkörd och förlorar ena armen. En kort period får han uppleva lyckan med en glädjeflicka, som han kallar Misse. Men då hon försöker ta reda på vem som är skyldig till att Frans förlorat armen, så blir hon brutalt mördad. Detta slag tar nästan knäcken på Frans. Han hamnar på ett mentalsjukhus, där han i feberaktiga drömmar konfronteras med Döden och möter de personer som passerat genom hans liv och får uppleva de dumheter han ägnat sig åt. Långsamt kommer han tillbaka till livet och till slut kan författaren ärerädda honom genom att placera honom som portvakt vid en liten fabrik. Berlin Alexanderplatz brukar kallas Weimar-republikens litterära mästerverk. Det är skrivet några år före nazisternas maktövertagande. Och den halvkriminella värld som Döblin skildrar utgör en del av den mylla ur vilken nazismen växte fram. Det var krigets dårskap, den efterföljande hemska inflationen, revolutionens misslyckande och republiken med dess starka motsättningar och enorma arbetslöshet som Döblin hade erfarenhet av, då han satte sig för att skriva denna roman.

I dagboken för den 3 december 1940 fortsätter Kaplan att berätta om förhållandena i ghettot. Han skriver att antalet gatuförsäljare ökat dramatiskt och att det inte går att undvika dem och deras varor. De säljer allt från kantstötta sockerbitar till vykort och frimärken, vilka inte går att komma över vare sig i butikerna eller på postkontoret. Nazisterna har inskränkt postkontoren till två stycken för en befolkning på en halv miljon, vilket gör att man får stå i kö i timmar och ta emot smällar av den judiska polis som ska hålla ordning. Yrkesmänniskor som berövats sina anställningar sitter sysslolösa som botfärdiga syndare, såvida de inte fått någon befattning på Förenade eller Självhjälpens kontor. Hantverkare är sysslolösa, eftersom det inte finns någon som ger dem skor att laga eller kläder att sy. Därtill kommer de tusenden eller tiotusenden som lever på välgörenhet och äter i soppköken. Ghettostaten behöver tjänstemän och anställer tusentals personer. Portvakterna av arisk börd har lämnat oss och ersatts med judar. Så nu är det de judiska poliskonstaplarna som utrustats med gummibatonger (de fick inga vapen), som håller ordning. De som fått stryk säger att de inte känt någon skillnad mot det våld som utövades av de polska eller tyska konstaplarna. I alla händelser fick fyratusen judiska ungdomar som avskedats från sina förutvarande anställningar dessa nya "hedersuppdrag" och en möjlighet att leva på mutor och livsmedelssmuggling. Det administrativa arbetet inom själva Judenrat sysselsätter också tusentals personer. Deras lön är liten och betalas aldrig punktligt, men de har åtminstone ett fotfäste. "Kort sagt, det är inte ont om arbete, och vi skall leva vidare trots mördarna", avslutar Kaplan.

Tidig morgon. Gryningsljuset svagt. Jag går genom staden på väg till ett tandläkarbesök. Annars är jag inte så ofta i stan numera, coronan ligger som en tvångströja på våra axlar vi 70-plussare. Lillfjärden är tillfrusen. Ett tunt snötäcke ovanpå isen. Sparsamt med sjöfåglar i den annars så fågelfyllda fjärden. Bara några änder simmar förstrött i det stråk som öppnats för dem. En grävmaskin är igång med att riva den gamla fina restaurangen vid fjärdens strand. Hela kvarteret ska bort för att lämna plats för ett nytt tingshus. Lokaltidningen som huserat på platsen sedan 1900-talets början har fått flytta sedan ett par månader tillbaka. Nu finns ingen tidning kvar på den gamla gatan, där tre tidningar haft sin hemvist i mer än hundra år. Insändare i tidningen har ifrågasatt byggandet av tingshuset, men det har också funnits de som tyckt byggnaden varit häftig. Ett nytt inslag i småstadsidyllen. Men av de skisser som presenterats så påminner byggnaden mer om en uppgraderad lada. Ungefär i samma snitt som de byggnader som uppförts vid Varvet, dit bland annat Folktandvården flyttat. Det måste vara ett nytt mode bland arkitektskrået som nu är i ropet, men särskilt vackert kan jag inte tycka att det är. Får se vad eftervärldens dom blir. Tandläkarbesöket då? Jo, det gick bra, förutom att jag kände mig rånad.