krille tvärvigg

Då jag läser Den tyska flickan av Armando Lucas Correa och om hur länder vägrade att ta emot judiska flyktingar så erinrar jag mig att vi i Sverige också har liknande exempel. Bland annat har Ola Larsmo i Djävulssonaten med undertiteln Ur det svenska hatets historia skrivit om detta. Våren 1939 samlades en stor del av Uppsalas studenter i Bollhuset, studenternas gymnastikhall, för att ta ställning till ett regeringsförslag om att låta ett tiotal judiska läkare få komma till Sverige. Det blir ett mycket hätskt möte, där de flyktingfientliga högerkrafterna går segrande ur debatten. De flyktingfientliga krafterna använde argument som vi även idag kan känna igen. De såg judarna som ett främmande element i folkstammen, som kunde orsaka problem och de judiska läkarna kunde komma och ta arbetena från de svenska läkarna. Man förstorade problemen, precis som man gör idag då man talar om massinvandring, och talade om invasion och judeimport, när det endast handlade om ett fåtal personer. De som framför allt stod bakom kampanjen var medlemmar i SNU (Sveriges Nationella Ungdomsförbund) och studentföreningen Heimdal, rörelser som stod nazismen nära, som hade antisemitism och antidemokratisk agitation på sin agenda. Ledande figurer var Thor Åke Th Leissner och Arvid Fredborg, sedermera Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin under krigsåren. Den flyktingpolitik som sedan knäsattes av riksdagen kom under inflytande av studenternas kampanjer i Uppsala och Lund. Den innebar också att en enskild tjänsteman kunde avgöra om en person skulle få komma in i landet eller inte. Ola Larsmo berättar om vilka konsekvenser det kunde få för en enskild person. Då den judiske musikern Leiba Wolfberg med litauiskt påbrå, men bosatt i Oslo, flydde till Sverige efter den tyska ockupationen av Norge, så blir han avvisad av en landsfiskal i Värmland. Han skickas tillbaka till Oslo och deporteras sedan till Auschwitz. Mirakulöst nog så överlever han, men för många andra gick det betydligt värre.