krille tvärvigg

Idag var det dags för oss att ta in de sista trädgårdsmöblerna och stänga av sommarvattnet. Det är inte utan att man känner ett visst vemod. Häromdagen tog bonden också in kvigorna som betat på täkterna utanför oss hela sommaren och som vi blivit bekanta med och tidvis matat och försökt språka med. Det är inte utan att man saknar dom, även om dom på slutet blev rätt irriterande, eftersom betet inte räckte till och de så fort de såg oss började råma uppfordrande. Det här är också dagen då nobelpriset i litteratur kungörs. Det blev en överraskning Patrik Modiano, en fransk författare som för mig var okänd.Tydligen för många andra också som det verkade av reaktionerna. Inget änligen hördes från börshuset och litteraturkritikerna som hoppats på Svetlana Aliksejevitj såg lite molokna ut. Även några förläggare verkade smått besvikna, även om de förstås måste harangera författaren. Nu blev det istället ett litet förlag som fick jubla, Elisabet Grates förlag. Som tagit över författaren från de stora, vilka inte tyckte att han sålde tillräckligt bra. Ja, så kan det gå när man har penningen som ledstjärna. Själv såg jag nu att jag  faktiskt beställt hans senaste bok, Dora Bruder, som recensionsbok. Men det är väl högst osäkert om jag får den. Ska i alla fall försöka få tag i den, då den har ett ämne som intresserar mig, ockupationen av Frankrike och en judisk flicka som deporteras till Auschwitz. Verkar som författaren också passar in i det vemodsfyllda höstrusket.

Då Albert Camus omkom i en trafikolycka 1960 fann man i hans portfölj ett manuskript som visade sig innehålla en påbörjad självbiografi. Långt senare kom det ofullbordade manuskriptet att ges ut under titeln Den första människan. Jag köpte boken från ett antikvariat för några år sedan, men har först nu haft tid att läsa den. Det är en utomordentligt fängslande bok, som berättar om Camus barndom och uppväxt i Algeriet med en dövstum mor, som han älskar och en tyrannisk mormor som dominerar och domderar över familjen. Fadern fick Camus aldrig lära känna för han dog under de första månaderna av första världskriget då Camus var bara ett år. I den ofullbordade självbiografin växlar Camus mellan ett vuxenperspektiv, då han söker efter spåren av sin far och barnet som växer upp i en fattig stadsdel i Alger. Hans morbror Ernest, som också är dövstum, bor med familjen, arbetar som tunnbindare och är en munter figur som gör sig förstådd med gester och mimik och knapphändiga ord. Ett av de längsta och mest minnesvärda avsnitten i boken handlar om folkskolan och Camus beundrade lärare Bernard (egentligen Jean Germain), som blir den som ser Camus begåvning och ser till att han får ett stipendium så att han kan fortsätta sina studier i läroverket. Man får verkligen beklaga att Camus omkom 46 år gammal. Visserligen fick han nobelpriset 1957, men jag tror att han hade mycket ogjort på den litterära banan. Hans ofullbordade självbiografi visar det. Den är långt ifrån hans ganska svårlästa filosofiska romaner Främlingen, Pesten och Fallet.

En sentida författare Nadine Gordimer, även hon nobelpristagare, har om Den första människan sagt att den skakade om henne i grunden. Det är ett omdöme man kan instämma i.

På facebook såg jag nyss SD:s första valfilm där Jimmie Åkesson sitter i en bil och glor ut på det vackra svenska landskapet. Bilden vill visa hur vackert Sverige är när landskapet är tomt på människor och framför allt syns inga otäcka invandrare. I slutet av klippet kommer en text : Förändring på riktigt. Tydligen vill Jimmie tillbaka till ett landskap som knappast existerar längre, en Sörgårdsidyll med blonda svenskar. Inför valet då Jimmie intervjuades valde han också en landskapsbild utan människor och började svamla om 1950-talets Sverige då allt tydligen var idyll och folkhem. För mig, som till skillnad från Jimmie växte upp på 1950-talet kan jag säga att så var det inte. Fattigsverige fanns fortfarande runt knuten och själva bodde vi trångt och hade dass på gården och enbart kallvatten indraget. Och i skolan kunde man få sig en örfil om läraren var på det humöret. Och klassklyftorna var också djupa och kroppsarbetet slitsamt. Och atombombshotet hängde över oss varje dag. Jimmies dröm om ett annat samhälle är och förblir en dröm.

Världsnaturfondens rapport Living Planet som presenteras på DN-debatt visar att om världens folk skulle konsumera som vi gör i Sverige så skulle det behövas 3,7 planeter. Sverige klättrar i värstingligan från plats 13 till plats 10 med länder som Saudiarabien, USA, Singapore och Belgien före oss. Det är inte precis hedersamt. Världsnaturfonden pekar på fyra orsaker till att vi ligger så risigt till. Vi konsumerar alltmer och väldigt mycket av importen kommer från Kina, där kolkraftverk svarar för mycket av energin, vilket ökar utsläppen av växthusgaser. Minns att det här var en fråga som diskuterades innan valet. Stastministern som i andra sammanhang var globalist och internationalist och för frihandel och rörlighet mellan länder blev då det gällde miljön plötsligt nationalist. Han ville inte gå med på att man räknade in den konsumtion som vi importerar och som leder till ökade växthusgaser. Men världsnaturfondens synsätt är att den bör räknas in. En annan källa till att vi förbrukar mycket energi är vår köttkonsumtion. En tredje vår energikrävande fordonspark med mycket tung trafik, ett resultat av att vi försummat att underhålla och bygga ut järnvägstrafiken. För det fjärde släpper vi ut alltmera växthusgaser. Vår självbild, vilket de borgerliga försökte trumma in under valrörelsen, är annars att vi tar stort ansvar för miljön. Värlsnaturfondens rapport visar att vi inte gör det.

I gränslandet mellan sömn och vaka lyssnar jag till ljuden där ute. Morgontrafikens malström in mot staden och arbetsplatserna. Folk vill bo på landet men arbetsplatserna finns i staden. En motsättning som verkligen inte gynnar miljön. Men eftersom vi bor i ett fritt land så får människor bo som de vill. Bara de har råd förstås. Nu hör jag också hur bondens maskiner är igång. Traktorerna går i skytteltrafik, det sista av skörden ska bärgas. Ljuden från trafiken blandas med gässens skrik då de passerar huset och söker ett ställe att slå sig ned på, gärna ett där man nyss skördat sädenoch de kan finna ett och annat överblivet korn. Jag hör också småfåglarna tjattra i trädgården, det har varit en kall natt och de inventerar förmodligen fågelbordet. Men där finns ännu ingenting. De får vänta till början av november innan jag börjar utfordra dem.