krille tvärvigg

Då Albert Camus omkom i en trafikolycka 1960 fann man i hans portfölj ett manuskript som visade sig innehålla en påbörjad självbiografi. Långt senare kom det ofullbordade manuskriptet att ges ut under titeln Den första människan. Jag köpte boken från ett antikvariat för några år sedan, men har först nu haft tid att läsa den. Det är en utomordentligt fängslande bok, som berättar om Camus barndom och uppväxt i Algeriet med en dövstum mor, som han älskar och en tyrannisk mormor som dominerar och domderar över familjen. Fadern fick Camus aldrig lära känna för han dog under de första månaderna av första världskriget då Camus var bara ett år. I den ofullbordade självbiografin växlar Camus mellan ett vuxenperspektiv, då han söker efter spåren av sin far och barnet som växer upp i en fattig stadsdel i Alger. Hans morbror Ernest, som också är dövstum, bor med familjen, arbetar som tunnbindare och är en munter figur som gör sig förstådd med gester och mimik och knapphändiga ord. Ett av de längsta och mest minnesvärda avsnitten i boken handlar om folkskolan och Camus beundrade lärare Bernard (egentligen Jean Germain), som blir den som ser Camus begåvning och ser till att han får ett stipendium så att han kan fortsätta sina studier i läroverket. Man får verkligen beklaga att Camus omkom 46 år gammal. Visserligen fick han nobelpriset 1957, men jag tror att han hade mycket ogjort på den litterära banan. Hans ofullbordade självbiografi visar det. Den är långt ifrån hans ganska svårlästa filosofiska romaner Främlingen, Pesten och Fallet.

En sentida författare Nadine Gordimer, även hon nobelpristagare, har om Den första människan sagt att den skakade om henne i grunden. Det är ett omdöme man kan instämma i.