krille tvärvigg

Så kom då snöfallet till slut. Hela natten yrde den in med snökanon från Bottenhavet, vräkte tonvis med snö över kusten i en yster dans. När jag vågade sticka ut huvudet på morgonen låg ett decimertjockt täcke över gårdsplanen. På vissa ställen tjockare, där vinden virvlat samman snön. Vid fågelbordet rådde febril aktivitet. Här gäller det att överleva dagen, tycktes vara den allmänna meningen. Jag plockade fram snökälken och skovlarna och grep mig an snön som i ursinne. Efter en halvtimme hade jag fått gårdsplan i sådant skick att hustrun kunde åka till jobbet. Efter ett par timmar fick jag upprepa proceduren och snart är det väl dags igen. Vilken idiotisk sysselsättning!

Hudiksvall som säger sig vara en ekokommun och som ska bli Sveriges bästa kommun att leva i år 2020 har åkt på ett försmädligt bakslag. Boverket som beviljat kommunen 650 000 kronor för att man skulle ta fram en vindkraftsplan kräver nu tillbaka pengarna uppger HT. Bakgrunden är den att Hudiksvalls kommun redan 2009 ansökte om pengar till planeringsinsatser för vindkraft. Boverket beviljade då 862 500 kr, vilket täckte 75 % av den verkliga kostnaden. Pengarna skulle dock bara betalas ut om vindkraftsplanerna redovisades senast den sista december 2010. Kommunen ansökte kort därpå om en delbetalning på 650 000 kr vilket Boverket beviljade. När redovisningsdatum gick ut fanns dock ingen plan, mycket beroende på att kommunen fått en ny politisk ledning, en allians av m, fp, c, kd och miljöpartiet. Den ville nu göra om allt från början och bad att få en förlängning till sista november 2011, vilket Boverket gick med på. Men inte heller den här gången lyckades man prestera någon vindkraftsplan till detta datum på grund av oenighet. Man försökte nu återigen få förlängning, men den här gången hade Boverket tröttnat  och krävde nu pengarna tillbaka. Ann Berg fp och ordf i Byggnadsnämnden tycks dock ta det hela med ro. Visserligen tycker hon det är synd att pengarna måste gå tillbaka, men vindkraft är ju något som gäller de närmaste 30-40 åren. Jaha, med det synsättet och i den takten kommer det ta tid att ställa om våra energikällor. Men hon är ju folkpartist, så hon vill kanske hellre bygga ut kärnkraften. Det är ingen hemlighet att politikerna i Hudiksvall varit ganska kallsinniga till vindkraftutbyggnad. Förre kommunalrådet Thoresen var en klar motståndare särskilt om vindkraften skulle byggas ut i närheten av hans sommarstuga vid Dellen. Men då trodde man väl att alliansen med ett miljöpartistiskt kommunalråd skulle kunna åstadkomma något mera. Hudiksvall har nu tre vindkraftverk i drift. De andra hälsingekommunerna är ändå sämre, Söderhamn och Bollnäs och Ljusdal har inga. Bäst i landskapet är Nordanstig med elva stycken. Roligt att Nordanstig får vara bäst i någonting.

I serien Why Poverty på Svt 2 togs igår upp exemplet Zambia, ett av världens 20 fattigaste länder, trots att det är rikt på kopparmalm. År 2000 tvingades den zambiska staten avyttra sina gruvor till privata investerare på grund av sina skulder till den rika världen. IMF var en av dem som tryckte på och som framhärdade i kraven att Zambia skulle betala sina skulder. Vilka skulder kan man undra när landet har sådana tillgångar? Glencore var det företag som köpte upp fyndigheterna för 4 miljarder dollar. Det företaget hade grundats 1974 av Marc Rich, en riktig glidare. 1990 tror jag det var som han åtalades för skattebrott, det värsta skattebrottet i USAs historia. Dessutom hade han sålt vapen i utbyte mot olja till Iran. Han dömdes till fängelse, men flydde landet och slog sig ner i Schweiz. Där togs han emot med öppna armar och då USA ville han honom utlämnad vägrade man. En sådan fin herre står naturligtvis över lagen. Nåväl, Glencore tjänade snart stora pengar, flera gånger om vad man betalat för gruvorna. Och man visste hur man skulle agera, precis som andra multinationella företag. Man lät ett dotterbolag i Schweiz köpa kopparn billigt, så man slapp skatt i Zambia och så sålde man kopparn vidare dyrt från bolaget i Schweiz, där skatten var låg. Så går det till i de fina kretsarna. Inte undra på att vi aldrig kan få någon rätsida på fattigdomen i världen. Och inte nog med det, som programmet visade så förstörde man också miljön, bland annat hade vattnet förgiftats och även luftföroreningar ledde till att människor och framför allt barn blev sjuka. 

Hudiksvall har som vision satt upp att man ska bli Sveriges bästa kommun till 2020. Men arbetet går trögt. Man har nu tvingats varsla 60 lärare om uppsägning och lönenivåerna för lärarna är i botten. På kulturområdet har man försämrat möjligheterna att delta i kulturskolan och biblioteket tvingas skära ner mediaanslag och personal år för år. Dessutom går kommunens företag dåligt, Iggesund har varslat personal, liksom f d Hiab. Befolkningen minskar också stadigt. Visionen tycks ha kommit till som en glädjekalkyl inte utifrån verkligheten. Och vilka steg man ska ta för att nå visionens mål verkar inte heller genomtänkt. För några år sedan utropade man sig som en ekokommun, men det blev inte mycket av det heller. Det går nog samma väg med den här visionen.

Var är tråkbanken frågar Andreas Cervenka i en artikel i söndagens Sv D. En fråga som förre finansministern Kjell-Olof Feldt ställt i en debattartikel för en tid sedan. Feldt var ju en av de som var med och tog bort kreditregleringarna och släppte marknadskrafterna helt fria. Då han nu sett vad det lett till blir han eftertänksam och vill ha tillbaka bankerna som de var förr. Ett stilla tempel där grånade män och kvinnor prasslade med sedlarna och Sparbankens ek stod för trygghet och fasthet. Och där Spara och Slösa i varje nummer av Lyckoslanten gjorde upp om vilket som var klokast, att spara eller slösa och där Spara alltid vann. Sedan dess har Slösa tagit över tusenfalt.  Och likaså finansmännen eller snarare kanske finansvalparna. Andreas Cervenka kallar det som skett för finansifieringen, det vill säga tron på att en växande finanssektor är bra för ekonomin. Men det är som med medicin. Det som är bra i lagom doser, kan vara farligt om det intas i för stor mängd. När finanssektorn vuxit sig för stor tillför den inte längre något syre, utan hotar istället att kväva den. Två forskare har kommit fram till att när bankkrediterna överstiger 90 procent av BNP blir finanssektorn tärande istället för närande. I Sverige var siffran 143 procent 2011 enligt Världsbanken. Då kraschen inträffade i början av 1990-talet var siffran 193 procent av BNP. Vi är alltså på god väg dit igen. Trots att politiker som ett mantra upprepar att vi lärt oss av krisen. Men många av de finansvalpar som nu snurrar runt i finanshjulet var ju inte med då och har alltså ingenting lärt. Och dessutom tycks finansmarknaden vara som ett självspelande piano, då inga restriktioner eller hinder finns för dess fria rörlighet.  Vad som nu krävs är en bankpolitik, som återställer förtroendet för bankerna och en återgång till dess traditionella verksamhet, att låna ut pengar, inte att spekulera. En tråkbank med andra ord. Men hur många lyssnar på det?

En novembersöndag som gör skäl för namnet. Surväder med dimma och ett lätt duggregn som faller som underkylt regn på vägbanorna. Risk för avåkningar med andra ord. Jag trotsar survädret och ger mig ut på promenad. Jag följer den gamla banvallen ett stycke in i skogen. Ser en nötskrika skrikande i flykten och lyssnar till en hackspetts monotona trummande, annars ljudlöst. Men plötsligt skymtar jag ett lyse och hör ett motorljud som kommer mot mig. Jag hajar till: är det Bergsjökoa som återuppstått? Nej, det är en man på en fyrhjuling som tuffar fram på banvallen. Det måste vara länge sen ett fordon tog sig fram här. Nu brukar det mestadels vara hästar. Men en gång i tiden rullade Bergjsökoa fram på den här banan. Ett tåg alltså, som färdades mellan Hudiksvall och Bergsjö. Men det är minst 50 år sedan. Väl hemma igen slår jag mig ner i fåtöljen med Lars Ahlins underbara roman Stora Glömskan. Den utkom 1954 och är en av Ahlins bästa böcker. Det är en novellistisk roman, dvs. den är uppdelad i ett antal avsnitt på allt från 15 till 50 sidor. Sammanhållande gestalt är pojken Zakarias, omkring 12 år gammal, som i de olika avsnitten upplever en massa saker och möter en rad originella människor. Bland annat Kacklan, en tvättgumma, som han hjälper att hänga tvätt i Badhusparken. Kacklan är änka efter grosshandlare Jonsson, som tjänat pengar under gulaschtiden, men som sedan gick i putten och fick förnedra sig och bli skomakare. Att han var en duktig sådan kunde inte förta att han kände sig socialt degraderad. Och som tröst började han supa. Och det blev istället Kacklan som fick försörja familjen som städerska och tvätterska åt de bättre situerade människorna i staden. Ahlin skildrar som vanligt människorna mycket medkännande, han kallar sig ju för en förbedjare, dvs. han låter de små människorna få komma till tals. Kacklan höll hårt efter Jonsson med spriten, han fick inte supa i hemmet. Men som alla alkoholister hade han förstås ett reservställe och det var vedboden. En vinternatt frös han emellertid ihjäl där och den allmänna meningen gav Kacklan skulden. Nu berättar hon emellertid för Zackarias att hon älskade Jonsson, det var bara spriten hon hatade. Miljön är Sundsvall på 1920-talet. Romanen kallas också Zakarias första bok. Zakarias andra bok utkom först 1990 och heter De sotarna, De sotarna och består också av en rad novellistiska stycken.

Denna fråga ställer sig Andreas Cervenka i Sv D fredag 23 nov. efter att kreditinstitutet Moody´s sänkt Frankrikes kreditbetyg. De som ska rädda euron tycks nu själva vara i behov av hjälp, möjligen med undantag av Tyskland. Finanskrisen innebar att skulder fördes över från banker till stater och en del av dem blev så skuldtyngda att de inte kunde klara sig på egen hand utan andra fick rycka in. Och när inte heller det hjälpte så skapades överstatliga organ som skulle producera pengar på något magiskt sätt. En av dessa trollhattar är EFSF (European financial stability facility) som lånar upp pengar på marknaden genom att ge ut obligationer. Pengar man får för dessa ska sedan gå till länder i nöd. Av de länder som ställt ut garantier kan man räkna bort Italien, Spanien och Holland som själva skulle behöva stöd. Nu verkar det som om även Frankrike skulle vara i behov av hjälp. Den som sedan är kvar på banan är Tyskland... Eftersom man inte har någon centralbank inom euro-området återstår väl bara tryckpress i källaren, konstaterar Cervenka.

I veckan flera promenader i skog och mark, som det brukar heta. På den ena ett möte med fyra stjärtmesar, som höll till i en björk, svingade sig vigt som apor mellan grenarna. Det vita huvudet som sticker fram som en ullig tumme i det som nästan bara verkar vara fjädrar. Tog ingen notis om oss, utan lät sig väl smaka av björkens skott, tror jag. Söndagen promenad i västra slingan, lika dåligt underhållen som den vid gymnasiet. Vad märkligt, då vi flyttade hit till staden var motionsslingorna verkligt fina med bra underlag och bra skyltning, nu är allt förfallet. Den enda slinga man satsar på är den vid skidstadion på öster, men även den är i dåligt skick. Kommunen skryter om att bli bästa kommun i Sverige 2020. Hur ska det gå till när man har motionsslingor som de här. 

 

Frosten lyser som av silver från markerna. Natten har varit kall, men nu flödar solljuset från en klarblå himmel. Småfåglarna är i livlig verksamhet vid fågelbordet. Tar för sig av solrosfrön och jordnötter. Igår hittade jag en glupsk talgoxe inne bland solrosfröna, den hade på något sätt lyckats ta sig in genom en glipa i fågelbordet. Arbetet i trädgården är över för den här gången. Det sista vi gjorde var att klippa hallonbuskarna. Nu ligger trädgården i dvala till våren. 

När kommer Hallowen sa 6-åringen, när vi satt ut pumpan på bron med ett ljus i. Hoppas han inte kommer, sa hans mor och förklarade att pumpan med sitt ljus skulle avskräcka andarna från att komma. 6-åringen såg ganska skeptisk ut, kanske kopplade han ihop hallowen med jultomten, för lite senare, då hans föräldrar var på bio, ställde han samma fråga till mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, utan sa bara att han kommer nog inte. Kanske skulle jag ha förklarat att hallowen inte var någon person, utan ett firande som kommit till Sverige väldigt sent (på 1990-talet) och som hade sitt ursprung i Irland och Skottland och sedan spridits vidare till USA. Men jag insåg att det var en alltför långdragen förklaring.