krille tvärvigg

En novembersöndag som gör skäl för namnet. Surväder med dimma och ett lätt duggregn som faller som underkylt regn på vägbanorna. Risk för avåkningar med andra ord. Jag trotsar survädret och ger mig ut på promenad. Jag följer den gamla banvallen ett stycke in i skogen. Ser en nötskrika skrikande i flykten och lyssnar till en hackspetts monotona trummande, annars ljudlöst. Men plötsligt skymtar jag ett lyse och hör ett motorljud som kommer mot mig. Jag hajar till: är det Bergsjökoa som återuppstått? Nej, det är en man på en fyrhjuling som tuffar fram på banvallen. Det måste vara länge sen ett fordon tog sig fram här. Nu brukar det mestadels vara hästar. Men en gång i tiden rullade Bergjsökoa fram på den här banan. Ett tåg alltså, som färdades mellan Hudiksvall och Bergsjö. Men det är minst 50 år sedan. Väl hemma igen slår jag mig ner i fåtöljen med Lars Ahlins underbara roman Stora Glömskan. Den utkom 1954 och är en av Ahlins bästa böcker. Det är en novellistisk roman, dvs. den är uppdelad i ett antal avsnitt på allt från 15 till 50 sidor. Sammanhållande gestalt är pojken Zakarias, omkring 12 år gammal, som i de olika avsnitten upplever en massa saker och möter en rad originella människor. Bland annat Kacklan, en tvättgumma, som han hjälper att hänga tvätt i Badhusparken. Kacklan är änka efter grosshandlare Jonsson, som tjänat pengar under gulaschtiden, men som sedan gick i putten och fick förnedra sig och bli skomakare. Att han var en duktig sådan kunde inte förta att han kände sig socialt degraderad. Och som tröst började han supa. Och det blev istället Kacklan som fick försörja familjen som städerska och tvätterska åt de bättre situerade människorna i staden. Ahlin skildrar som vanligt människorna mycket medkännande, han kallar sig ju för en förbedjare, dvs. han låter de små människorna få komma till tals. Kacklan höll hårt efter Jonsson med spriten, han fick inte supa i hemmet. Men som alla alkoholister hade han förstås ett reservställe och det var vedboden. En vinternatt frös han emellertid ihjäl där och den allmänna meningen gav Kacklan skulden. Nu berättar hon emellertid för Zackarias att hon älskade Jonsson, det var bara spriten hon hatade. Miljön är Sundsvall på 1920-talet. Romanen kallas också Zakarias första bok. Zakarias andra bok utkom först 1990 och heter De sotarna, De sotarna och består också av en rad novellistiska stycken.