krille tvärvigg

Nu firar filmen Fucking Åmål sitt tjugoårsjubileum, filmen som satte Åmål på kartan, men som en del kommunalpolitiker i staden inte gillade, eftersom de tyckte att den förtalade stan. Men nu låter tongångarna annorlunda, då stadens 350-årsjubileum firas och man tycker att filmen gjort staden till ett begrepp. Om Åmål finns ett annat uttryck som lyder: Alltid något sa fan, då han såg Åmål. Själv har jag varit i Åmål en gång. Det var i slutet av 1960-talet, då jag skjutsade min mor och morfar dit. Morfar skulle hälsa på sin syster Adele, som blivit änkling. På vägen dit råkade vi ut för ett skyfall, och min bil, som läckte som ett såll, gjorde att morfar som satt bredvid mig i framsätet fick skorna fulla med vatten. Det är väl nästan det enda bestående minnet av den resan. Adele var en vänsäll vithårig dam, som talade Dalslandsmål och som visade sig min medicinbricka på vilken fanns minst 30 olikfärgade tabletter. Det är de här som håller mig vid liv, sa tanten. Ja, det är vad jag minns av Åmål, det är alltså ungefär som för fan.

Idag kom LKAB med beskedet att malmen i Kirunavaara kommer att ta slut tidigare än beräknat. Att gå ner på en ny huvudnivå är komplicerat och kanske inte brytningsvärt, meddelar företaget. Ett märkligt besked, då man tycker att LKAB borde ha koll på sådant här. Nu har man i flera år hållit på och flytta stan och så kommer det här beskedet som ett litet dråpslag för invånarna i kommunen. Vad ska hända nu, frågar man sig säkert. Hur många år till kan brytningen hålla på. Facket tror att det löser sig och ser som sin uppgift att lugna invånarna. Annat var det under gruvstrejkens dagar, då man inte såg det som viktigast att hålla företaget under armarna. Beskedet visar samtidig att många av jordens tillgångar håller på att sina. Oljan är också på upphällningen, även om man söker febrilt efter nya fyndigheter och till och med tar stora risker med utvinning ur skiffer och dylikt. En hel del inom näringslivet sätter nog sitt hopp till avsmältningen i Arktis och Antarktis och vad som ska dyka upp där, kanske nya stora fyndigheter. En del ser väl också tillgångar på månen och mars som möjligheter. Ja, ända sedan den industriella revolutionens födelse så har människor exploaterat jordens resurser, utan att reflektera över dess begränsningar. Idag gör vi av med fyra jordklot per år och det är naturligtvis en omöjlig ekvation i längden. Även om nya tekniker och nya energikällor tas fram så hänger inte dessa med i den exploatering som sker. Att malmen sinar i Kiruna är bara ett uttryck för den rovdrift av jordens resurser som väglett människan de senaste hundra åren.

Igår firades FN-dagen eller gjorde den det. Mig gick den då spårlöst förbi. Kanske är FN inte vidare inne idag då Trump, EU en mördad journalist och den utdragna och sega regeringsbildningen i Sverige pockar på i nyhetsflödet. Men FN kunde väl vara värt en mässa, som någon höjdare sa. FN har väl dock fått ett skamfilat rykte med allt som hänt. Dess fredsbevarande förmåga är tilltufsat och det har varit mycket om korruption och sexuella övergrepp inom organisationen. I Syrien har sändebuden misslyckats gång på gång att ordna fred och även på andra håll, som i Mellanöstern har man inte lyckats särskilt väl. Bäst har det gått i de humanitära uppdragen och med att hjälpa människor på flykt. FN är emellertid en organisation som behövs, den är ju en sorts världsregering. Det som dock verkar underligt på en betraktare är det så kallade säkerhetsrådet, där stormakterna sitter och med sin vetorätt kan förhindra alla beslut som de inte gillar. Det är en konstig inrättning, som man redan såg då FNs föregångare NF bildades, att ett säkerhetsråd med sådana befogenheter som ett veto inte var särskilt lyckosamt. Ändå fick FN samma upplägg. För en utomstående borde väl majoritetsprincipen gälla som i andra demokratiska sammanhang. Om till exempel majoriteten är för ett ingrepp i Syrien, så ska inte en stormakt som Ryssland kunna förhindra det genom sitt veto. Här borde man tänka om och göra om stadgan. Det är några tankar som kommer till mig denna FN-dag.

Det brutala mordet på den saudiske oppositionelle journalisten Jamal Khashoggi har fått västvärldens politiker att reagera. Angela Merkel meddelade igår att Tyskland stoppar all vapenexport till Saudiarabien så länge man inte vet vad som skett. Det var en tydlig politisk signal till den saudiska regimen. Lika tydlig är inte Sveriges statsminister Stefan Löfvén, han ville ha en utredning först innan man kunde ta ställning. Lite anmärkningsvärt är det också att det är statsministern och inte utrikesministern som här uttalar sig. Törs man inte släppa fram Margot Wallström, som tidigare kritiserat den saudiska regimen hårt. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt talade däremot ur skägget, då han krävde omedelbart stopp för all vapenexport till saudierna. Han påpekade också att Saudiarabien för ett skoningslöst krig mot Jemen, där man bombar skolor och sjukhus med vapen man fått från väst. Att underlåtenheten att kritisera och ta avstånd från saudierna är så stor beror som Sjöstedt sa att de sitter på den viktiga oljan. Om det gällt ett annat land som Iran till exempel skulle tongångarna ha varit annorlunda. Se bara på hur Donald Trump svassar omkring och inte kan ge ett klart besked, utan pratar om den stora handeln med saudierna och att amerikanska jobb skulle påverkas. I det här sammanhanget betyder mänskliga rättigheter och människoliv föga, det ska vara business as usuals.

I arton dagar hemlighöll Saudiarabien vad som hänt den saudiske journalisten Jamal Khashoggi. Enligt den saudiska versionen så hade Jamal lämnat konsulatet och sedan försvunnit. Få trodde på denna version i synnerhet som Turkiet snart kunde visa att de hade bevis för att Jamal mördats. En som trodde på saudiernas version var Donald Trump, även om han ville ha flera bevis. Men han litade på den saudiske prinsens ord om att han inget visste. På grund av den internationella pressen så fick nu till slut saudierna medge att Jamal dödats, men i ett bråk inne på konsulatet. Få tror även på denna version, särskilt som man vet att en dödspatrull skickats till konsulatet. Donald Trump tvår nu sina händer, eftersom affärerna med Saudiarabien kan påverkas och hota amerikanska jobb. Och vad betyder då en enskild människas liv, inte för Trump i alla fall. Intressant blir nu att se hur detta kommer att påverka politiken i Mellanöstern. Och vilken effekt det kan få i det amerikanska mellanårsvalet.

Vad vill egentligen centern och liberalerna? De vacklar hit och dit och verkar inte veta vad som är framåt eller bakåt, fast ett av partierna säger sig vilja framåt. Fast åt vilket håll verkar oklart. Under valrörelsen visste man bestämt att det var en alliansregering man ville ha. När valsiffrorna kom var man fortfarande överens, även om en skärmbild visade att de var delade i var sitt par: Kristersson viskade med Busch-Thor i ena hörnet och Annie Lööf och Björklund på andra sidan hade något kuckel för sig. Snart såg man att fyras gäng var splittrat på två. Fast de hävdade fortfarande med en dåres envishet att det var en alliansregering de ville ha. Fast de ville inte veta av något stöd av SD. Fast då var ju en alliansregering omöjlig så som mandaten fördelat sig. Då kom man på att ett blocköverskridande samarbete med sossarna kunde vara nåt- fast tyvärr hade man ju röstat bort Stefan Löfvén som statsminister, så han sa sig inte vara intresserad av något samarbete med arrogansen, förlåt alliansen, eftersom de nyss röstat bort honom. Han ville i stället se blockpolitikens död i svensk politik. Sedan kom Ulf Kristersson med sitt nya förslag, som liknade Lenins två steg framåt, ett steg bakåt, eller hur det nu var, jo 3 - 2 - 1 var det. Men se det passade inte Lööf och Björklund, de såg riktigt arga ut och sa så nej till en alliansledd regering. Dagen därpå tycktes de ha ångrat sig och sa återigen att det var en alliansregering de ville ha. Är det någon som blir klok på det här? Jag tycker mest att det påminner om en jullek man lekte som barn, då man gick runt granen och bytte partner hela tiden, hjälp mig då med vad leken hette. Hur som helst så påminner det mycket om den, eller om Morsgrisar är vi allihopa, du mä och jag mä. Egentligen ska det väl var Morskgrisar, för så beter de sig.

Nu tycks nästan alla politiker besatta av kaklet. Dunk, dunk låter det, när man lyssnar till dem. Nu senast i Ekot hörde jag Muf:s ordförande orera om det där kaklet. Även han ville in i det och försökte nu få moderpartiet att göra slag i saken, så man dundrade in i kaklet. För några dagar sedan ville moderatledaren också in i kaklet. Förstår de inte hur ont det gör att slå pannan i kaklet. Kakel är ett hårt material. Termen eller begreppet härrör förstås från simningen, där det har relevans, eftersom den som vill vinna måste slå näven först i kaklet. Sen flyttade termen över till fotbollen, då Tommy Söderberg efter matchen mot Turkiet 2002, tror jag det var, sa att vi kämpade ända in i kaklet, då Anders Andersson sköt Sveriges segermål i slutsekunderna. Nu har uttrycket spillt över till politikens område. Där vill nu så gott som alla kämpa ända in i kaklet för sin åsikt. Och därför ser det ut som det gör i politiken. Alla slår huvudet blodiga i sin iver att få igenom sin politik, ingen lyssnar på den andre. Här tycks också ha skett en liten betydelseförskjutning från ända in i kaklet är lika med segra till kämpa ända in i kaklet är lika med kämpa till sista blodsdroppen. Fast målet är fortsatt att vinna. Men vi vet ju att alla inte kan vinna, någon eller några måste ge med sig. Frågan är bara vem.

Vi reser in i höstens landskap, färgerna blossar i guldgult och rött. Det sägs ibland att hösten är grå och trist, men nu i oktober skiftar ju lövträden i allehanda färger, sprakar som det värsta fyrverkeri. Vi ställer bilen vid sommarstugan och går mot Skatudden, men någon skata ser vi inte, bara ett svanpar i godan ro utanför udden. Solen lyckas inte riktigt bryta igenom molnen, så havet skiftar i blågrått. Längst ut på udden är stugorna övergivna. Vi går så långt ut vi kan på udden, man har brutit en ny väg genom skogen sedan vi gick här sist, det var säkert två år sedan. På tillbakavägen ser hustrun en stig som hon vill följa, jag är skeptisk, för jag vet att hennes vägval ganska ofta leder till moras och snårskog, men bestämmer mig ändå för att följa efter henne. Men jag känner också en viss oro för den älgjakt som pågår. I min gröna jacka kanske jag för en halvblind jägare kan uppfattas som en älg. Men det går bra och vi kommer efter en stund ut på en väg. Just då kommer en man ut ur skogen, först tror jag att han är en jägare, men då jag ser att han bär på en motorsåg så förstår jag att han inte är det. Jag kan ändå inte låta bli att skämtsamt fråga honom om han jagar älg med motorsåg. Vänta, säger han då och hämtar ett par hörsnäckor som han sätter in i öronen. Sådär, nu hör jag vad ni säger, utbrister han och skrattar. Det visar sig att han varit inne i skogen för att fälla träd för att förbereda för en skogsväg. Han visar sig också bo alldeles i närheten på Storsand. Och här har han bott i 14 år. Han ger oss också andra värdefulla upplysningar om platsen. På morgonen har han fått hjälp med datorn av sin son, som befinner sig på Nya Zeeland på andra sidan jordklotet. Tala om en liten värld ibland. Nöjda, återvänder vi till stugan för en kopp kaffe. På väg hem igen ser vi hur löven lösgör sig från träden likt ett vattenfall. Snart kommer träden att stå där kala och frusna och då blir hösten verkligen grå och trist.

Fast dimman på morgonen hade svårt att lätta och låg kvar länge, så bröt till sist solen igenom och vi fick ånyo en strålande höstdag, där träd och buskar exploderade i braskande färger. Redan på morgonkvisten for jag till sjukhuset för att göra ett arbets ekg. Jag hade gruvat mig för det, undrat vad som skulle ske, men det visade sig gå bra och min kondition var inte alls så illa, som jag befarat. Jag fick heller inga känningar av hjärtat under provet. Men jag fick med mig en apparat eller dosa, som jag nu ska bära på i tre dygn, då den registrerar hjärtrytmen. Hemma igen tog vi itu med arbetet att samla ihop resterna av den stora tall, som vi fått hjälp med att ta ner. Vi ville göra det för att få fram en ek på tomten, som skymts av tallen. Det blev en hel del skräp eller vad man nu ska kalla det att ta hand om, men idag kunde vi ta det sista. Nu faller skymningen och med den kommer dimman och lägger sig i vita sjok över fälten. Korna vid bondgården går in i dimman och bara deras enstaka råmande talar om att de är där. Hösten och mörkret är här. Då jag klev upp i morse en kvart över sex var det mörkt och nu, när klockan passerat 18 är det åter mörkt. Det finns ingen återvändo, vi går mot vinter.

Idag föll en av de gamla tallarna på tomten. Ja, inte själv, utan med hjälp av en skicklig trädfällare, som vigt som en apa tog sig upp i tallen och sågade av hotande grenar. Jag och min fru var inte helt säkra på att tallen inte skulle nå vårt hus och kunna skada det, men vår arborist var säker på sin sak och det visade sig att han räknat rätt. Tallen föll majestätiskt och missade huset med så där 5 meter. Tallen visade sig vara mellan 65 till 70 år, vad vi kunde utröna av årsringarna. Anledningen till att vi tog ner den var att den stått och skymt en ek, som vi ville ha fram i ljuset. Nu får eken en mer värdig plats på tomten. Fast inte är den som mina småländska ekar och den ger aldrig några ollon. Men så befinner vi oss också i växtzon 5. Eken är trots allt en påminnelse om de väldiga ekar som fanns i min barndom. Till exempel den jättelika ek som fanns utanför huset, där morfar och mormor bodde, innan de flyttade till pensionärshemmet. Nu är som sagt en av tallarna borta, men det finns en riktig bjässe kvar, som egentligen består av två tallar som vuxit samman. Jag frågade vår exekutör, mest på skoj, om han kunde tänka sig att ta ner den, men då svarade han att det vore ett riktigt äventyr. Så den får stå kvar tills någon storm knäcker den. Om nu ens en storm rår på den.

Dagens namn är Bror, det var ett av min fars namn, dock inte tilltalsnamnet, vilket var Åke. Bror var inget som nämndes, kanske något han istället skämdes över. Bror verkar ha varit ett ganska vanligt namn förr i världen, om någon idag döps till det vet jag inte. Då jag i början av 60-talet arbetade på ett lager och bodde inackorderad i staden, så var det hos ett par, där mannen hette Bror. Han var taxichaufför och körde en gammal fin droska och klädde sig statusmässigt i huvudbonad och en sorts uniform. Det var nämligen fint att köra taxi på den tiden. Från sågverkssamhället som barn minns jag hur en av truckförarna förvandlades till taxichaufför med vita handskar, då han skulle köra disponenten till en förrättning i staden. Nåväl, denne Bror som jag bodde hos, var mycket oformlig till kroppen, magen som en tunna och ögonen som små grisögon inbäddade i fett. Men han var en mycket vänsäll person, som höll noga uppsikt över sin sjukliga syster, som han bodde i lag med. På sina taxiturer kunde han sticka in och se till att hon mådde bra. På min fritid läste jag på Hermods för en realexamen och Bror intresserade sig för hur det gick för mig. Ibland hände det att Brors syster frågade mig om jag ville spisa med dem och jag tackade för det mesta ja, eftersom jag hade lätt för att hoppa över mina måltider, då studierna jagade mig. Då vi satt där vid bordet så brukade Bror fråga hur det gick för mig. Jo, tack sa jag artigt, det går framåt. Då framhöll han vikten av utbildning och framhöll den yngre brodern som jobbade på Lux, som han sa, och som via aftonskola avancerat till en ledande befattning. Samtidigt mumsade han på en knäckebrödsskiva och jag fick för mig att han åt kunskap.