krille tvärvigg

Idag kom LKAB med beskedet att malmen i Kirunavaara kommer att ta slut tidigare än beräknat. Att gå ner på en ny huvudnivå är komplicerat och kanske inte brytningsvärt, meddelar företaget. Ett märkligt besked, då man tycker att LKAB borde ha koll på sådant här. Nu har man i flera år hållit på och flytta stan och så kommer det här beskedet som ett litet dråpslag för invånarna i kommunen. Vad ska hända nu, frågar man sig säkert. Hur många år till kan brytningen hålla på. Facket tror att det löser sig och ser som sin uppgift att lugna invånarna. Annat var det under gruvstrejkens dagar, då man inte såg det som viktigast att hålla företaget under armarna. Beskedet visar samtidig att många av jordens tillgångar håller på att sina. Oljan är också på upphällningen, även om man söker febrilt efter nya fyndigheter och till och med tar stora risker med utvinning ur skiffer och dylikt. En hel del inom näringslivet sätter nog sitt hopp till avsmältningen i Arktis och Antarktis och vad som ska dyka upp där, kanske nya stora fyndigheter. En del ser väl också tillgångar på månen och mars som möjligheter. Ja, ända sedan den industriella revolutionens födelse så har människor exploaterat jordens resurser, utan att reflektera över dess begränsningar. Idag gör vi av med fyra jordklot per år och det är naturligtvis en omöjlig ekvation i längden. Även om nya tekniker och nya energikällor tas fram så hänger inte dessa med i den exploatering som sker. Att malmen sinar i Kiruna är bara ett uttryck för den rovdrift av jordens resurser som väglett människan de senaste hundra åren.