krille tvärvigg

I Uppdrag gransknings skildring av Fas 3 berättar Karl Erik hur han gått från plusjobb hos Skogsvårdsstyrelsen för ett antal år sedan till samma jobb i Fas 3, men med 2 000 kr mindre i månaden. Flera andra av deltagarna vittnar om det missnöje de känner med meningslösa jobb. Fas 3 har blivit en förvaringsplats för dem som inte passar in på arbetsmarknaden. Det känns inte som om de kan ta sig ur detta, som om det blir deras lott i livet. Kanske kan en och annan få ett jobb tror en nationalekonom som intervjuas i programmet, men för flertalet är det en utopi. Alliansregeringen gick till val på arbetslinjen, att skaffa fram "riktiga" jobb, resultatet ser vi nu. Det utanförskap som man skröt om att bryta har bara permanentats. Uppdrag granskning visar också hur myndigheterna försöker dölja verkligheten, hur man sekretessbelagt offentliga handlingar, hur man förnekar sina egna rapporter, hur man helt enkelt ljuger. Reportrarna har därför tvingas gå bakvägen och sökt upp de drabbade, vilket egentligen ger större tyngd åt det som de har att säga. För dem som befinner sig i Fas 3 är det en skam och en vanära, de känner sig kränkta och vill inte så gärna berätta. Fas 3 har alltså också blivit något skambelagt, något att skämmas för att man deltar i.

För några dagar sedan såg jag Anders Wahlgrens dokumentär om Vällingby, framtidsstaden byggd på 1950-talet. Nu ser jag om den på Svt play. Det som frapperar en är att förorten blir som en modell för hur det gått med folkhemsbygget. Vällingby stod som symbol för framtidsandan, det samhällsbygge som skulle komma i Sverige efter kriget. De unga arkitekterna fick fritt spelutrymme då förorten skulle formas. De skapade en stad som vann intresse långt utanför Sveriges gränser med en ny spännande arkitektur och ett nytt socialt tänkande. Staden byggdes med tanke på barnfamiljerna, den kallades ABC-staden, där bokstäverna stod för arbete, bostad, centrum. Förorten skulle inte bli någon sovstad, utan arbetsplatser och butiker skulle finnas och närheten till huvudstaden etableras genom den nya tunnelbanan. Många barnfamiljer flyttade också hit och det fanns mycket att ta sig för, olika aktiviteter anordnades. Det fanns en speciell Vällingby-anda vittnar dokumentärfilmaren Tom Alandh om, som kom dit som elvaåring. Nu tycker den uppväxande och rätt så blaserade ungdomen, att det inte finns något att göra, och man söker sig in till huvudstaden. Förfallet har också gått långt. Flera av fontänerna på det stora torget, påminnande om en italiensk piazza, fungerar ej. Vällingehus, som var en fin restaurang och konsertlokal, och som till och med lockade gäster från huvudstaden, står tom och den påkostade inredningen från 50-talet har rivits. Mosaiken på kulturhuset Trappan rasar, ett talande exempel på förfallet. De industrier som till en början flyttade till området har försvunnit och industriområdet är i stort sett öde. 40 procent av arbetstillfällena har försvunnit. Området håller på att förvandlas till en kåkstad. Invånarantalet har minskat till hälften och en tredjedel av befolkningen är pensionärer. Olika lösningar för att rusta upp förorten har diskuterats i mer än tio år, men i stort sett ingenting har hänt. Som vanligt finns det inga pengar. Det enda konkreta förslaget tycks vara att glasa in två gator för att göra det bekvämt för kunderna. Ty numera är vi ju kunder inte medborgare, ett uttryck för den kommersialisering som tycks döda allt vad samhälle heter. Vart den folkhemstanke om gemenskap, omtanke och solidaritet och att bry sig om varandra tagit vägen framkommer tydligt i dokumentären om Vällingby.

Vart tar alla fåglar vägen sedan de fått ungar funderar jag sedan det blivit allt tystare runt gården. Flugsnapparparet som var intensivt verksamma med att mata ungarna i en av holkarna är spårlöst borta sedan vi återkommit från vår resa söderut. Och pilfinkar och gråsparvar syns inte heller till. Och sånglärkan har tystnat och storspoven och tofsviporna. De enda som märks är björktrastarna, som beträder gräsmattan och lägger huvudena på sned och lyssnar efter mask, såvida inte någon försöker stjäla en jordgubbe i den inhägnad vi byggt. Kvar är också kajflocken med en och annan kråka och måsarna som hungrigt skriker. Igår dök en talgoxe upp, var det ett hösttecken, kanske trodde den att ruskvädret tydde på höst. För höstlikt har det varit de tre senaste dygnen med regn och åter regn.

Kyrkbyn dåsar i solen. Minns kanske sin storhetstid, då den var socknens centrum. Då präst och kyrka hade makt och sockenstämma och skolstyrelse bestämde. Nu är den tiden förbi, saknad av ingen får man förmoda. Byn hade post, affär och sparbank. Från sparbanken kom varje år en tunnhårig man och visade film för oss i utkanterna av socknen. Gjorde samtidigt reklam för sparbanken. Eken och Lyckoslantens Spara var den tidens trygghetssymboler. Men odågan Slösa vann och härskar idag oinskränkt. Var Spara håller hus är tveksamt, kanske har hon emigrerat. Nu finns bara en rostig skylt kvar på Sparbankshuset och posten och affären är nerlagd sedan länge. Kvar finns centralskolan, där jag gick ett par år. Och min folkskollärares gravsten hittar jag på kyrkogården. Han var en bondson från Yxered, som fått möjlighet att studera till folkskollärare. Han var en duglig lärare, intresserad av sport och han uppmuntrade mig att tävla. Då han någon blev arg kunde man följa ilskan på hans hals. Den verkade som en barometer, om det röda nådde huvudet var fara å färde. Ofta räckte det med att färgändringen nådde halsen och klassen blev lugnare. Kvar finns också ålderdomshemmet Sundsgården, dit de gamla och brutna förpassas. Sundsgården ligger på en kulle ovanför sjön Hjorten och med utsikt mot kyrkan och kyrkogården. Sundsgården är sista anhalt innan det oundvikliga. Sundsgården invigdes 1954 av dåvarande kungen Gustav VI Adolf. Jag minns hur skolbarnen socknen runt utkommenderats för att vifta med flaggorna och ta emot kungen. Nu är ålderdomshemmet slitet och glansen från förr borta. Kyrkogården tycks vara det enda i byn som expanderar. Nu har den utökats med ett nytt område för de som väljer kremering, vilka blir allt flera. Är vi på väg tillbaka mot hedendom och kyrkan följer med? På kyrkogården läser jag både bekanta och obekanta namn. De namn jag känner igen återkallas i mitt minne. Jag kan se dem framför mig i de situationer jag såg dem som levande. Den urstarke brädgårdsarbetaren som rodde sin eka, så att den såg ut att sväva i luften. Den harige sågverksarbetaren som smet undan i lönndom för att kunna tjuvröka för sin fru. Min fräknige skolkamrat som var så duktig i matte, men som hudcancern alltför tidigt lade i graven.

På hemmaplan igen. Gräset decimeterhögt efter bara en veckas bortovaro. Det blir att sätta sig på åkgräsklipparen direkt. Annat har också dragit iväg. Jordgubbarna börjar få en röd nyans. Lökblasten och morötterna har stuckit iväg. Grannbonden kör i skytteltrafik. Gödsel eller vad det nu är skeppas ut. Ängarna slåttas. På vägen ringlar biltrafiken ut mot Hornslandet. Det är semestertider. En del har myckt att bestyra, andra ligger på stranden och solar. Jag är kaninvakt. Sitter och läser John Le Carrés Mullvaden som Tomas Alfredsson gjort film av, medan kaninen skuttar omkring, till synes tillfreds med tillvaron. Han är på grönbete, bor annars i huvudstaden. Hälsar på min andra dotter och svärsonen och barnbarnen Liam och Melker. De har skaffat stuga i Lakbäck. Lyssnar till havet som häver sig i kvällningen. Knotten är elaka och vi söker oss inomhus. På morgonen kan de se solen stiga ur havet. Vilken urtidsscen!

Några dagar hos mor i kriskommunen Västervik. Vi hjälper henne att komma tillrätta efter två månaders barackliv på grund av stambyte i hennes lägenhet. Meningen var att hon skulle bo där i tre veckor, men så utbröt en strejk bland rörmokarna och hennes sejour i baracken förlängdes med mer än en månad. Västerviks Tidningen gjorde ett reportage om henne, "90-åring tvingas bo i barack". På fotot i tidningen såg hon ut att ha gott om plats, men nu när vi såg hur det var i verkligheten, insåg vi hur trångt hon haft det. Och varmt. Vi brukar ha daglig kontakt och nu fick hon varje dag ta en promenad mellan baracken och lägenheten för att vi skulle kunna ringa varandra. Jag hörde med föreningen om man inte kunde tänka sig någon kompensation för henne. Men nej. Hade hon inte haft det bra och hon hade ju i alla fall tak över huvudet, löd svaret. Men hennes vistelse förlängdes ju med flera veckor invände jag. Nej, jag tycker att hon blivit piggare, sa föreningens ordförande. Att promenera mellan baracken och lägenheten har bara gjort henne gott, tyckte ordföranden. Vi hann inte med att se mycket av stan den här gången. Sommarturisterna var dock på plats och fyllde gator och uteställen. Åtvidaberg gästspelade mot ett kombinerat lag från Västervik och vann med 4-0, nästan 2000 personer på Bökensved, den gamla arenan där jag spelat fotboll i min ungdom. På tisdagen var det speedway, Västervik mot Vargarna, Västervik vann i det sista heatet och avgjorde. Men jag orkade varken se fotbollen eller speedwayen, var för trött efter en dag med städning och fönsterputsning. En av dagarna for jag med mor till kyrkogården i Hjorted. Vi planterade några växter vid graven och köpte sedan var sin glass i ortens enda butik, som var öde så när som på föreståndaren. Kyrkbyn såg ödsligare ut än någonsin. Fy, för att bo här, sa min mor. Mellanlandning i Stockholm på vägen ner och vägen hem. Mycket trafik på nedresan, många tycktes ha startat sin semester. Knappt vi fick en parkeringplats på raststället Stavsjö. Vid Söderköping det obligatoriska stoppet då många resenärer är på väg. Tog oss nästan en halvtimme att komma igenom stan. I Stockholm tog vi med oss Elliot till Lasse i Parken för en fika.