krille tvärvigg

För några dagar sedan såg jag Anders Wahlgrens dokumentär om Vällingby, framtidsstaden byggd på 1950-talet. Nu ser jag om den på Svt play. Det som frapperar en är att förorten blir som en modell för hur det gått med folkhemsbygget. Vällingby stod som symbol för framtidsandan, det samhällsbygge som skulle komma i Sverige efter kriget. De unga arkitekterna fick fritt spelutrymme då förorten skulle formas. De skapade en stad som vann intresse långt utanför Sveriges gränser med en ny spännande arkitektur och ett nytt socialt tänkande. Staden byggdes med tanke på barnfamiljerna, den kallades ABC-staden, där bokstäverna stod för arbete, bostad, centrum. Förorten skulle inte bli någon sovstad, utan arbetsplatser och butiker skulle finnas och närheten till huvudstaden etableras genom den nya tunnelbanan. Många barnfamiljer flyttade också hit och det fanns mycket att ta sig för, olika aktiviteter anordnades. Det fanns en speciell Vällingby-anda vittnar dokumentärfilmaren Tom Alandh om, som kom dit som elvaåring. Nu tycker den uppväxande och rätt så blaserade ungdomen, att det inte finns något att göra, och man söker sig in till huvudstaden. Förfallet har också gått långt. Flera av fontänerna på det stora torget, påminnande om en italiensk piazza, fungerar ej. Vällingehus, som var en fin restaurang och konsertlokal, och som till och med lockade gäster från huvudstaden, står tom och den påkostade inredningen från 50-talet har rivits. Mosaiken på kulturhuset Trappan rasar, ett talande exempel på förfallet. De industrier som till en början flyttade till området har försvunnit och industriområdet är i stort sett öde. 40 procent av arbetstillfällena har försvunnit. Området håller på att förvandlas till en kåkstad. Invånarantalet har minskat till hälften och en tredjedel av befolkningen är pensionärer. Olika lösningar för att rusta upp förorten har diskuterats i mer än tio år, men i stort sett ingenting har hänt. Som vanligt finns det inga pengar. Det enda konkreta förslaget tycks vara att glasa in två gator för att göra det bekvämt för kunderna. Ty numera är vi ju kunder inte medborgare, ett uttryck för den kommersialisering som tycks döda allt vad samhälle heter. Vart den folkhemstanke om gemenskap, omtanke och solidaritet och att bry sig om varandra tagit vägen framkommer tydligt i dokumentären om Vällingby.