krille tvärvigg

1 maj närmar sig och jag undrar vad sossarna kommer att föra fram för frågor och hur många som kommer att sluta upp i deras tåg. Det kan knappast kännas så bra för ett sossehjärta denna arbetarnas högtidsdag nu då man i nästan varje steg man tar måste tänka på januariöverenskommelsen, som ligger som en hämsko för allt man företar sig. Man kan förstås alltid hävda att man tar ansvar för Sverige, men då det innehåller sådana saker som att man tagit bort värnskatten för de med högsta inkomsterna så klingar det ihåligt. För det är ju något som leder till ökad ojämlikhet, något som man tidigare varit emot. Att man även tänker tafsa på så heliga kor som arbetsrätten och strejkrätten gör ju inte saken bättre och gläder knappast ett sossehjärta. Och införandet av marknadshyror i nyproduktion är ju också ett sådant där grundskott mot ett parti som hävdat en social bostadspolitik. Nej, de som står i talarstolen i år får väl låtsas som att det regnar och leta fram några käcka paroller som kan muntra upp åskådarna.

På Dagens Arena skriver Mats Wingborg om rapporten som kom bort. Det handlar om en rapport som OECD skrev 1992 och i vilken OECD undrar varför Sverige vill genomföra en dramatisk förändring av den svenska skolan, då den stått sig väl både i fråga om resultat och likvärdighet. Något svar fick OECD aldrig och rapporten diariefördes inte och försvann mycket lämpligt. Dock har den legat kvar i OECD:s arkiv och nu grävts fram av LO-utredaren Mattias Samuelsson. I rapporten varnar OECD för den friskolereform som riksdagen nyss klubbat efter ett föga grundligt utredningsarbete och ej heller någon omfattande konsekvensanalys. Annars brukar utredningar kunna ta åratal, men i det här fallet var det väldigt bråttom. Den borgerliga regeringen med Carl Bildt i spetsen ville visa framfötterna och genomföra ideologiska förändringar på en rad områden med privatiseringar, avregleringar och ge ökat inflytande åt marknadskrafterna inom välfärden. Man talade om valfrihet, men förteg att det handlade om bolagiseringar och skattepengar till företag. OECD.s rapport grundade sig på intervjuer med svenska skolforskare och företrädare för myndigheter och kommuner. Man påpekade också att internationella erfarenheter visade att marknadisering kan leda till ökad segregation, vilket är precis vad det lett till. Det ledde också till att resultaten i den svenska skolan sjönk katastrofalt, vilket flera Pisa-undersökningar visade. Men de borgerliga slog ifrån sig och skyllde på flumskolan och att det skulle ta lång tid att förändra den. Och man skyllde på varandra alltmedan den svenska skolan splittrades upp och gjordes alltmera ojämlik. Och nu står vi där med skägget i brevlådan och vet inte vad vi ska ta oss till. Och enigheten om tagen har inte blivit bättre. Var och en blir salig på sin tro, sa salig dumbom.

Efter Gorbatjovs och Reagans undertecknade avtal om en viss reducering av vapenarsenalerna på 1980-talet, så fanns ett visst hopp i världen om en nedrustning i större skala. Men det kullkastades snart av krigen på Balkan och att nya ledare kom istället, framför allt Putin i Ryssland och nu Trump i USA. Nu skramlar man åter med vapnen och krigen fortsätter runtom i världen i oförminskad takt och nya och ruskigare vapen framställs hela tiden. I ljuset av detta läser jag i Barbara Tuchmans förnämliga bok Det stolta tornet, som beskriver tiden före det första världskrigets utbrott. Även då fanns en stark önskan om en begränsning av vapnen från en aktiv fredsrörelse. Initiativet om en fredskonferens i Haag 1898 kom från ett oväntat håll, från den ryske tsaren Nikolaus II. Nu var det inte någon idealism bakom förslaget, utan helt enkelt den att Ryssland halkat efter de andra länderna i fråga om upprustning. Genom att få igenom en nedrustning hoppades Ryssland komma ifatt de andra länderna. I politik är det ofta cynismen och egenintresset som råder. Nåväl, konferensen kom trots allt till stånd, men förslagen till en nedskärning av vapnen var man från stormakterna skeptisk, för att inte säga helt emot. Man anförde skäl som att det var praktiskt ogenomförbart, vem skulle kunna kontrollera det och man undrade hur det skulle gå med alla dessa som arbetade inom vapenindustrierna, vad skulle de då syssla med om man skar ner på vapentillverkningen. Man var kort sagt mera intresserad av att diskutera hur krig skulle föras än om att diskutera fred. Ett skiljedomsförfarande, där olika länder låg i fejd med varandra, var man dock mera positiv till, bara det kom att handla om mindre saker, men inte om hur krig planerades och utfördes. Den som mest var emot att en fredskonferens hölls var Tysklands kejsare Wilhelm II. Han hade ju tvärtom satt sig i sinnet att utmana britterna om världsherraväldet till sjöss och hade inga planer på att skära ner vapenindustrin. I en rapport som utrikesministern Bülow sänt till honom skrev han: "Jag gick med på alla de här dumheterna bara för att tsaren inte skulle förlora ansiktet inför Europa. Men i praktiken förlitar jag mig på Gud och mitt skarpa svärd (läs armén, min anmärkning). Och jag skiter i deras beslut". Inte heller britterna eller amerikanerna, som också rustade var intresserade av några nedskärningar. Så det var inte särskilt mycket som konferenserna, ty det hölls en till 1907 i Haag, kom fram till. Det får en att tänka på dagens klimatmöten, som inte heller leder till några genomgripande beslut, på grund av alla särintressen och olika åsikter. Att göra internationella överenskommelser är, om man betraktar dessa erfarenheter, inte särskilt framgångsrika.

Dokumentären om den svenska ishockeyns historia på Svt visade unika och härliga bilder om en sport som kom att erövra Sverige. Det var väl på tiden för många av de gamla stjärnorna har ju gått ur tiden. Man hann dock med en kort intervju med Nisse Nilsson, fantomen från Deje och Forshaga. Ulf Sterner blev något av sammanhållande länk i programmet i hans samlingar fanns många godbitar att plocka fram i form av bilder och filmer. Hans historia är smått fantastisk, uppväxt i lilla värmländska Deje tog han sig via Forshaga och Leksand till landslaget och blev förste svensk i NHL, där han dock inte trivdes med det brutala spelet. Många av namnen minns man och Hylands radioreferat, bland annat den uttjatade - den glider in i mål. Här fanns spelevinken Sven Tumba, Sura Pelle, Lars Erik Lundvall, Nisse Nilsson med flera. Kanada var hockeyn födelseplats och där utvecklades en speciell spelstil och där klubban lika mycket var ett vapen som att spela med. Minns hur förbannade vi var många gånger då vi hörde om deras övergrepp på rinken. 1954 arrangerades VM i Stockholm och Sovjet deltog för första gången. Min far reste till Stockholm, bodde hos sin syster och hennes man, och såg flera matcher. Då han kom hem var han entusiastisk över de ryska spelarna, som hette Bobrov, Sjuvalov och annat konstigt. För honom som gammal kommunist var Sovjets framgångar ett bevis för det sovjetiska samhällets överlägsenhet. Sporten kom även till vårt lilla hörn av världen, ett sågverkssamhälle vid kusten. Det var en skåning, Kjell Ohlsson, som tog sporten till orten. Han jobbade på sågverkskontoret, men var mycket idrottsintresserad. Han tränade fotbollslaget och han introducerade bordtennisen i samhället. I den dammiga gamla skolan i en av kasernerna, som i vanliga fall tjänade som söndagsskola, slog vi upp det gröna bordet och under de gulmatta lampornas sken fördrev vi de mörka vinterkvällarna i pingisens rike. Hockeyplanen riggade man upp där vägen ner till torget går idag. Här samlades vi ungar som nattflyn runt sargen, följde den svarta trissan med spänning och lärde oss de nya termerna icing, tackling, röd och blå linje och mycket annat. Laget på orten var föga framgångsrikt. Jag tror man vann någon enstaka match, annars var det mest förluster. Jag tror man höll på i två eller möjligen tre säsonger, sedan räckte inte spelarmaterialet till. Flera unga män försvann från orten, värvade till andra fotbollsklubbar. Bland annat pappas kusiner som värvades till Huskvarna.

Jan Myrdal tillhörde mina favoritförfattare på 1960- och 70-talet. Jag slukade hans krönikor i Aftonbladet och hans skriftställningar. Myrdal var en av vänsterns stora ikoner. Intresset mattades dock med tiden och jag hade svårt att förstå en del av hans ställningstaganden, bland annat om Kampuchea. Men sen kom hans böcker om barndoms- och ungdomstiden och jag hittade tillbaka till honom. Hans arbetskapacitet och produktion är ju enorm och beundransvärd, men han är lika hatad som älskad. Nu blir han snart 92 år, men hans skrivande är obrutet. I dagarna utkommer Ett andra anstånd, som jag läst med intresse. Titeln syftar på att sedan han överlevt en livshotande blodförgiftning fått en andra chans i livet. Det första anståndet fick han efter en hjärtinfarkt 1988. I Ett andra anstånd företar han en skoningslös uppgörelse med sitt liv, skär ända in i kvikken, som han säger. Det är en mycket personcentrerad uppgörelse om honom själv och kvinnorna i hans liv. Det första giftermålet med Nadja Wiking, den stora passionen med Maj och så vad han kallar det stora livet med Gun Kessle. Den senare, som han levde med i femtio långa arbetsår skulle han ha velat skriva mera om, men förmår inte, på grund av deras nära relation. Han skriver dock en del, att hon härstammade från Tornedalen, dit Jan dock aldrig fick följa med. Hon var turberkulös, hade bara 30 procents lungkapacitet, och åkte ut och in på sanatorierna. Trots detta uträttade hon oerhört mycket och blev Jans arbets- och kärlekskompis. Livet fram till Gun Kessle var ett moras med kvinnor till höger och vänster, kommunistiskt arbete och otaliga refuser i författandet. Han ser nu kvinnorna inte bara som kön, utan ger dem ett intellektuellt erkännande, framhåller deras duglighet. Föräldrarna kommer också med en smula och Jan erkänner nu att de varit betydelsefulla som forskare, även om han fortfarande tar avstånd från dem som personer. Åldrandet finner han vidrigt, berättar om artros och orörlighet, nedsatt hörsel och gula fläcken med mera. Han ger inte mycket för att bli gammal, det är ovärdigt och synen på de gamla i Sverige är motbjudande. Jan Myrdal valde livsriktning 1956, då han avslutade sin relation med Maj och gifte sig med Gun Kessle. Nu funderar han om han valde rätt, skulle han ha kunnat göra ett annat val. Levt med Maj, tagit ett vanligt kneg och skrivit vid sidan om. Men i själva verket var det nog inte något alternativ, Myrdals väg var skrivandet, resorna och det stora livet.

Vi brukar fira påsk med gammelfarmor (min mor), barn, barnbarn och barnbarnsbarn (alltså till farmor), det vill säga fyra generationer. Men i år blev det inte som vi planerat. Vår äldsta dotter och hennes man och barn valde att stanna hemma i Stockholm för att de hade mycket att göra och för att det är besvärligt för dem att resa med en hund som blir åksjuk. Och min mor, som är 97 och ett halvt år hamnade på sjukhus. Hon hade kräkts blod och en gastroskopi visade att hon drabbats av magsår. Hemkommen till äldreboendet fick nattpersonalen inte kontakt med henne och det blev ambulans till sjukhuset igen. Det blev till att vänta i en korridor på akuten, där människor sprang fram och tillbaka. Jag tycker det är ovärdigt att gamla människor ska tvingas trängas på akuten med alla möjliga sorters sjukdomar, kunde man inte försöka ordna det på något annat sätt, att de fick en mer avskild vrå. Personalen på akuten gör så klart allt de kan, men de jobbar under svåra förhållanden. Nåväl, jag och min fru fick utrusta oss med tålamod och vänta på besked. Mamma hade dålig syresättning, så hon fick syrgas, vilket hon inte tyckte om. Fram emot midnatt tyckte den manliga sjuksköterskan dock att hennes värden var godtagbara, så han sa åt oss att åka hem om vi ville. Det gjorde vi, då vi var ganska trötta. Klockan 3 på natten ringde han och jag trodde förstås på det värsta. Men han lugnade mig och sa att det inte var så allvarligt, men mamma hade ramlat ur sjukhussängen och fått en rejäl bula över ena ögat, men inget var brutet. Skötaren hade velat meddela oss för att vi inte skulle bli chockade när vi besökte henne. Jag kände lite skuld, eftersom jag sett att sängen saknat stängsel, men inte sagt något.Nu blev hon inlagd och man tog en massa prover, vilket hon inte heller gillade. Dagen därpå besökte jag henne på medicinavdelningen och såg att hon var rejält blåslagen. Efter ytterligare en dag, då man röntgat hennes lungor och inte hittat något fick hon återvända till äldreboendet. Men det är inte samma gamla mamma som kommit hem. Hon är mycket trött, sover mest hela tiden och verkar mer eller mindre ointresserad av sin omgivning, vilket är ovanligt, för hon har alltid hängt med och varit nyfiken på vad som händer. Nu är det som om hon gått in i sig själv. Kanske har sjukhusvistelserna tagit oerhört hårt på henne, ja, nästan tagit knäcken på henne. Två gånger tidigare har hon rest sig efter ordentliga smällar, en gång efter en stroke och en annan gång efter ett fall, då höftkulan måste opereras. Om hon kan resa sig den här gången verkar mera osäkert. Ja, vi får se, men en annorlunda påsk blev det.

I en tid av oro och sociala konflikter och stora spänningar i samhället så kan antisemitismen och nationalismen fungera som avledare. Antisemitismen kan utse en syndabock, som blir en enkel förklaring till de spänningar som finns i samhället. Exempel går att hämta från sekelskiftet 1900. I sin bok Det stolta tornet av Barbara Tuchman beskriver hon hur Dreyfuss-processen i Frankrike kom att bli en vattendelare, hur samhället klövs i två lika oförenliga och bittra motståndare. Dreyfuss som var en judisk officer anklagades för att ha spionerat för fienden Tysklands räkning och åtalades och dömdes till livstids straffarbete. Domen var ett justitiemord, ty Dreyfuss var oskyldig, men för att skydda arméns ära, så fick han skulden. Alla försök att rentvå honom slogs tillbaka med falska dokument och andra olagligheter. Dreyfuss och judarna blev en måltavla för den oro som fanns i samhället och som egentligen berodde på industrialiseringens konsekvenser, urbaniseringen, socialismens och arbetarrörelsens framträdande, imperialismen och pengarnas inflytande, aristokratins tillbakagång och så vidare. I USA kom nationalismen känslorna att svalla och landet gav sig in i imperialistiska äventyr, annekterade Filippinerna och Hawaii bland annat. I Filippinerna fick man utkämpa sitt första krig mot en gerilla, vilken påminner om det senare så kostsamma Vietnam-kriget. Antisemitismen och nationalismen bidrog sålunda till att störta dessa länder i fördärvet och ledde fram till första världskriget. Nu lever vi ju åter i en tid av oro och social spänning, mycket har förändrats i våra samhällen genom digitalisering och flyktingkriser. Människor söker åter enkla lösningar och åter har nationalism och antisemitism blivit i ropet. Men tidigare erfarenheter har visat att de inte är några lösningar, de bidrar bara till hat och oförsonlighet och i förlängningen till krig.

Långfredag, en dag att minnas den korsfäste eller kanske istället alla pinade människor i världen, i flyktingläger och annorstädes. Världen är en jämmerdal nu som då och frågan är om den någonsin kommer att bli något annat. Långfredag nu för tiden är ju inte som den var i min barndom. Då stod allt stilla i sågverkssamhället. Visslan kallade inte på arbetarna och affären var stängd. Eftersom ingen kyrka fanns i samhället, så märktes inte det kristna livet av, utan allt gick sin gilla gång, utom hetsen i vardagen. Ingen buss kom för att ta passagerare till staden, ingen post och knappt någon rörelse i samhället. De enda som rörde sig på torget var de finklädda arbetarna, som skulle äta på mojsen. Så såg en långfredag ut på 1950-talet i ett avsides samhälle i Småland. Men på 1970-talet började saker hända, affärer var öppna även på långfredagen, det började ordnas dans och mycket annat. Få brydde sig om den korsfäste.

Ett parti som alla andra, som finns i riksdagen och i olika utskott och som därför inte kan behandlas på något annat sätt än andra partier. Så löd Ebba Busch Thors omsvängning i synen på Sverigedemokraterna. Samma tongångar har framförts från vissa delar av moderaterna. Och nyligen torgförde partiledarkandidaten till posten som partiledare i liberalerna Nyamko Sabuna ett liknande argument. Man frågar sig om de är naiva eller okunniga i fråga om SD, eller om det är ett led i maktspelet om att vinna regeringstaburetter. För plötsligt ser man SD som vilket annat parti som helst. Men är SD ett sådant parti? Dess ursprung, som påtalats åtskilliga gånger och som man försöker förneka varje gång, är att partiet har sina rötter i vit maktmiljö och nynazism. Visserligen har man gjort upp med de yttre attributen, men i själ och hjärta finns ändå mycket kvar av de åsikter som fanns då. Se till exempel vad partisekreteraren Rickhard Jomshof svarade Jens Liljestrand, då denne frågade om det var ett problem att det fanns en judisk minoritet i Sverige. Nej, sa Jomshof. "Jag har aldrig sett det som ett problem, då den judiska gruppen är så liten". Men om den varit större då hade den varit ett problem. Jomshof tillade "Om det bara varit 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det vara ett problem heller". Ja, vad anser KD och likasinnade om den här inställningen. Köper ni den eller håller ni med om den? Björn Söder, en annan potentat inom SD uttryckte sig ungefär på samma sätt, då han yttrade att "judar kan vara svenska medborgare, även om de inte tillhör den svenska nationen". Är det också något som KD håller med om? Och vem är det som skall avgöra vilka som tillhör den svenska nationen? Är det SD? I Tyskland på 30-talet var det nazisterna som avgjorde vilka som tillhörde nationen. I SD:s principprogram (s.34) kan man läsa följande: "En nedärvd essens kan inte undertryckas eller skiftas, man är präglad av sin kulturella miljö" Det vill säga: en gång jude eller muslim, alltid jude eller muslim. Sverige i SD:s tappning framställs som drabbat av en katastrof eller systemkollaps på grund av invandringen, som något ödesmättat. För partiideologen Mattias Karlsson är det en kamp på liv och död, så här skriver han: "Vår tids stora politiska konflikter står mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler". Kosmopolit är ett kodord som använts om judar. Som om detta inte vore nog, så har SD i motioner angripit den fria och frivilliga folkbildningen, som man ser som ett hot genom dess betoning på mångfald och mångkultur. Sådant ska inte ha några skattepengar. Vid partiets landsdagar fanns det flera motionärer som krävde nerläggning av public service. Nu var inte partiledningen med på detta denna gång, men kanske nästa. SD införde ju nolltolerans mot rasism för ett antal år sedan och har också uteslutit en rad personer, men inte på grund av deras åsikter, utan på att de misskött sig eller skapat skandaler. De har inte varit tillräckligt smarta för att passa in i SD:s påklistrade anständighetslinje. Att SD skulle vara ett parti som alla andra är alltså långt ifrån sanningen.

Igår kväll såg jag porträttet av skådespelaren Krister Henriksson i Svt. Det var ett porträtt som drabbade mig, ty det finns stora likheter, förutom namn och ålder, i vår uppväxt. Krister växte upp i Grisslehamn, ett fiskarsamhälle, jag själv i ett sågverkssamhälle. Vi kände båda att vi inte riktigt passade in där. För Krister innebar det att om somrarna hjälpa till i faderns fiskaffär med att packa torsk, något han avskydde. För mig var det att jobba i brädgården, sommar som ferier. Något annat var inte att snacka om. Den sociala kontrollen i samhället var hård, man var påpassad, åtminstone kände man det så. Krister Henriksson upptäckte vad det handlade om, då han läste Sandemoses En flykting korsar sitt spår, där känslan av utanförskap fick ett namn, jantelagen. Både Krister och jag bröt så småningom upp från Jante och fick andra perspektiv på tillvaron, men det kostade på. Även den kollaps som Krister råkade ut för under föreställningen Peer Gynt, då han bröt samman och trodde han skulle dö, var något som jag också råkade ut för. Det hände sista året, då jag skulle ta studentexamen. Under en lektion i engelska drabbades jag plötsligt av våldsam hjärtklappning, tryck över bröstet, häftig andhämtning och yrsel. Jag trodde jag skulle dö. Men då jag kom ut från lektionen klingade känslan av, men jag var darrig i hela kroppen och jag visste inte vad jag drabbats av. Någon tid därefter skulle jag och min flickvän gå på bio, se Sound of Music. Vi hamnade mitt i en bänkrad och filmen hade inte pågått länge förrän jag kände mig instängd och drabbades av panik, så jag måste rusa ut ur lokalen. Min flickvän blev inte glad för hon hade velat se filmen. Nu slutade jag att vara med på gymnastiken i skolan, som jag alltid gillat och jag slutade också med fotbollen. För att få svar på vad jag led av lade jag in mig på sjukhuset, där man gick igenom kroppen från topp till tå under en vecka, utan att hitta något kroppsligt fel. Istället gav man mig lugnande medicin, librium och valium, som gjorde att jag kunde klara av examen i alla fall. Men någon annan hjälp än tabletter och om orsaken till mina besvär fick jag aldrig någon klarhet i. Själv har jag tänkt på att pressen med examen, som jag så länge kämpat för, bland annat genom flera års Hermods-studier, då jag läste dag som natt, kan ha bidragit, jag gick helt enkelt in i den berömda väggen, även om uttrycket inte fanns då. För Krister Henriksson måste rollen som Peer Gynt ha varit en anledning, ty det är väl en av de mest krävande huvudroller som finns. Han ville ju heller inte fortsätta med skådespeleriet, utan gå tillbaka till läkarutbildningen, men mötet med en döende patient, som han vakade över, kom att förändra allt. Patienten tyckte nämligen att han inte skulle ge upp skådespelardrömmen, utan försöka på nytt. Och det gjorde han med känt resultat,

Nu i dagarna är det trettio år sedan min far gick bort. En vecka före hans bortgång var mor i telefon och bad mig komma, hon trodde inte han hade lång tid kvar. Jag tog tåget de sextio milen genom landet och var framme på kvällskvisten. Jag minns inte om jag gick direkt till sjukhuset eller om jag tog taxi till radhuset deras. Dagen därpå gick jag i alla fall till sjukhuset. Pappa hade ett enskilt rum och låg i sängen. Han log när jag klev in på rummet, men sa ingenting. Han hade ont och svårt att vända sig. För två år sedan hade han fått veta att han hade prostatacancer. Han hade opererats, men sjukdomen hade kommit tillbaka och nu spridit sig till skelettet. Ishockey VM pågick och jag frågade om han ville titta, eftersom jag visste att han var mycket idrottsintresserad, men han ville inte och då förstod jag att han var mycket illa däran. Mamma och jag växlade om med att vaka på dagarna, för henne var det en befrielse att få lite avlösning, för hon hade varit vid pappas sida i flera veckor på sjukhuset, för han ville ha henne hos sig. En dag när jag satt hos honom och lyssnade på hans tunga andhämtning, för han sov för det mesta, kom en man in. Han hade hört att pappa var dålig. Han iakttog honom en stund och sa sedan: han som var så stark och nu ligger han här. Han mindes hur pappa spelat back i fotbollslaget och hur han tacklat motståndarna så de trillade som käglor. Själv såg jag inte pappa spela förrän han var nästan 40 år och gjorde comeback en kort period. Då spelade han kraftfull centerhalv och nickade bort alla inlägg. Men nu förmådde han inte ens vända sig själv. Jag tillbringade hela veckan vid hans sida, men måste sedan åka hem till familjen. Då jag tog adjö av honom kom det en tår på hans kind och han kramade hårt min hand. Dagen därpå var en söndag och jag hade just vaknat, trött efter resan och veckan hos pappa, så gick jag upp för att äta frukost. Då jag satt mig ringde telefon. Det var mamma. Pappa gick bort för en stund sedan, sa hon och sedan grät vi båda två. Då jag själv, sexton år efter min fars bortgång fick veta att jag hade prostatacancer spelades allt upp på nytt och min första tanke var naturligtvis att även jag skulle dö. Men jag hade tur, eller så hade sjukvården utvecklats till det bättre eller så kom jag i tid, för min cancer opererades bort och jag har klarat mig in till denna dag. Nu har jag en son och barnbarn som jag oroar mig för, kanske är det så att sjukdomen är genetiskt betingad på manslinjen.

Tre gånger tidigare har jag försökt läsa Eyvind Johnsons roman Hans Nådes Tid, men stupat efter cirka 100 sidors läsning. Nu har jag emellertid tagit mig samman och läst ut hela romanen på närmare 400 sidor. Jag ångrar det verkligen inte. Det är en storslagen roman skriven med episk kraft. Boken, en pocketupplaga i Delfin-serien, köpte jag redan 1969 i Linköping, så den har verkligen mognat med åren, vilket man kan se på att bladen gulnat i kanterna. Romanen börjar: "Stormen på Adriatiska havet i slutet av fastan år 775 är minnesvärd på flera sätt. Verkningarna av den var som skall visa sig icke ringa". En sådan inledning är svår att motstå och väcker nyfikenhet. Man frågar sig: hur då minnesvärd? Och vilka var verkningarna? Stormen är den viktigaste symbolen i romanen, den är en urkraft, som är likgiltig för människornas förehavanden. På samma vis kan historiens flod vara, hänsynslös mot människors drömmar och förhoppningar. En central mening i romanen är: bo på ett asplöv. Kan man bo där, ja, förvisso bor det små kryp där, och människan försöker också bo i en värld som är opålitlig och skör. Eyvind Johnson skrev romanen i kölvattnet av upproret i Ungern 1956, som hänsynslöst slogs ner av Sovjetunionen. Den är också skriven under intryck av de bägge Sputnik-uppskjutningarna, där i det senare fallet en hund skickades ut i rymden. Dessa händelser oroade och låg bakom den roman som Eyvind Johnson började skriva 1958. I romanen förekommer också ett uppror, som snart slås ner och följderna av det blir bittra och skonsamma för flera av huvudpersonerna i romanen. Lidandet är ett genomgripande tema och dess främsta representant är den unga Angilperta, som förs bort från sin hemtrakt av spionen Gunderic till en borg vid Genevesjön. Gunderic våldtar och låser in henne i en tornkammare, och man tänker på Törnrosa. Hos Johannes Lupigis, grannpojken kallad Perto, som en kväll skyndsamt slog bort gnistorna från en brasa, som hotade att antända hennes kläde, väcks denna afton kärleken till henne, vilken han bevarar livet igenom. Men Johannes får också utstå mycket lidande, han rycks med i hertig Rodgauds uppror, men lyckas fly, men blir senare fängslad och får tillbringa flera år fjättrad i en källarhåla. I sitt livs svåraste stund, jagad av Hans Nådes soldater, lovar Johannes sig själv att döda kungen. Men istället blir han hans hemliga sekreterare. Allt vi förutsätter oss kan alltså ta en annan vändning. Hans Nåde anses mild, men det imperium han skapar för med sig mycken tragik och olycka. I slutet av romanen får Johannes Hans Nådes uppdrag att föra hem Angilperta till hennes hem i Forojuli. Men hennes hälsa är mycket vacklande och hon dör under resan hemåt. Slutscenen är skildrad med mycken kärlek och är starkt berörande, jag kan erkänna att jag fällde en tår.

Medan OECD pekar på allvarliga problem i den svenska skolan, så har den borgerliga majoriteten i riksdagen enats om att införa ordnings- och uppförandebetyg i skolan. Varför inte gå ett steg längre och återinföra agan. Skämt åsido, det är sorgligt att man inte kan enas om vad som behöver göras då det gäller skolan. Ändå tycks man vara överens om att lärarna behöver högre löner, frågan är ju bara hur man löser det förhandlingsvägen. Men i andra frågor är de ideologiska skygglapparna ett hinder. Dock borde alla kunna se att segregationen i svensk skola ökar, vilket OECD pekar på. Resultaten mellan olika skolor blir större och större. OECD ser 90-talets skolreformer som en orsak: kommunaliseringen, den fria etableringsrätten och möjligheten att välja skola och marknadiseringen. Men här slutar enigheten, de borgerliga kan inte se de problem som allt detta medfört. OECD:s påpekanden kommer därför inte att få någon effekt, men organisationen kan väl ändå inte avfärdas med att den är vänstervriden?

Riksdagens utredningstjänst har kollat upp hur slopandet av värnskatten drabbat olika orter i landet. I rika kommuner som Danderyd och Täby har 16 respektive 12 procent av befolkningen fått sänkt skatt, medan personer i glesbygdskommuner som Bräcke i Jämtland och Hagfors i Värmland fått noll i sänkt skatt. Slopandet av värnskatten är alltså en reform som sannerligen inte gynnar glesbygden, trots att det så kallade närodlade partiet varit med i den här uppgörelsen. Dessutom visar utredningen att kvinnor missgynnats av den här så kallade reformen. Samma ojämlikhet möter om man kollar in hur fastighetsavgiften slagit. Här är det samma visa att landsbygden får finansiera lyxvillorna i storstadsområdena. I Kiruna och Gällivare betalar man tusentals kronor mera i fastighetsavgift per år jämfört med om man bor på Lidingö eller i Danderyd, där man betalar hälften av vad man tidigare gjort. Här invände ett ljushuvud, jag tror att det var en KD-politiker, att om man behållit fastighetsskatten, så hade det varit ännu dyrare idag. Ja, men nu var det ju inte det som det gällde, utan om hur orättvist och ojämlikt avgiften slog. Här har centern också varit med och bidragit till denna ojämlikhet. Går vi vidare till Rut-avdragen så ser vi samma mönster. De rikaste kommunerna tar ut 40 gånger mera i kronor räknat per person jämfört med till exempel Kiruna i Rut-avdrag. Även den reformen har sett till att de som redan har det gott ställt har fått det ännu bättre ekonomiskt. Är det så vi vill ha det?

I ett snuttifierat inslag på knappt en minut i Rapport häromdagen så utlät sig Sten Eriksson från Pensionsmyndigheten om premiepensionssystemet, det så kallade PPM-systemet, om att allt färre människor väljer fonder. Som förklaring angav han att man skurit ner på antalet oseriösa fonder och att man skulle fortsätta det arbetet. För framtiden gav han rådet att "sitta still i båten", det vill säga det klokaste var att inte välja någon fond. Dessutom menade han att det var väldigt svårt att välja fonder, för det krävdes kunskaper, att man var insatt i hur aktie- och fondmarknaden fungerade. Jag har inte sett någon reaktion på hans märkliga uttalande. Var inte avsikten med PPM att "kunden" skulle vara aktiv och göra rationella val. Men nu har även experten Eriksson tvingats inse, att människor inte längre gör några val. Och det är väl inte så konstigt, då de sett att det bästa de kan göra är att låta bli att välja fonder. För de som gjort det har ju haft den bästa utvecklingen på sina fonder. Men om man inte ska välja fond och om människor är för okunniga för att göra det vad ska vi då ha systemet till?