krille tvärvigg

Tre gånger tidigare har jag försökt läsa Eyvind Johnsons roman Hans Nådes Tid, men stupat efter cirka 100 sidors läsning. Nu har jag emellertid tagit mig samman och läst ut hela romanen på närmare 400 sidor. Jag ångrar det verkligen inte. Det är en storslagen roman skriven med episk kraft. Boken, en pocketupplaga i Delfin-serien, köpte jag redan 1969 i Linköping, så den har verkligen mognat med åren, vilket man kan se på att bladen gulnat i kanterna. Romanen börjar: "Stormen på Adriatiska havet i slutet av fastan år 775 är minnesvärd på flera sätt. Verkningarna av den var som skall visa sig icke ringa". En sådan inledning är svår att motstå och väcker nyfikenhet. Man frågar sig: hur då minnesvärd? Och vilka var verkningarna? Stormen är den viktigaste symbolen i romanen, den är en urkraft, som är likgiltig för människornas förehavanden. På samma vis kan historiens flod vara, hänsynslös mot människors drömmar och förhoppningar. En central mening i romanen är: bo på ett asplöv. Kan man bo där, ja, förvisso bor det små kryp där, och människan försöker också bo i en värld som är opålitlig och skör. Eyvind Johnson skrev romanen i kölvattnet av upproret i Ungern 1956, som hänsynslöst slogs ner av Sovjetunionen. Den är också skriven under intryck av de bägge Sputnik-uppskjutningarna, där i det senare fallet en hund skickades ut i rymden. Dessa händelser oroade och låg bakom den roman som Eyvind Johnson började skriva 1958. I romanen förekommer också ett uppror, som snart slås ner och följderna av det blir bittra och skonsamma för flera av huvudpersonerna i romanen. Lidandet är ett genomgripande tema och dess främsta representant är den unga Angilperta, som förs bort från sin hemtrakt av spionen Gunderic till en borg vid Genevesjön. Gunderic våldtar och låser in henne i en tornkammare, och man tänker på Törnrosa. Hos Johannes Lupigis, grannpojken kallad Perto, som en kväll skyndsamt slog bort gnistorna från en brasa, som hotade att antända hennes kläde, väcks denna afton kärleken till henne, vilken han bevarar livet igenom. Men Johannes får också utstå mycket lidande, han rycks med i hertig Rodgauds uppror, men lyckas fly, men blir senare fängslad och får tillbringa flera år fjättrad i en källarhåla. I sitt livs svåraste stund, jagad av Hans Nådes soldater, lovar Johannes sig själv att döda kungen. Men istället blir han hans hemliga sekreterare. Allt vi förutsätter oss kan alltså ta en annan vändning. Hans Nåde anses mild, men det imperium han skapar för med sig mycken tragik och olycka. I slutet av romanen får Johannes Hans Nådes uppdrag att föra hem Angilperta till hennes hem i Forojuli. Men hennes hälsa är mycket vacklande och hon dör under resan hemåt. Slutscenen är skildrad med mycken kärlek och är starkt berörande, jag kan erkänna att jag fällde en tår.