krille tvärvigg

Socialdemokraterna vill återförstatliga järnvägen och låta Trafikverket ta över inspektionerna av underhållsarbetet för att komma till rätta med tågproblemen. Enligt regeringen skulle ett sånt förslag bli för dyrt. För vem? Och det kan knappast bli för dyrt om vi får en järnväg som fungerar som den ska. En massa urspårningar, bristande underhåll och ständiga förseningar kostar väl också pengar. Från regeringshåll är man inte oväntat kritisk till förslaget. Infrastrukturministern menar att det kan leda till ökade kostnader på 20 miljarder över de kommande tio åren. Ja, vad tror hon, att ett eftersatt underhåll ska kosta mindre? Hon tycker också att de företag som haft hand om underhållet har varit kreativa, innovativa, duktiga kompetensföretag och att vi fått ut mera av underhåll för pengarna utan att tumma på säkerheten och kvaliteten. Men hallå infrastrukturminister, var har du hållit hus det senaste året? 

Idag har Agnes namnsdag och så hette min farmor. Hon föddes i Blankaholm, sedan hennes föräldrar Anders Bergström och hans maka Augusta arbetsvandrat från Värmland, Arvikatrakten, och kommit till Blankaholm för att skapa sig en ny framtid på det nygrundade sågverket därstädes. Agnes var född 1898. Hon var låghalt eller hade något problem med höften och haltade därför betänkligt. Hon kom att gifta sig med Viktor och de fick sex barn tillsammans. Agnes hade dessutom ett barn tidigare. Ett av barnen var min far. Jag träffade inte farmor och farfar så ofta, eftersom det var min mor som bestämde och hon föredrag att umgås med sin egen mor och far. Men varje tjugondag knut brukade farmor och farfar bjuda hem oss på middag och för barnen vankades gottepåsar. Farmor och farfar bodde större delen av sitt liv i ett rum och kök i arbetarkasernen vid det övre torget under ganska primitiva förhållanden. Det var först mot slutet av sitt liv som de kunde flytta in i ett nybyggt radhus. Här bodde de dock inte så många år för farfar dog knall och fall och farmor fick en sådan chock att hon själv snart blev så dålig att man fick ta henne till sjukhemmet i kyrkbyn. Här låg hon sängbunden i flera år och hade svårt att meddela sig med omgivningen. 

I somras hade vi kvigor som grannar på täkten. På nätterna låg de och tog igen sig och idisslade. De var också mycket nyfikna av sig och följde oss i våra sysslor. Nu har vi fått andra grannar, fem rådjur som varje natt lägger sig i  snön, som liknar ett duntäcke. Där ligger de och bara huvudena sticker vaksamt upp då och då. När morgonen randas äter de frukost i vår trädgård. Kärleksörten har gått åt och magnolian och säkert mycket annat som kommer att uppdagas i vår. Vi kunde förstås köra bort dem, men humana som vi är låter vi dem hållas. De ska väl också leva.

Vintern kom till slut. I flera dagar har ett dunliknande snöfall täckt marken, avlöst av lite häftigare snöbyar. Snön väger nästan ingenting, fastnar som bomull på träden och är lätt att förflytta. Varje morgon singlar kajflocken som sotflagor över grannens tomt. Rör sig i cirklar, landar i träden, tar ny fart och singlar runt som i dans. Talgoxar och blåmesar är mera jordbundna och visar stort intresse för jordnötterna som vi hängt upp i ett rör i plommonträdet. Då och då gör en hackspett besök och skrämmer bort dem. Vintern går sin gilla gång. I lokaltidningen diskuteras klimatfrågan, antalet klimatskeptiker är många. Sådan är människan. Inte förrän katastroferna står för dörren öppnas ögonen. Aldrig mera krig utropades efter första världskriget. Tjugo år senare var kriget ett faktum.

Tiden tycks ha hunnit ifatt Alliansregeringen. På område efter område, järnvägen, försvaret etc. så uppdagas bristerna i regeringspolitiken. Och man har inget att komma med utom att försvara sig och påstå att så ser det inte ut. Gapet mellan verkligheten och regeringens skönmålning ökar. Regeringen Reinfelt är nu i ungefär samma situation som Göran Persson var 2006 och man använder ungefär samma dåliga, genomskinliga försvar. Sprickorna inom alliansen börjar också synas, nu senast ifråga om försvaret, men även på andra områden. Folk har också ledsnat på jobbskatteavdrag och arbetslinje, de ser att välfärden är eftersatt och att gapet mellan rika och fattiga ökar och att utslagningen blir värre och värre. Regeringens politik skorrar alltmer ihåligt.

Kungaparet tackar nej till att besöka Norge, då landet firar 200-årsjubiléet av grundlagens antagande, den s k Eidsvollsförfattningen. Är kungen fortfarande sur för att Norge 1814 proklamerade sin självständighet och Bernadotte hans anfader inte fick bli kung också över Norge. Kan knappast tro det, handlar nog mera om ren okunnighet. Ändå känns det ganska genant. Och Danmarks drottning kommer ju att närvara, fast Danmark i freden i Kiel 1814 överlät Norge till Sverige. Men inga sura miner för det hos det danska hovet. Det svenska hovet låter meddela som förklaring till att kungen inte reser till jubiléet att han aldrig besöker nationaldagar eller självständighetsdagar. Nehej, däremot kan han besöka diktaturer som Bahrein, utan några problem. 

Har nyligen sett året var 1964 på TV. Jag har själv svårt att komma ihåg vad jag gjorde det året. Fast jag tror att jag tog realexamen med mycket bra betyg. Jag hade ju vanan inne att studera, en bra studieteknik och en stark disciplin efter två års Hermodsstudier. Annars är det inslaget om det långa håret som fastnar. Det blev ju då på mode för killar att ha långt hår, säkert med inspiration av Beatles-vågen. Många äldre förfasade sig över det nya modet. Och en som råkade illa ut var min bror Ove, som lade sig till med långt hår. På läroverket där han gick kunde rektorn Hasse Mattson inte tolerera detta, utan kallade in min mor och far och sa till dem att de måste låta Ove klippa sig, annars kunde han få sluta skolan. Mamma blev förstås rädd och tvingade mer eller mindre honom att klippa av sig det långa håret, något som hon än idag bittert ångrar. Ove lät dock håret växa ut igen, då han tagit realexamen och slutade på skolan. Han behöll sedan det långa håret och kom att föra det med sig i graven efter den tragiska och meningslösa trafikolycka som han råkade ut för.

Ett annat inslag som fastnar är bostadsfrågan. 1964 stod 100 000 människor i bostadskö. Sverige var ett folkhem, utan hem för en mängd människor. De fick lösa sin situation på olika vis, genom att tränga ihop sig i lägenheter eller bo kvar hemma hos föräldrarna. Sossarn tycktes inse situationen och introducerade något år senare miljonprogrammet. Är vi nu tillbaka i samma situation idag, då det knappast byggs något alls eller om det byggs så är det till så hutlösa priser att ungdomar inte har råd att bo. Standarden må ha blivit högre, men bostadsbristen består. Och något nytt miljonprogram lär inte igångsättas.

Jul och nyår är nu över och vi har återvänt hem efter nästan 14 dagar på bortaplan. Först landade vi i Stockholm eller närmare bestämt Västerhaninge hos vår äldsta dotter och svärson för att fira jul. Innan julförberedelserna gjorde vi en exkursion för att försöka hitta en bäverdamm, vilket lyckades. Någon bäver såg vi dock inte. Dagen före julafton började yngste sonen Elliot må illa och kräkas och jag som läst en av Sune-böckerna för honom vaknade på julaftonsmorgonen med diarré. Mycket muntert, då jag knappt kunde äta av all den fina julmaten som lagats till. Även hustrun blev dålig. Vi flyttade sedan över till Hammarby sjöstad och vår yngsta dotter och man. Jag var fortfarande inte helt återställd, men fick en egen toalett att roa mig i. Annandag jul började det kännas bättre, vilket var tur, då vi dagen därpå skulle fortsätta till Västervik och min mor, som är 92 år. I Västervik tog vi över Hemtjänstens sysslor och skötte om min mor på bästa sätt. Vi hann också med att gå på bio och såg Robert Gustafsson i 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Blev dock inte så imponerad av filmen, även om det fanns en del roliga scener. Efter att ha firat nyår hos mor satte vi oss på en knökfull extrabuss från Västervik och bytte i Stockholm till Y-buss, som var lika full med passagerare. Efter en resa på tio timmar, med ett två timmar långt uppehåll på Cityterminalen, var vi så äntligen hemma.