krille tvärvigg

Nu är årets nyord här. De har ett visst intresse, eftersom de fångar eller speglar något av samtiden. Att Trump fått lämna ett par bidrag är väl inte konstigt, som trumpism och trumpifiering, där det första står för de plumpa uttryck som han slängt omkring sig och det andra har att göra med den vulgarisering av den politiska debatten som han stod pappa för. En annan företeelse som gjort avtryck är pokemon, både i form av pokenad, det vill säga promenad för infångande av de virtuella monster som dyker upp i mobilen och ord som pokeägg och pokebollar. Just pokemon är ett av de mest frekventa av nybildningsorden. Miljöorden är också vanligt förekommande, till exempel lånegarderob, som står för ett ställe där man kan låna kläder istället för att köpa dem. Ett annat är ekodukt (jämför viadukt) som är en bro, där vilda djur kan passera. Den virtuella världen har förstås lämnat ifrån sig en del nybildningar. Så orden fomo och jomo. Fomo som är en akronym för fear of missing out, är en person, som är dödens rädd för att missa något roligt och därför väntar i det längsta med att binda upp sig. Jomo är dess motsats, det är en person som önskar ta en virtuell paus (joy of missing out). Vårt beroende av engelskan är märkbart i ord som ghosta, om en som vill vara ifred och som inte lämnar några livstecken ifrån sig, ungefär som en jomo. Även grindsamhälle kommer från engelskan, gated community, som betyder ett inhägnat område, där folk vill vara ifred. Ett främmande språk som fått vara med i nyordslistan är koreanskan i form av mukbang, vilket avser en person, som sitter och äter och samtidigt spelar in sig själv och talar med sin publik. De flesta ord i nyordslistan kommer nog att försvinna, vem kommer idag ihåg vad juholtare stod för. Men ett par av dem kanske lever kvar. Och ett är säkert: Trump kommer nog att bidra med flera.

Igår på julafton skulle min far fyllt 97 år, om han levat. Han hade oturen att fylla år på julafton och fick därför sällan några födelsedagspresenter. Pappa blev bara 69 år gammal och själv har jag nu överlevt honom, så att säga, med mer än två år. Det kan kännas helt overkligt att jag kommit upp i den åldern. Pappa gick bort i en spridd prosatatacancer. Själv fick jag också prostatacancer, men hade turen att få den upptäckt i tid. Men efter operationen och vid varje kontroll så har det varit nervöst, vad skulle PSA-provet visa. Nu har det gått mer än 11 år sedan operationen gjordes så oron är inte längre lika stor. Det är svårt att fatta att jag nu är äldre än pappa var då han gick bort. Men på julafton går mina tankar lite extra till honom.

I två månader har jag läst Sara Lidmans järnbaneepos, som består av fem böcker. För Sara Lidman var eposet en upprättelse för släkten. Hennes farfar Erik Lidman, Didrik Mårtensson i sviten, råkade i obestånd genom alltför vidlyftiga affärer och krediter. Han fick till och med fängelse och blev utskämd i byn, där han varit olförare. Saras far och hennes bröder fick sedan slita med denna skuld som farfadern åsamkat dem. Sara Lidmans författarskap blev därför en kamp för att vinna ära och framgång och utradera skulden. På samma vis blev skulden en drivkraft för Selma Lagerlöf, som förlorade sitt barndomshem, då hennes alkoholiserade far förslösade det. För Selma blev hennes författarskap en revansch, då hon kunde återköpa Mårbacka. Skuld och revansch kan alltså vara starka drivkrafter bakom ett konstnärskap och i livet i stort. Själv kom jag, utan att jämföra mig med dessa två stora författare, att använda mig av revanschen, då jag ratades i folkskolan av en lärare för att läsa vidare på läroverket. Det gjorde att jag fick ta en omväg till läroverket och studenten, genom att läsa på Hermods. Att den möjligheten fanns var en räddning från ett liv som annars varit som kroppsarbetare på ett sågverk.

Trots att Hillary Clinton hade mer än 2 miljoner flera röster än Donald Trump så förlorade hon presidentvalet. Det berodde på det elektorsystem som finns. Ett system som tillkom då republiken var ung för att man inte litade på att människor hade de kunskaper som krävdes för att utse ledare, utan man måste tillsätta särskilda personer för det. Även i vårt land fanns ju länge denna misstro mot de små i samhället. De var inte betrodda att förses med någon rösträtt, utan för det krävdes förmögenheter och att man betalade skatt. En annan anledning till att elektorsystemet inrättades var risken för att någon demagog skulle kunna manipulera pöbeln och bli president. Nu kan man ju inte annat än le, då man ser vem som blev landets president. Ty en större demagog är väl svårt att hitta. Tala om historiens ironi.

Efter att sex gånger använt sitt veto i säkerhetsrådet och stoppat alla försök att komma någon vart i Syrien-kriget för att hjälpa de civila, så gick Ryssland till slut med på resolutionen att låta FN-observatörer få tillträde till Aleppo för att övervaka evakuerngen. Det är en helomvändning i elfte timmen som sannolikt inte kostar Ryssland och Putin någonting. Kanske är evakueringen redan slutförd då observatörerna anländer till Aleppo. Men genom att säga ja till resolutionen kan Ryssland visa på sin goda vilja. Från olika håll talas nu om att det är glädjande att Ryssland bytt fot och visat ansvar. Många spekulerar i att helomvändningen kan ha att göra med att Ryssland varit utsatt för press från världssamfundet. Är det troligt? Ryssland har tidigare inte brytt sig om de resolutioner och de fördömanden som riktats mot dem. Är det inte troligare att man här ser en möjlighet att dra fördelar med sitt ja inför de fredsförhandlingar som stundar. Genom att stå på regimens sida som vunnit militärt har man skaffat sig en stark förhandlingsposition i det spel som väntar.

Det är mörkret som härskar både i naturen och i världen just nu. För varje dag blir det mörkare, samtidigt som kriget i Aleppo och Mosul blir allt grymmare, allt förfärligare. Miljoner människor lever i fruktansvärda förhållanden och hotas av utplåning. Och högerkrafterna, nationalisterna och rasisterna i världen vädrar morgonluft. Trump var ett symtom på detta, kanske kommer snart en rad europeiska länder följa efter: Nederländerna, Frankrike osv.

Att vi idag firar Lucia kan vara en liten tröst. Ordet kommer ju från latinets lux och betyder ljus. Lucia är en ljusbringare och borde så vara i hela världen. Om någon vecka vänder också solåret, det kommer att ljusna, även om det går långsamt. Låt oss hoppas att det också kan ljusna i världen, att krigen ska få ett slut och terrorn upphöra. Jag vet att det är en fåfäng förhoppning, människan tycks aldrig lära av sina misstag, men hoppas kan man ju alltid.

Sedan någon tid har jag ägnat mig åt att läsa Sara Lidman. Det tog tid att komma till henne, jag har haft böckerna stående i bokhyllan länge. Gruva har jag förstås läst, då det begav sig, men järnbanesviten har fått stå och samla damm. Sara träffade jag två gånger. Träffa och träffa. Först var det  vid ett FNL-möte i Växjö i början av 1970-talet och då såg jag väl henne mest. Andra gången var på en skrivarkurs i Medlefors utanför Skellefteå 1983 elller -84. Hon kom då och hälsade på oss som gick på debutantkursen. Jag minns att jag ställde en fråga till henne, var i färd med att försöka skriva om det sågverkssamhälle jag växt upp i och undrade hur man skulle kunna skildra disponenten, som jag inte visste mycket om. Saras svar var: föreställ dig att vara disponent, gå in under huden på honom. Det handlade alltså om inlevelse. Nu har jag inte lyckats genomföra hennes råd, men då jag läser hennes böcker nu, så förstår jag vad hon menar. Hennes inlevelse i sina karaktärer är fantastisk. Jag började nu med Tjärdalen, hennes debutroman, som fick epitetet århundradets roman. Hennes genombrott var monumentalt, hon tog kritiken med storm. Något som blev en chock för henne själv. Tjärdalen handlar om ett brott och om skuld. Dess spelöppning är magnifik, som skapelsens första morgon: "Agda vaknade först och gick ut på bron i bara linnet, det var så tidigt att ingen var i farten och kunde se henne". Birgitta Holm som tecknat hennes biografi jämför inledningen med Selma Lagerlöfs i Gösta Berlings saga och August Strindbergs i Röda Rummet. Tjärdalen utgår från en anekdot som hennes älskade far Andreas berättat. Om en man som saboterar en tjärdal, men som fastnar med benet som i en rävsax, han kallas för övrigt Räven av byborna, och får kallbrand och lämnas åt sitt öde att dö. Men det som är det speciella är ändå Sara Lidmans språk, denna fanstastiska blandning av högt och lågt, bibliskt och vardagsnära, dialekt och nyskapande, profetiskt och uppkäftigt. Även formmässigt är det något nytt, ett flytande subjekt, där dialog, indirekt tal och relation glider in i varandra. Det övergripande temat är skuld, både den individuella och den kollektiva, att alla, utom den något sinnessvaga Vela, överger Jonas, skurken. Men skulden är också verklig på ett annat sätt, som den penningskuld som det Lidmanska hemmet åsamkade sig under timmerdrivningens dagar. Erik Lidman, Didrik i järnbanesviten, satte sig i stor skuld, något som familjen sedan fick sota för. Man kan, om man vill, se Sara Lidmans författarskap som en revansch för denna skuld, som en återbetalning för det förflutna. Nu är jag mitt i järnbanesviten med tredje delen, Nabots sten. Kanske återkommer jag.

Hoppas ni hade möjlighet att se Svt-dokumentären av Peter Löfgren, mångårig korrespondent i Moskva, om hur Putin kom till makten. Tyvärr sänds sådana här dokumentärer sent, och dessutom på söndagskvällar, vilket gör att de som ska upp och arbeta på måndagmorgon kanske inte är lockade att titta. Men det var en mycket drabbande dokumentär, som visar hur fenomenet Putin kan förklaras. Tiden efter kommunismens fall erbjöd stora möjligheter, men dessa förfuskades, genom den teori som var då var förhärskande, chockdoktrinen. Vars fader var nobelpristagaren Milton Friedman, vilket tyvärr inte nämndes i programmet. Den första plats där chockdoktrinen kom till utförande var i Chile, där Allende störtades och Pinochet kom till makten. Här fick Friedmans teorier prövas och hans unga lärjungar fick sitt elddop, vilket de sedan fick flera tillfällen att pröva (se Naomi Kleins bok Chockdoktrinen). I Ryssland skulle man införa marknadsekonomin omgående, big bang, med privatiseringar och andra av kapitalismens tillbehör. Det fanns dock några som ville att denna brutala övergång också skulle kompletteras med bistånd och ekonomisk hjälp á la Marshallhjälpen efter andra världskriget. Men så blev inte fallet, den amerikanska regeringen såg en möjlighet att för all framtid slå ut sin huvudfiende och bli allenarådande. Följden blev att Sovjemedborgarna i gemen kastades in i de värsta kriser som man upplevt sedan andra världskriget. Miljontals dog av svält och umbäranden och det politiska systemet kollapsade. Men det fanns de som tjänade på katastrofen och det var de smarta oligarkerna som berikade sig och plundrade staten. Så medan några levde i omåttlig lyx, så måste människor för att överleva sälja sina eventuella tillgångar på gatan. Det var den råa kapitalismen som härskade utan skyddsnät. Och här har vi en förklaring till att Putin fick chansen. Och han hade tur, precis som han tillträdde som president så steg oljepriset och han kunde få in inkomster till staten. Han lyckades också göra sig av med en del oligarker och skapa någon sorts ordning och stabilitet med säkerhetspolisens och militärens hjälp. Istället för kaos blev det en auktoritär regim, som hårt ansatte varje tillstymmelse till opposition. I grunden var det alltså Västs agerande som bäddade för Putin.

Flera dagar i rad har SD varit på löpsedlarna. Förs var det Kent Ekeroth och hans gurgel i en restaurangkö, där den beskänkte Ekeroth utmärkte sig igen. SD-ledningen var snart ute och förminskade det hela genom att hänvisa till utredning av händelsen och att Ekeroth blivit provocerad. Igår kom så beskedet att Anna Hagwall uteslutits för att hon fäll antisemitiska uttalanden. Som hon själv sa så har Hr ordförande Jimmie fällt liknande uttalanden, dock undgått uteslutning för det. Detta delar han med minst 9 andra SD:are vilket Expo kunnat visa. Flera av dessa är gruppledare på sina orter. Men här han SD, som så många gånger tidigare, försett sig med munkavle. Idag kom så nyheten att hovrätten dömt Hr Kinnunen för bokföringsbrott, för vilket han får böter motsvarande tre månaders fängelse. SD utmärker sig alltså, men dess opinionssiffror verkar inte påverkas. Kanske dess sympatisörer tycker att det man sysslar med är helt i sin ordning... SD försöker tvätta bort sin rasist-stämpel för att bli accepterade, men det hjärtat är fullt av talar munnen. Och ordet rasist har man ersatt med kultur, men i sak är detta detsamma.

Nu har pizza fått en helt annan innebörd än det vi vanligtvis lägger in i ordet. Med tillägget gate så handlar det om barnsexhandel i en pizzeria i Washington DC, som skulle bedrivas av Hillary Clinton et consortes. De som bland annat sprider ut dessa rykten är personer i Donald Trumps närhet, till och med sonen till den nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn. Denne har vänt upp och ner på sanningsbegreppet, då han säger att så länge man inte kan bevisa att sexhandel inte förekommer på pizzerian så är det sant att den förekommer. Annars brukar det ju vara tvärtom, att så länge man inte har bevis för något så kan man inte påstå att det är sant. Men i den administration som snart ska inträtta sig i Vita Huset, står inte sanningen så högt i kurs, det har man bevisat flera gånger under valkampanjen och senare. Hilary Clinton har ju utpekats som brottsling av Trump under valrörelsen, trots att inga sådana bevis finns. I nätsajter och annan media har nu också påståtts att de skolskjutningar som ägde rum för ett år sedan var iscensatta av ett gäng skådespelare för att man ville få hårdare vapenlagar. För detta brukar vi ha ett ordspråk: den som nämnde´t han klämde´t. Det vill säga den som dras med sådana tankar är nog bra på att hitta på konspirationsteorier. Är det falska rykten och desinformation som kommer att känneteckna den nya regeringen i USA? Då går vi en dyster framtid till mötes. Å andra sidan är ju detta inget nytt i amerikansk historia, tänk bara på Mc Carthyr och kommunisthetsen på 1950-talet.

På söndag är det presidentval i Österrike och risken är stor att landet då får en högerextremist, Norbert Hofer, till president. I så fall blir han den förste högerextremist som innehar ett så högt ämbete i Europa och vilket givetvis skickar en viktig signa till andra extremistiska krafter i Europa. Om man ser tillbaka på Österrikes historia så är det inte förvånande. Österrikes behandling av judarna under andra världskriget var till och med värre än i Tyskland. Och efter kriget gjorde man inte upp med sin historia på samma sätt som skedde i Tyskland. Ser vi till dagens situation så har ju de högerextrema och nationalismen medvind. Människor har glömt bort historien och tror att de som företräder hatet och intoleransen har framtiden för sig. Brexit och Trump har gett dessa krafter ytterligare råg i ryggen. Men det de står för kommer inte att föra mänskligheten framåt, tvärtom kommer det som de representerar att föra oss än längre in i fördärvet.

Om vi ska tro statsvetaren Colin Crouch så lever vi i den postdemokratiska eran. Crouch menar att den politiska makten befinner sig på reträtt och att det är den ekonomiska makten som breder ut sig. Vilken politisk färg som regeringar innehar tycks inte spela någon roll. Politikerna är under press för att gynna de förmögnas intressen, istället för att skydda dem som behöver det. Och här har vi ju en förklaring till Donald Trumps framgångar. De som drabbats av den globala världsekonomin och gick in i arbetslöshet och utanförskap fick föga stöd och hjälp i sin situation, något Trump var snar att utnyttja. Nu kommer Trump knappast att angripa de rikas förmögenheter, han talar ju istället om sänkta skatter, eller ta itu med de strukturella problem som finns i ekonomin. Vad som skulle behövas är en kraft som kunde ta upp kampen mot de rikas och de privilegierades ställning, precis som i början av 1900-talet, då arbetarrörelsen växte sig stark. Men idag finns ingen sådan kraft. Istället får vi en reaktion i form av populistiska partier som förmår samla upp missnöjet. Detta i kombination med en tidigare aldrig skådad flyktingsituation, gör att de mörka krafterna kan peka ut dem som orsak till samhällproblemen. Det gör att vi fått en mycket farlig situation som till viss del påminner om 1930-talets.