krille tvärvigg

I två månader har jag läst Sara Lidmans järnbaneepos, som består av fem böcker. För Sara Lidman var eposet en upprättelse för släkten. Hennes farfar Erik Lidman, Didrik Mårtensson i sviten, råkade i obestånd genom alltför vidlyftiga affärer och krediter. Han fick till och med fängelse och blev utskämd i byn, där han varit olförare. Saras far och hennes bröder fick sedan slita med denna skuld som farfadern åsamkat dem. Sara Lidmans författarskap blev därför en kamp för att vinna ära och framgång och utradera skulden. På samma vis blev skulden en drivkraft för Selma Lagerlöf, som förlorade sitt barndomshem, då hennes alkoholiserade far förslösade det. För Selma blev hennes författarskap en revansch, då hon kunde återköpa Mårbacka. Skuld och revansch kan alltså vara starka drivkrafter bakom ett konstnärskap och i livet i stort. Själv kom jag, utan att jämföra mig med dessa två stora författare, att använda mig av revanschen, då jag ratades i folkskolan av en lärare för att läsa vidare på läroverket. Det gjorde att jag fick ta en omväg till läroverket och studenten, genom att läsa på Hermods. Att den möjligheten fanns var en räddning från ett liv som annars varit som kroppsarbetare på ett sågverk.