krille tvärvigg

Så har jag då läst färdigt Albert Camus bok Pesten, som handlar om en pestepidemi i den algeriska staden Oran år 194.. Fast kanske handlar den egentligen om den nazistiska ockupationen av Frankrike förklädd till en pestepidemi. Stan och dess invånare omtalas nämlgen som avspärrade, belägrade och isolerade från omvärlden. Precis som det måste ha varit under den nazistiska ockupationen. Men den kan lika gärna handla om människans existensvillkor, hennes möte med döden. Så är det med viktiga böcker att de kan ha flera olika betydelser. Hur som helst boken är skriven i krönikestil, till en början rätt anonymt. Berättaren kallar sig den som för ordet. Han citerar också ur en dagbok skriven av monsieur Tarrot, vilken tagit in på ett hotell i staden och följer vardagslivet detaljerat. Så småningom får vi veta att den rätte författaren är läkaren Bernard Rieux, som först inser att det är pesten som drabbat staden och som vidtar åtgärder för att söka hejda den. Detta misslyckas dock och epidemin växer i omfattning. Till sin hjälp får Rieux dock ett antal människor som vi får lära känna närmare. Först och främst kanske journalisten Rambert, som till att börja med bara tänker på sig själv och att försöka komma ut ur den pestsmittade staden. Han vill återförenas med sin käresta, som han nyss lämnat. Rambert ändrar sig emellertdi och bestämmer sig för att stanna kvar och hjälpa till att bekämpa pesten. Han är vid sidan av Rieux den verkligt existentialistiska människan som trots det absurda i tillvaron ändå väljer att gå emot det, att utöva sitt kall. Jag kunde inte göra annat, som Rieux uttrycker det. Den underordnade tjänstemannen Grand och den nyss nämnde Tarrot är två andra personer som sluter upp vid Rieuxs sida. Tarrot organiserar sanitetsgrupper och Grand tar hand om statistiken. En som däremot hälsat pesten med glädje är cynikern Cottard, som söker dra nytta av den, som bedriver smuggelaffärer och tjänar sig en förmögenhet. Så blir dessa människor representanter för olika strömningar i samhället då levnadsvillkoren vänts upp och ner. Pesten klingar till slut av och människorna jublar och gläds över sin återvunna frihet. Men Rieux vet att pestens bacill kan försvinna för ett tag, slumra någonstans, men så väckas till nytt liv igen. På så vis är Pesten en pessimistisk bok, men samtidigt inger den hopp. Rieux sammanfattar: vad man lär sig inse under hemsökelsens gissel; att det finns mer att beundra hos människorna än att förakta.

Jag går ut i trädgården. Solen lyser, men värmer obetydligt. Gräset är daggvått efter gårdagskvällens regn. Luften är fuktig, mättad av syre. Det är vindstilla, träden står raka och orörliga. Var är stormen som SMHI ordade om? Jag inspekterar bastun som ungdomarna lånade igår. Den ser bra ut, var sak på sin plats. Från kohagen kommer en frän kodoft, kvigorna ligger och idisslar lättjefullt. Bara en av dem blänger åt mitt håll, avvaktar om det kan vara gräs på gång. Men nej, jag går in i köksträdgården, synar av regnmätaren som visar att det fallt 5 mm regn. Vintermorötterna och purjolöken är fortfarande kvar i jorden. Kaske tar jag upp dem nästa vecka. Nedanför ladan har piprankan och vildvinet fått en dödskyss av frosten som slog till under tre nätter. Även björnbären har fått sig en törn och mjuknat. Synd, för det såg ut att vara en bra skörd på gång. Småfåglarna pilar omkring i buskarna, de har närmat sig huset igen, inspekterar fågelbordet för att se om jag lagt ut frön. Men det  har jag inte, de får ha tålamod ännu en tid. 

Efter närmare 50 år läser jag på nytt Albert Camus roman Pesten i en gulnad pocketupplaga i Bonniers Aldus-serie. Jag köpte den i Hultgrens bokhandel i Västervik 1964 tillsammans med Camus två andra romaner Främlingen och Fallet, även dem i pocket. Pocketboken var ju en välsignelse då den kom, för inbundna böcker hade jag inte råd med som gymnasist. Jag minns inte vilket intryck romanen gjorde på mig vid den här tiden, men jag ser att jag strukit för en del passager i boken. Dessutom har jag varit flitig och slagit upp de lite svårare orden och fört in deras betydelser. Mitt ordförråd var väl på den här tiden inte så omfattande. Jag får återkomma med ett omdöme om boken lite senare, men det har ju diskuterats om Pesten är en skildring av en pestepidemi (vilket den förstås är) eller om den är en allegorisk berättelse om den nazistiska ockupationen av Frankrike. Kanske är den bådadera. Ty den beskriver ju en stad, Oran, som på grund av pesten spärras av och isolerar människorna i staden. Men kanske är den helt enkelt en existentialistisk berättelse om människans villkor, då hon drabbas av en dödlig sjukdom som hon inte kan undfly och hennes levnadsbetingelser ställs på sin spets. I dessa tider av ebola-epidemin i västafrika blir ju romanen också högaktuell.

Har nu läst ut Gabriel Garcia Marquez fantastiska roman Hundra år av ensamhet. Det är tredje försöket att läsa den och jag är mycket glad att jag orkade stå distansen ut den här gången. Det är romanen värd. I centrum för den står byn Macondo och släkten Buendia med dess dåraktiga och självförbrännande män och de kloka och alltför ofta försmådda kvinnorna. Flera av personerna stannar kvar i minnet efter läsningen. Till exempel den mer än 100-åriga anmodern Ursula Iguaran som försöker hålla ihop familjen men som sällan lyckas. Här finns också den änglalika Remedis la bella som är så helgonlik att hon inte kan leva kvar på jorden, utan lyfts upp till himlen precis som Jesus. Här finns också Ursulas och José Arcadios dotter Amaranta som kväver sin känslor till män och förblir oskuld och väver sin egen svepning. Eller ta Sofia de la Piedad,moder till Remedios la Bella och tvillingarna Jose´Arcadio Segundo och Aureliano Segundo, och som utplånar sig själv för att tjäna andra. Eller Fernanda del Carpio som får en drottninglik uppväxt, men som blir hård som flinta och förvisar sin egen dotter till ett kloster, då hon finner henne med en mekaniker som hon inte tycker passar dottern. Och så de självförbrännande männen. Först och främst José Arcadio Buendia, Macondos grundare, som bländad av zigenaren Melquiades nyheter tror sig kunna framställa guld och söka de vises sten. Som har storslagna planer och vidlyftiga idéer men som ständigt misslyckas. Här är också översten Aureliano Buendia som utkämpar ett inbördeskrig som han aldrig lyckas vinna, och som drar sig tillbaka till sin verkstad där han framställer förgyllda fiskar. Och den olyckssaliga skildringen av banankompaniets nedslag i byn visar hur brutalt ett kolonialt företag kan påverka ett samhälle.  Det är en myllrande rik bok och en stor läsupplevelse. Realism och magi i förening. Tragik och passioner eller kanske tvärtom passioner och tragik.

Tretton anses vara ett olyckstal. Ska man då tolka SD:s valresultat symboliskt, som ett varsel om vad som ska komma. Ingenting tycks ju bita på detta parti. Avslöjandet att Jimmie Åkesson är spelberoende skulle ha kastat vilken annan partiledare som helst ur sadeln. Men icke Jimmie inte. Här tycks det bara vara klämmigt, välkommen Jimmie in i vårat spelgäng, det visar bara att du är som oss andra som gillar spel. Lite skulder, vadå då, det hör ju till. Att man sedan också hotar människor både med järnrör och på nätet tycks inte heller påverka SD-väljarna. De ser ju så trevliga ut i sina kostymer de där SD:arna, inte kan nåt ont komma från dem. Annat är det med patrasket på våra gator, de som tigger och de som våldtar våra flickor. Nej lite ordning och reda måste det vara. Heja Sverige!

På det gamla cementmagasinet i hamnen i Hudiksvall har kommunen satt upp en stor affisch, som visar hur det var liv och rörelse i hamnen vid förra sekelskiftet. Hur fartyg anlöpte hamnen för att lasta virke från sågen och hur strömmingsbåtar kom med sina fångster. Budskapet blir lite tveeggat, då det ställs mot dagens situation, där hamnen inte har så mycket mer att erbjuda än en solbrygga. Fast sen finns förstås också småbåtshamnen där fritidsbåtarna ligger förtöjda och på våren brukar kajerna vara fulla med folk som fiskar strömming. Men bilden av Hudiksvall idag blir ändå rätt nedslående jämfört med förr. Sågen är ju nerlagd sen länge och strömmingsbåtarna de finns på andra håll. Det är en stad präglad av förlusten av arbetstillfällen, en stad som sett sina bästa dagar. Därför blir affischen på cementmagasinet lite tveeggad.

Valdagen tillbringar vi i Storsand vid havet. I TV pågår pladdret hela dagen. Blir det maktskifte, vem ska styra Sverige. Inte heller denna dag slipper vi partiledarna eller förståsigpåarna. Jag stänger av teven och lyssnar till tystnaden istället. Sommargästerna har dragit sin kos, blott några permanentboende finns kvar. Husen ser övergivna ut, stirrar blint ut mot havet. Vi går stigen mot Skatudden. På avstånd hörs havets lugna rytm. Lövträden har fått höstens färger. I  en glänta slår vi oss ner på ett älgpass. Lyssnar efter ljud. Bara en korp hörs i fjärran. Naturen tar ingen notis om valrörelsen, den sköter sitt och lyssnar till andra signaler än politikernas locktoner.

Maud Olofsson som teg som en mussla då hon skulle förklara Nuon-affären och vem som visste vad har nu kommit tillbaka i rutan som någon slags valanalytiker. Först under valkvällen och igår kväll i debatt med Björn Rosengren, en annan före detting. Båda med varsin tveksam affär bakom sig. Nu var det den gamla vanliga Maud som framträdde med munlädret på plats. Som munhöggs med Rosengren och knappt lät honom komma till tals. Självklart var det s och Löfvén som var orsak till röran och som måste visa statsmannakonst. Ja, mycket ska man höra sa fan och klippte ullen av suggan.

På Ekot intervjuas ett par Östermalmsmoderater om hur de ser på valet. En av dem säger att det var fel av Reinfeldt att be dem öppna sina hjärtan, det förlorade man röster på. En annan, en dam, tycker att de nya moderaterna är ett dåligt projekt, hon vill tillbaka till värdekonservatismen, till den tid då moderaterna var för ett starkt försvar och kristendom. De gamla väljarna känner inte längre igen sig, det har blivit för modernt, tycker hon. Sedan intervjuas en småföretagare som förra gången röstade på moderaterna men nu gett SD sin röst. Han är kritiskt till invandringen av polacker och människor från östeuropa som kommit hit och dumpat priserna så att han nu knappt får ett jobb. Jag bor i villa och har familj och kan inte sänka mina priser, medan dessa människor bor i  källare eller baracker eller på arbetsplatsen och därför inte har så stora kostnader.

Ja i moderaternas Sverige har det gått snett, de äldre känner sig inte  hemma och den fria rörligheten har försatt småföretagare i undantagsställning.

I det underbara sensommarväder vi begåvats med kan man tro att hösten är avlägsen, men då tågen av tranor nu nästan varje dag passerar över oss så inser man att hösten ändå är på väg. Om tranornas rop på våren fyller en med glädje och tillförsikt så fylls man nu istället av vemod och sorg, medveten om att hösten står för dörren och att den följs av vintern och mörkret och kylan. Det valresultat vi fick gör det inte lättare att möta framtiden. 

Idag är det den 11 september, en dag som stämmer till eftertanke. För just denna dag har det hänt saker som skakat om oss i grunden. För att ta det i kronologisk följd. 11 sept. 1973 dödades Chiles lagenligt valda president Salvador Allende och en grym militärdiktatur under Pinochet infördes. Många chilenare kom att likvideras och många fick fly. Tjugoåtta år senare, 11 sept. 2001, rammas de två tvillingtornen i New York av två flygplan och tusentals oskyldiga människor får sätta livet till i denna terrorattack. Och sluligen: den tilltänkta partiledaren för socialdemokraterna Anna Lindh mördas på NK, då hon på en lunchrast beslutat sig för att handla kläder på Filippa K. 11 sept har fått en ödesmättad stämpel på sig och man undrar vad kommer att ske idag.

KDU:s förbundsordf. Sara Skyttedal tycker att ett medborgarskapstest ska införas för nyanlända. Jag tycker jag hör hur Jimmie Å. och hans kompisar jublar i bakgrunden. Vad var det vi sa! Det är svårt att förstå hur en person som tillhör ett kristet förbund kan komma med sådana förslag. Var finns den kristliga kärleken och medmänskligheten? De borgerliga ungdomsförbunden visar inte någon större intelligens vilket är oroande för framtiden. Centerns ungdomsförbund till exempel vill legalisera cannabis, vilket skulle leda till ännu flera missbrukare. Kanske vill man ha det närodlat också...

Statsminister Reinfeldt tycker att bullerreglerna måste förenklas så att man kan förtäta stadsmiljöerna och tillåta mera buller. Det går ju bra att föreslå för den som inte så ofta behöver vistas i bullriga miljöer. På de arbetsplatser som jag varit på i verkstadsindustrin har man tvärtom försökt minska bullret och hörselskydd är på bullriga arbetsplatser ett obigatorium. Kanske måste förslaget därför kombineras med hörselkåpor till alla. Och vad tycker Hörselfrämjandet om förslaget. De som är ljudkänsliga, lider av tinnitus eller har andra hörselproblem är nog inte speciellt glada över det här kan jag tänka.

För tredje gången i ordningen har jag börjat läsa Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet. På de två tidigare försöken har jag stupat på vägen av olika anledningar. Nu har jag föresatt mig att stå hela distansen ut. Hundra år av ensamhet var väl en stor anledning till att Marquez tilldelades nobelpriset. Och det är en oerhört färgstark och myllrande roman. Bara dess inledning väcker läsarens nyfikenhet: "Många år senare inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen". Vem vill inte veta mer efter en sådan inledning? Boken handlar om släkten Buendia som grundar byn Macondo i de colombianska träskmarkerna. Hos Marquez är det kvinnorna som bär på klokskapen och förnuftet och som håller ihop familjen. Här är det den viljestarka Ursula Iguaran som ser till att familjen inte går under, då hennes fantast till man José Arcadio söker de vises sten eller Guds avbild på en daguerrotypi. Kort sagt, Hundra år av ensamhet är en läsupplevelse utöver det vanliga.

För en tid sedan uppmanade Fredrik Reinfeldt oss att öppna våra hjärtan för de flytktingströmmar som förväntas komma till Sverige efter de mänskliga tragedierna i Syrien och Irak. Två som inte tycks ha hörsammat vädjan är två partikollegor i Hudiksvall och Bollnäs. Dessa har under en dold inspelning av SVt:s P4 vid valstugorna framträtt med åsikter som rimmar bra med SD. Den ene av dem har kallat en del av flyktingarna för drägg och den andre har vänt sig mot att flyktingar kan köpa barnvagnar för 12 000 kr. Nu har de visserligen näpsats av partiet och lämnat det, men man kan förmoda att de inte är ensamma om sina åsikter i det av Reinfeldt ledda moderaterna.

Du ska inte stjäla lyder det åttonde av tio Guds bud. Men det verkar inte en Blekingekvinna tillhörande KD ha lärt sig, då hon stulit 500 kr från en äldre kvinna. Nu tvingas hon lämna partiet och sina uppdrag, men känner besvikelse mot KD för att de inte stöttat henne. Varför inte be en bön istället och be om förlåtelse. Gud hör bön, sägs det ju.

Igår besökte vi Stocka Folkets Hus för att se Stefan Jarls film Godheten, den film som Sveriges Television inte vågat visa före valet. Varje gång jag besöker ett Folkets Hus fylls jag av vördnad för det som dåtidens arbetare lyckades åstadkomma. Hur de byggde sina egna hus för att få en fristad där de kunde hålla sina egna möten och ordna fester. Då var arbetarrörelsen stark, en verklig folkrörelse med självförtroende och tro på framtiden. Husen är ett uttryck för det, för tron att man med gemensamma krafter kunde åstadkomma något. Nu har sedan länge den kraften gått förlorad och det parti som stod i spetsen för arbetarna förvandlats till ett mittenparti i mängden. Innan vi såg filmen drack vi kaffe i den del av lokalen som var kafé. Ty det hade man också tänkt på då man byggde dessa hus att magen ska ha sitt. Och tän! För brödet fanns det eget porslin med husets emblem på, idag skulle man väl säga logga eller varumärke. Salen där vi satt var målad i mycket varma och milda färger och där fanns också en scen, där man kunde spela teater, hålla anföranden eller spänna upp en bioduk. Här fanns en tanke och en omsorg i varje detalj. Nu läser man om att Folkets Hus på flera platser måste lägga ner, bland annat i det samhälle jag kommer från. Det är en sorglig utveckling, att de motkrafter som idag skulle behövas mot denna utveckling saknas. Något som Stefan Jarls film visade med eftertryck.

Då barnen var små brukade vi nästan varje sommar åka till café Måsen i Stocka för att fika. Någon annan anledning att besöka det idylliska samhället fanns knappast, så sedan barnen vuxit upp har vi inte varit där. Men igår kväll hände det. Vi åkte dit för att se dokumentären om Björn Afzelius, Tusen bitar, som hade Sverigepremiär. Filmen visades i en gammal smedja i området, som en privatperson förutom att ha sin arbetsplats där, gjort om till en biograflokal med 72 platser. Innan filmen, vi var ute i god tid, gjorde vi en promenad i området, där tidigare en såg legat. En arbetsplats som gav många människor sitt uppehälle. Men som nu såg ut som efter ett bombnedslag. Här fanns raserade hus, skrotbilar och en enorm tom alsfaltyta, stor som en flygplats, där timmer och virke förvarats. Sjön och kanalen där timret letts fram till sågen låg intakta och vattenytan såg svart och lite hemsk ut, som om den ruvade på en hemlighet. Kanske sågens ande bodde där. Det gick inte att känna annat än bedrövelse över den kapitalförstörelse somhär öppet exponerades. Och ett stort vemod då man tänkte på alla de människor som varit verksamma här. Efter att ha begrundat detta gick vi tillbaka till smedjan och såg filmen om Afzelius. Det var nionde året som ett gäng idealister och cineaster ordnat med denna filmfestival. Ännu finns det hopp för Stocka.

I partiledarutfrågningen med Jimmie Åkesson fick denna välja en bild av Sverige och vad valde han, jo, ett svenskt sommarlandskap utan människor. Det tyckte han var en passande bild av Sverige av idag. Jag tycker att det är ganska avslöjande för personen Åkesson. Han drömmer sig tillbaka till ett svenskt Sörgården med sommarhagar och utan besvärande människor som flyktingar och andra otrevliga personer. Åkesson vill tillbaka till Sörgården, där Sverige enligt honom var homogent och sammanhållande. Fast Åkesson glömmer hur arbetarklassen hade det och hur luffare och tattare och zigenare behandlades. Åkesson framhöll också folkhemmet som något eftersträvansvärt, det var bättre förr. Att klasskillnaderna var större, fattigdomen  och armodet likaså det var något som Åkesson glömt, precis som han glömt varifrån hans eget parti kommer ifrån. 

I går kväll kunde vi i Aktuellt se historikern Henrik Arnstad och författaren Jan Guillou diskutera Förintelsen. Eller rättare när fick människorna vetskap om Förintelsen. Enligt Guillou i sin nya bok, som heter Att inte vilja se, så skedde det först vid krigets slutskede, då amerikanerna gick in i Buchenwald och bilderna om Förintelsens förfärligheter spreds över världen. Enligt Henrik Arnstad skedde vetskapen mycket tidigare och han menade också att Guillous åsikt var farlig, att det kunde ge Förintelseförnekarna vatten på sin kvarn. För mig framstår debatten som en pseudodebatt, båda har på sätt och vis rätt. Arnstad har rätt i att kunskaper om utrotningslägren inte saknades. Men kunskaperna hade inte kommit till allmänhetens kännedom. Guillou har rätt i att världen chockades då bilderna från utrotningslägren spreds, ingen hade väl kunnat tro att en sådan ogärning var möjlig. Arnstad kan ha rätt i att kunskapen fanns men det var alltför många som inte ville se den. Inte ens de tyskar eller polacker som fanns i närheten av lägren ville se det som pågick, det var alltför skrämmande.