krille tvärvigg

Har nu läst ut Gabriel Garcia Marquez fantastiska roman Hundra år av ensamhet. Det är tredje försöket att läsa den och jag är mycket glad att jag orkade stå distansen ut den här gången. Det är romanen värd. I centrum för den står byn Macondo och släkten Buendia med dess dåraktiga och självförbrännande män och de kloka och alltför ofta försmådda kvinnorna. Flera av personerna stannar kvar i minnet efter läsningen. Till exempel den mer än 100-åriga anmodern Ursula Iguaran som försöker hålla ihop familjen men som sällan lyckas. Här finns också den änglalika Remedis la bella som är så helgonlik att hon inte kan leva kvar på jorden, utan lyfts upp till himlen precis som Jesus. Här finns också Ursulas och José Arcadios dotter Amaranta som kväver sin känslor till män och förblir oskuld och väver sin egen svepning. Eller ta Sofia de la Piedad,moder till Remedios la Bella och tvillingarna Jose´Arcadio Segundo och Aureliano Segundo, och som utplånar sig själv för att tjäna andra. Eller Fernanda del Carpio som får en drottninglik uppväxt, men som blir hård som flinta och förvisar sin egen dotter till ett kloster, då hon finner henne med en mekaniker som hon inte tycker passar dottern. Och så de självförbrännande männen. Först och främst José Arcadio Buendia, Macondos grundare, som bländad av zigenaren Melquiades nyheter tror sig kunna framställa guld och söka de vises sten. Som har storslagna planer och vidlyftiga idéer men som ständigt misslyckas. Här är också översten Aureliano Buendia som utkämpar ett inbördeskrig som han aldrig lyckas vinna, och som drar sig tillbaka till sin verkstad där han framställer förgyllda fiskar. Och den olyckssaliga skildringen av banankompaniets nedslag i byn visar hur brutalt ett kolonialt företag kan påverka ett samhälle.  Det är en myllrande rik bok och en stor läsupplevelse. Realism och magi i förening. Tragik och passioner eller kanske tvärtom passioner och tragik.