krille tvärvigg

Från fönstret i arbetsrummet kan jag varje dag följa ungdjurens dagliga rutiner. På morgonen, vid frukostdags, kommer de travande uppför den lilla sluttningen för att beta mellan vårt och grannens hus. De betar flitigt och verkar helt obekymrade över den livliga trafiken på Hornslandsvägen. Då de betat klart söker de sig ner för sluttningen mot karet med vatten, där de trängs för att få sig en skvätt vatten. Resten av förmiddagen vandrar de osaligt omkring utan direkt mål. De flesta söker sig till andra änden av fältet, där en anordning för hö finns och dit bonden med ojämna mellanrum forslar en höbal under ivriga tillrop. Där har de också brukat vila en stund, men nu är marken så uppblött av regnet att de inte vill ligga där. Vid lunchtid gör de samma tur som på morgonkvisten. Idag har de också valt att ta sin siesta här. Det är intressant att se hur de placerar sig. Merparten av dem ligger i en stor klunga, nära varandra, några lutar ömt huvudena mot varandra, andra väljer att ligga en bit därifrån i en mindre grupp och några ligger ensamma, om det är för att de föredrar det eller är lite åsidosatta är ju svårt att veta. Idag är det sol och den värmer fortfarande och de ser ut att må bra, där de ligger och idisslar. Men för åtminstone några av dem väntar nog ett oblitt öde senare i höst.

Fredag morgon, vintern knackar på, frost på marken och is på bilrutorna. En fågel (nötväcka) undersöker det tomma fågelbordet. I trädgården slokar squash-bladen efter en kall omfamning. En humla har gått in i saligheten, har bäddat för sig på kärleksörten. Inga fjärilar eller bin syns till. Lördag morgon, höstdagjämning. Som för att bekräfta det grå himmel och regn. Jag gör en lov ute sedan jag glömt lägga ut slangarna från regntunnorna. Inte en människa syns till i byn. Bara ungdjuren som samlats i flock, som för att skydda sig mot regnet. I förrgår gav jag dem lite gräs, då jag tyckte synd om dem på grund av det magra betet. Det skulle jag nog inte ha gjort, för så fort de sedan såg mig stämde de upp sitt råmande. Frun tyckte jag skulle byta kläder så de inte kände igen mig. Men nu verkar de ha resignerat där de står bligande i regnet. Jag hämtar morgontidningarna och dricker kaffe och försöker glömma att det nu definitivt är höst.

När jag denna gråa morgon med lätt duggregn gräver i trädgården, kommer ungdjuren fram och muar högljutt och missnöjt. Jag förstår att det beror på det magra betet. Men kan inget göra åt det. Efter ett tag lomar de uppgivet och missnöjt iväg, då de kanske förstår att jag inte kan lindra deras bekymmer. Snart bildar de dock en mur och blänger mot bondgården och muar högljutt, de tycks nu ha förstått vart de ska rikta sin ilska. Samma ilska griper mig då jag hör den förbindlige Göran Hägglund i Ekot presentera den fantastiska höjningen av pensionen med 50 kronor. Jag tackar och bugar och undrar om det är ett skämt eller ett hån. Kunde vi inte ha besparats den här 50-lappen, som gör att Försäkringskassans kostnader för att betala ut den säkert ökar avsevärt. Samtidigt får vi veta att en av hans partikamrater har ett avgångsvederlag från riksdagen på 81 400 kr i månaden och dessutom driver ett PR-bolag, där han kunnat håva in närmare en miljon. Moraliskt dilemma, icke, följer ju bara regelverket och Gud har säkert också välsignat det hela. På söndagskvällen satt Göran Hägglund och skruvade sig i Agenda-studion. Då presenterade han regeringens nya förslag angående föräldraförsäkringen. Nu ska föräldradagarna till 80 procent tas ut före det barnet fyller fyra år. Avsikten: få ut i första hand invandrarkvinnorna på arbetsmarknaden. Jag hör i andanom hur SD gillar det här förslaget starkt. Är det inte det man hela tiden sagt, att invandrarna är tärande. Det märkliga är att en förespråkare för vårdnadsbidraget, vilket motiverades med att kvinnorna skulle kunna vara hemma och ta hand om sina barn, nu kommer med ett förslag som går tvärtemot det. Men för Göran Hägglund tycks det inte vara något problem. Han är van att tala med dubbla tungor.

En vacker men blåsig söndag. Den stora lönnen böjer och bugar sig i vinden och den gamla björken har snart tappat alla sina blad. I trädgården har de fladdriga fjärilarna fullt sjå med att hålla sig kvar på kärleksörtens blommor. Något lättare är det för de mer kompakta bina och humlorna. Jag grunnar över gårdagens teater, Brechts pjäs Den kaukasiska kritcirkeln som Folkteatern gav i ett stort tornliknande tält. Var det bra teater? En besökare jag känner tyckte det var vaudeville, det vill säga inte riktigt comme il faut. Vad tycker jag själv? Ja, man hade klurat ut en hel del häftiga scenlösningar, som när Grusje går över de snöklädda bergen och en snökanon får exponera hennes vandring. Och tomma dunkar som används som byggklossar och kan föreställa både en mur och en domarstol. Kul också att man låtit en skådespelare spela barnet, ett barn med ett jättehuvud, annars brukar en docka få tjänstgöra som barnet, så har det varit i de två tidigare föreställningar av Kritcirkeln som jag sett. Skådespeleriet då. Ja, Anna Andersson var utmärkt som Grusje, spelade med stor inlevelse, någon man kommer ihåg. Men så är också hennes roll ytterst krävande, hon är igång mest hela tiden. Mats Jäderlund som domaren Astak också bra, han är en självklar auktoritet på scen, rolig och självsäker. Musiken är också bra i Brechts atonala anda, hög och skriande om världens och människornas plåga. Får man fram budskapet då? Jo, det tycker jag nog. En fin och förnäm dam som överger sitt barn, då kriget bryter ut och tjänarinnan Grusje som tar ansvar, förbarmar sig över det övergivna barnet och som trots alla besvär bär det med sig ända till upplösningen. I övrigt då, kanske lite för mycket åt vaudeville-hållet trots allt. Men roligt var det!

Läser i Sv D att Putins Ryssland avlägsnar sig ännu längre från någon sorts demokrati när man kastar ut parlamentsledamoten Gennadij Gudkov ur duman. Putin och hans hantlangare använder som vanligt ett skenargument för att sparka honom. Man påstår att det gäller hans affärsverksamhet. Han är delägare i ett säkerhetsföretag (anlitat bland annat av Ikea). Men Gudkov har inte tagit någon aktiv del i skötseln och gjort som minst 200 andra parlamentsledamöter. Nej, den verkliga anledningen till avskedandet är att han, som Putin uppfattar det, "svikit" honom. Gudkov har arbetat inom säkerhetstjänsten och gått i Putins ledband. Men då han började reagera på missförhållanden i landet och såg hur det fuskades i parlamentsvalet i december 2011 så blev han obekväm. Än värre blev det när han förde in debatten i parlamentet och diskuterade samarbete med oppositionella. Då brast Putins tålamod med honom och nu har han lyckats få honom avskedad. Risken är stor att han nu förlorar sin åtalsimmunitet och kan dömas för nya "påhittade" brott. Det är så en maktfullkomlig president agerar.

I en stort uppslagen intervju i lördagstidningen av Sv D säger Tomas Östros att han tycker att politikerna inte ska delta i debatten om bankernas bonus. Annat ljud i skällan var det då han var finansminister i den Perssonska regeringen. Men nu är han gubevars vd i Bankföreningen och har bytt skylt och kostym, uppträder numera i mörkblå kavaj och slips. När nu politikerna med finanskrisen i minnet och bankernas vidlyftigheter diskuterar att införa begräsningar och regleringar och större krav på kapitaltäckning, så anser Östros mot vad han hävdat tidigare att det är för mycket regleringar. Han tycker inte heller att bankernas bolånemarginaler är för höga. Nej istället måste det vara "sunda marginaler på den typen av lån". Men det är ju det det inte är, sunda marginaler. Östros tror att marknaden ska rätta till skevheterna, men det är ju marknaden som åstakommit dem. Det låter oerhört naivt att tro att det ska fungera. Och varför skulle inte politikerna kunna ha synpunkter på hur banksektorn sköts, om man ser att det går åt pipan. Anders Borg har ju kallat dem för samhällsfarliga. Och se på Lehman Brothers som drog med sig hela ekonomin när den kraschade. Östros har inte haft några problem med att gå över till banksektorn som han tidigare kritiserat, han säger att näringslivet är ingen motståndare och att han har sina värderingar. För min del tror jag att han för någon sorts personlig vendetta mot Anders Borg, som sprang förbi honom på nationalekonomiska instutitionen i Uppsala och sedan blev finansminister. Jag tror att det är det som nu driver honom, det vill säga att ge igen på Borg. Rätta mig om jag har fel.

På eftermiddagen gjorde vi en tur till Lakbäck i ett ärende. Vinden hade mojnat efter en blåsig förmiddag så havet såg beskedligt ut. Vi tog en promenad i den friska luften. Vi såg ett par bilar utanför några stugor och ett par cyklar, men inte en enda människa. Vi vek av mot Lakbäckstjärnen, vars svarta lugna vatten utgjorde en skarp kontrast mot havets ständiga rörelse. På tillbakavägen följde vi stranden och mindes sommardagarna då det sjöd av liv här. Då barnen badade och människor var i rörelse både på land och till havs. Och vi mindes också förra gången vi var här och stranden lystes upp av hundratals marschaller i kvällsmörkret. Inga människor syntes på stranden heller, bara en flock sädesärlor som snodde runt som i stress inför det uppbrott som förestår. Så sprack molntäcket upp och solen visade sig igen.

Hösten alltmer i annalkande. Björkarna gulnar. Dagarna kortare och kortare. Jag höstgräver i trädgården, sätter vitlök för framtida behov. Korpen ropar från skogsdungen, kossorna råmar till varandra, ungdjuren söker kontakt med mjölkkorna i andra änden av fälten. Vad vill de varann? Grannen tar upp potatisen med maskin. Ett par sädesärlor dyker upp på gräsmattan, snart redo för avfärd. I rönnen huserar björktrastarna, de larmar och väsnas och har sökt sig i stora flockar. Kajorna syns inte till, kanske har de förflyttat sig till staden. Fjärilarna och humlorna söker sig till kärleksörten som nu blommar. Jag tar en cykeltur runt Östanbräck, ratar militärcykeln och sätter mig på racercykeln, nyss lagad. Far fram som ett jehu, leker att jag är tävlingscyklist. Bilarna passerar okänsliga och liktgiltiga för den trampande vilden. På ett av fälten en skördetröska i arbete. Ser ut som en jättegräshoppa eller dinosaur. Jag fortsätter min tur, passerar hästhagarna vid Östanbräck, hästarna betar lugnt och fridfullt. Vinden blåser emot mig, jag börjar bli svettig. Passerar Björkberg och daghemmet, barnen ute och leker. Jag tar gamla landsvägen mot Fiskeby, kommer nästan upp för den branta backen, nu när jag kan växla. Susar förbi husen och båtsmanstorpet och ner för backen. När jag närmar mig hemmet igen glor ungdjuren på mig som om de tyckte jag var en dåre. 

Jämställdhetsminister Sabuni tycker att man inte ska ha någon kvotering till företagsstyrelser och chefsposter inom näringslivet, trots att det är mycket få kvinnliga företagsledare och så har det också varit mycket länge. När det gäller politiken så skulle jag tro att hon är för jämlikhet och hon är väl själv ett exempel på att hon lyckats komma in i politiken på grund av jämlikhetssträvandena. Men icke när det gäller näringslivet, där tycks män vara de mest lämpade cheferna. Fast vi idag vet att det är tvärtom, att kvinnor har andra kompetenser än män. Med sin inställning visar Sabuni att hon är olämplig som jämställdehetsminister.

I debatt på Sv t säger nu förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin att "vi måste våga erkänna att fas 3 är ett misslyckande". Ja, sent ska syndarn vakna, brukar man säga. Sven Otto Littorin var en av dem som införde fas 3 och som försämrade A-kassan. Det var överhuvudtaget inte mycket positivit han fick uträttat under sin tid som arbetsmarknadsminister. Nu kryper han fram och erkänner att det blev fel, att fas 3 är ett misslyckande. Det är väl i och för sig bra att han vågar erkänna att något gått snett, men det kanske han kunde ha gjort tidigare för nu har han ju inte något att säga till om. Och man kan också fråga sig vilka "vi" han menar. Det är väl oerhört många som har påtalat det förut, att hela fas 3 är ett misslyckande. Menar han månne alliansen? 

Idag är det 13 år sedan vi flyttade in i huset i Fiskeby. Den dagen var en varm septemberdag, som fortfarande kunde få en att tro att det var sommar. Idag är känslan mera höstlik, även om solen visat sig under långa perioder. Men blåsten påminner en om att det är höst. Något som blir än mera uppenbart på kvällen, när mörkret fallit och vinden tjuter och rycker och sliter i träd och buskar och molnen ilar fram över natthimlen och en vit måne spöklikt visar sig mellan de vattrade molntrasorna. Jag kommer att tänka på min barndom, då vi ännu bodde på Glasbacken och jag på hösten gick med pappa förbi resterna av det glasbruk som funnits vid Blankvikens västra strand. Jag minns hur rädd jag var, då vi passerad byggnaden, där vinden förvandlat huset till en resonanslåda och spelade genom krossade fönsterrrutor och dörrar som slog och knirkade. Att det var ett tillhåll för kattugglor och fladdermöss gjorde inte saken bättre och jag tog ett stadigt grepp om pappas hand när vi passerade och jag väntade vilken sekund som helst att få syn på ett spöke eller något annat hemskt. Men pappa var lugn som en filbunke och sa att det inte var något att vara rädd för. Men jag vände mig om flera gånger för att se om inte något hemskt var efter oss. Nu gick det bra och efter bara ett par år så revs hela byggnaden och med det försvann rädslan. 

I mitt arbetsrum har jag ett skrivbord med anor. Hur gammalt det är vet jag inte, men det har en gång haft sin plats på kontoret i Konsumbutiken i Blankaholm. Från min barndom minns jag hur den dåvarande butikschefen Sjöberg tronade bakom skrivbordet ivrigt räknande på en räknesnurra. Han hade en kal hjässa som en måne och som barn trodde jag det berodde på att han måste ha så många siffror i huvudet. Sjöberg var för övrigt en av dem som introducerade en av de första bilarna i sågverkssamhället. En bensinosande Hillman husky, som jag en gång fick åka med till Västervik på en fotbollsmatch på Bökensved. Men nu skulle det handla om skrivbordet. Då pappa blev butikschef i början av 1960-talet, så utrangerade han det och jag fick ta över det. Bordet är av bastant ek med skåp till höger och vänster och en låda i mitten. Det har haft fina beslag, men med åren har de försvunnit. De korta benen är rundade som i rokokoform. Till bordet hörde också en skinnklädd stol med runda knoppar och intarsiautsmyckning, men den har vi lyckats sitta sönder, ett ben bröts av, så nu är stolen hjälpligt hoplimmad och förvisad till ett hörn, där den framtonar som prydnad eller klädhängare. Skrivbordet har tjänat mig under många år och följt med i alla flyttar. Det har fått stå ut med smatter från skrivmaskiner och utspillt kaffe, men nu är det lugnare för nu är det bara en dator som står på bordet och den låter just ingenting.