krille tvärvigg

Idag är det 13 år sedan vi flyttade in i huset i Fiskeby. Den dagen var en varm septemberdag, som fortfarande kunde få en att tro att det var sommar. Idag är känslan mera höstlik, även om solen visat sig under långa perioder. Men blåsten påminner en om att det är höst. Något som blir än mera uppenbart på kvällen, när mörkret fallit och vinden tjuter och rycker och sliter i träd och buskar och molnen ilar fram över natthimlen och en vit måne spöklikt visar sig mellan de vattrade molntrasorna. Jag kommer att tänka på min barndom, då vi ännu bodde på Glasbacken och jag på hösten gick med pappa förbi resterna av det glasbruk som funnits vid Blankvikens västra strand. Jag minns hur rädd jag var, då vi passerad byggnaden, där vinden förvandlat huset till en resonanslåda och spelade genom krossade fönsterrrutor och dörrar som slog och knirkade. Att det var ett tillhåll för kattugglor och fladdermöss gjorde inte saken bättre och jag tog ett stadigt grepp om pappas hand när vi passerade och jag väntade vilken sekund som helst att få syn på ett spöke eller något annat hemskt. Men pappa var lugn som en filbunke och sa att det inte var något att vara rädd för. Men jag vände mig om flera gånger för att se om inte något hemskt var efter oss. Nu gick det bra och efter bara ett par år så revs hela byggnaden och med det försvann rädslan.