krille tvärvigg

Igår var boken i centrum på ett ovanligt sätt då Kulturnyheterna tog upp frågan om författarnas biblioteksersättningar. Idag får en författare 1,37 kr för varje boklån, vilket är en stor del av författarnas försörjning. Nu oroas både författarförbundet och miljöpartisten Fridolin över att kulturministern tycker att ersättningen är ett bidrag, vilket naturligtvis ger möjlighet att sänka ersättningen. Kulturministern gjorde som vanligt: avböjde att kommentera. Hon tycker ju också att konstnärer kan ta ett "vanligt" jobb och ha konsten som hobby. Annars trodde man ju att kulturpolitiken var till för att underlätta för författare och konstnärer. Men kultur brukar vara bra att ta till när man ska hålla högtidstal inte till vardags. Boken kom också i centrum igår, genom att Strömsunds kommun  bestämt att elda upp (!) utgallrade böcker istället för att skänka dem till en intresseförening som sagt sig vara intresserad att ta hand om böckerna. Men icke! Kommunen tycker det är bättre att bränna upp dem. Det här ger otäcka associationer till bokbål, men kommunen försvarar sig med att man inte tänker elda upp böckerna på torget. Nej, tack och lov för det.

Valet i Italien visar på en situation som blir allt vanligare i Europa, nämligen en demokrati utan politik. Om man så vill postdemokrati. Ett tillstånd då de demokratiska institutionerna blott blivit kulisser utan nämnvärt innehåll. Italienarna är oerhört trötta på sina politiker. Eller politiker, förresten. Då Berlusconis regering avgick i november i fjol, så tillsattes en teknokratregering, dammfri från politiker. Den regeringen var emellertid satt under förmyndare, för de som egentligen bestämde var Eu-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Agneta Merkel. De krävde  drastiska nedskärningar för att inte Italien skulle ramla ner i det svarta hålet och de själva skulle få problem. Det märkliga är att den finanskris som lett till de stora problemen går fri från att ifrågasättas och istället är det välfärdsstaten som får ta stötarna. Det är knappast medborgarna som levt över sina tillgångar, utan finanspolitiken, aktiemäklarna och bankerna som ställt till det. Ändå är det dessa som ska skyddas. För Italiens del (och för flera andra länder i Europa för den delen) så har det lett till en förtroendekris för politiken. En opinionsundersökning som gjordes i Italien i samband med Berlusconis avgång visade att knappt 4 procent av italienarna hade något förtroende för de politiska partierna och knappt nio procent uttalade förtroende för parlamentet. Det är extremt låga siffror, som de italienska politiken skapat genom ständiga skandaler och korruption. Detta misstroende har lett till att populistiska partier kunnat dyka upp på den politiska kartan, en mycket farlig situation för framtiden. I Italiens fall är det en populistisk gaphals som fått ökat förtroende. Han heter Beppo Grillo och han har bett hela den etablerade eliten "att dra åt helvete", något som många italienare anammat, vilket man tycker är konstigt om man betänker Italiens svarta historia med fascism. Men att slå politiker, dessutom sådana som skott sig på sin position, på käften är naturligtvis tacksamt. Men leder det någon vart?

Några år efter min fars död 1989 fick jag av min mor överta hans fotoalbum. Ett fotoalbum som innehåller många bilder från krigsåren 1941-42. Jag tror att han fäste rätt så stor vikt vid de här fotografierna, fast han sällan pratade om dem. Bilderna berättar om en betydelsefull period i hans liv, en spänningsfylld tid, då osäkerheten om vad som skulle hända var stor. Det var också en tid med social gemenskap, då nya vänskapsband kunde knytas och i en del fall vänskapen även kunde leva kvar en tid efter kriget. Fars militära tjänstgöring innefattade två perioder, den första på Gotland, närmare bestämt på Fårö. Den andra i Värmland och Dalsland, en bit från norska gränsen. Det finns en hel del foton från dessa platser, men det första foto som möter i albumet är en bild på minnesstenen i Armasjärvi långt upp i Lappland. Hur kan det komma sig? Jag tror att den olycka som inträffade häruppe en oktoberdag 1940, då 46 soldater miste livet i det iskalla vattnet, berört honom starkt. Olyckan visade vad som kunde ske. Dessutom hade han en bror som tjänstgjorde i de här trakterna, men som inte var med på olycksfärjan. Jag kom själv att många år senare tillsammans med frun besöka den här platsen. Det är en skrämmande vacker plats med några gårdar och på motsatta sidan sjön breder en till synes oändlig skog ut sig. Hela platsen ger ett dystert intryck. Men i en sandbank denna sommar hade backsvalor sina bon och var i full färd med att mata sina ungar. Annars börjar bilderna med överfarten till Gotland på MS Drotten. Ett fartyg packat med militärer och utrustning i en överfart som måste ha känts oviss. Vad kommer att hända? Kommer tyskarna att angripa? Bilderna som sedan följer visar det dagliga lumparlivet på Fårö, med stridsövningar, men också idylliska och uppsluppna bilder från "luckan", där man samlats runt ett schackbräde. I bakgrunden syns en radio, som förmedlade så många olycksbådande nyheter. Krigsvintern 1942, den omtalat kalla, har far förflyttats till Värmland, inte långt från den norska gränsen. Här poserar han på en bild vid en minnessten som rests för att påminna om att Karl XII slog läger här inför angreppet på Norge 1718. Kan far känna de historiska vingslagen? Jag tror inte det, han var knappast någon karolin. Här finns också en bild från järnvägsstationen i Ed i Dalsland. Här hade han till uppgift att övervaka de tyska permittenttågen, en syssla han avskydde. Efter alla fotografier från det militära kommer så som avslutning några bilder på mor och far. Ett av dem är taget under en permission vid I 4 i Linköping, där han fick ett par månaders utbildning innan han ryckte ut i fält. De ser nykära ut och väldigt unga.

Måndag morgon och 1 dm nysnö, en kombination som inte får en att hoppa ur sängen precis eller ropa hurra. Nu kanske ni tycker att det inte spelar någon roll för mig som är pensionär, men nog är det lättare att stiga upp när det är sol och tjugo grader varmt. Till på köpet hade vägskrapan varit i farten och lagt upp en präktig vall, hård som cement. Men det var bara att ta spaden och snökälken i vacker hand och ge sig ut i snålblåsten. Frun följde med så det kändes ju litet lättare i alla fall. Efter en dryg halvtimme hade vi fått gården i någorlunda skick, vi kunde i alla fall få ut bilen. Grinvädret har sedan fortsatt hela dagen och jag har fått ta en törn till med snökälke och skovel. Även denna gång var min söta fru mig behjälplig, så det gick ganska behändigt. Nu börjar jag tycka att det här får vara nog snart. Kan inte vindarna vända och komma från söder och väster någon gång, måste de komma från norr och nordost hela tiden? Är det Putin som kan ha något inflytande här, vill han dränka Sverige i snö, innan han slår till. 

Just då vi ska gå och lägga oss efter att ha genomlidit melodifestivalens glam, där åtminstone en låt, Louise Hoffstens, gick att lyssna till, så kommer sju eller åtta rådjur in på gården. De undersöker vad som finns att äta i trädgården, men beger sig sedan till fågelbordet, där de försöker komma åt jordnötter och solrosfrön. Vi iakttar dem genom köksfönstret, troligen ser de skuggorna av oss, men verkar inte bry sig nämnvärt. Kanske är hungern för svår. Med sina smäckra ben sjunker de då och då ner i de djupa drivorna. Gott och väl 15 minuter uppehåller de sig vid fågelbordet och i dess närhet, sedan drar de vidare....

Döden är snabb och skoningslös denna söndagmorgon. Sparvhöken slår blixtsnabbt till mot fågelbordets gäster och en talgoxe mister livet. En stunds upprördhet bland de som klarat sig, men snart är allt som vanligt igen. Fåglarna återvänder till solrosfrön och jordnötter och tycks ha glömt sin kompis som gått hädan. Fåglar är nog inte särskilt upplagda för sorg, tänker jag.

I dessa influensatider kommer jag att tänka på en del av de sjukdomar som jag drabbats av under min levnad. Ett av de första sjukdomsminnena är från 7-årsåldern, när jag och min bror som var fyra år, hade varit i Stockholm och smittats av vår kusin med mässlingen. Vi blev ganska sjuka med hög feber och en natt yrade jag och tyckte att ljuskäglan från en ficklampa på tapeten var febern. I barndomen fanns också många sjukdomar som lät hotfulla. En av de värsta var polio eller barnförlamning som man sade på den tiden. En annan var kikhosta, som en av mina klasskamrater drabbades av och som gjorde att han var borta från skolan i flera veckor. Paratyfus var en annan sjukdom som injagade skräck och som kanske också var orsak till att en flicka i grannsamhället, bara något år äldre än mig, dog. Hon hade varit på ett sommarläger och ätit köttfärslimpa som var infekterad av salmonellabakterier och det gick så långt att hennes liv inte gick att rädda. Själv var jag ganska förskonad från sjukdomar. Men då "asiaten", en influensa importerad från Asien, drabbade Sverige 1959, tror jag, så  blev jag ordentligt sjuk med hög feber och frossa. Jag minns att det sedan tog lång tid innan jag repade mig. Några år senare, i tonåren, fick jag påssjuka, det var precis när jag skulle börja jobba på Lagercentralen i Västervik. Även den här gången tog det ganska lång tid innan jag hade återhämtat mig. Den svåraste sjukdom jag haft, drabbade mig dock för snart åtta år sedan, då jag efter en undersökning fick veta att jag hade cancer i prostatan. Det var en sjukdom jag fruktat, sedan min far dött i den sjukdomen. Att jag nu själv fick den var ett hårt slag och den första tanken var förstås att jag skulle gå samma väg som han. Så blev nu inte fallet. Jag opererades i Uppsala och man avlägsnade tumören, som inte hunnit sprida sig utanför prostatan. Operationen var såtillvida också lyckosam, då den inte gett mig några större biverkningar, vilket annars kan vara fallet.

Ett av dagens namn i almanackan ger associationer till en kvinna i min barndom och uppväxt i sågverkssamhället. Hon hette alltså Berta och bodde med man och son i ett hus som i folkmun hade fått namnet Kröken, kanske därför att det låg i en kurva, innan man kom fram till torget och Konsumbutiken i samhället. Mittemot huset fanns sågen med torkhus och lasthus och ett evigt sus av ångan från torken. Mannen arbetade som eldare och var lätt rödhårig, precis som om han blivit svedd av den eviga elden i ugnarna. Han var lynnig och hade lätt för att brusa upp. Berta däremot var en rastlös, pratsjuk och sällskapssjuk kvinna, som sprang omkring som en iller i samhället. Hon bar på en stor sorg, ty ett av hennes barn hade en vinter gått ner sig på Blankviken och drunknat. Han hade åkt skridskor tillsammans med några kompisar, men kommit för långt ut på viken, där vattnet var strömt och så hade isen brustit under honom. Och innan pojkarna hämtat hjälp hade han drunknat. Om det var någon sorts kompensation som Gud gett henne vill jag låta vara osagt, men Berta hade utrustats med en otrolig tur när det gällde spel och lotterier. Ett par gånger kunde hon inkassera tipsvinster och varje gång någon förening hade ordnat lotteri på en fest, så kunde man vara säker på att Berta var en av dem som vann. Det gick så långt att folk började knorra, då det var dags för lotteri. -Jaha, sa man, kommer Berta är det ingen idé å köpa nån lott. Eller: -Det kunde man tro att Berta skulle vinna. Ja, detta är vad jag minns då jag nu ser hennes namn i almanackan. Men idag är det väl knappast någon som döper ett barn till Berta eller...

Ett muller som av åska hörs och huset skakar till då jag vid sjutiden på morgonen stolpar iväg till toaletten. Vad var det? ropar jag till hustrun som ännu är kvar i sängen. Det var nog snöras från taket, ropar hon tillbaka. Jag tittar ut genom köksfönstret men kan inte se att någon is fallit från taket. För säkerhets skull kastar jag också en blick genom hallfönstret för att se om det kanske var vägskrapan som dånade förbi. Nej, den har redan passerat och lämnat kvar en snövall vid infarten. Jag hör några konstiga ljud från värmepannan och tittar in för att se om den håller på att explodera, men inget annat hörs än det vanliga ljudet. Vi äter frukost och dricker kaffe och hustrun åker iväg för att skaffa inläggninssulor till skorna. Då hon kommer hem har hon hört att det varit ett jordskalv på morgonen. Jag kollar lokaltidningen på nätet och mycket riktigt, där står att Uppsala bekräftat att det varit en jordbävning eller jordskalv på morgonen. Flera personer har också kommenterat. Skalvet verkar ha känts av ända från Forsa till Via och Rogsta.