krille tvärvigg

Nedanstående recension ratades av Hudiksvalls Tidningen. Publicerar den på bloggen ifall någon är intresserad.

Omläsningen

   Under ett par trista novemberveckor har jag läst Per Olof Sundmans roman ”Ingenjör Andrés luftfärd” från 1967. Det är en roman om en expedition som kastar långa skuggor in i vår egen samtid. Trots omsorgsfulla förberedelser och en stark tro på tekniken så går expeditionen mot en katastrof. Vi kan jämföra med Titanic, ett fartyg som ansågs osänkbart eller första världskriget, där stormakterna gav sig in i något som man inte kunde överblicka. Eller för att ta något närliggande, Irak-kriget, som hade samma strategi som André med sin luftballong, snabbt in, snabbt därifrån, en strategi som i verkligheten visade sig vara katastrofal.

   André-expeditionen liknar ett grekiskt ödesdrama, där mänsklig förhävelse, hybris, får sitt straff. Precis som Ikaros, som flög för nära solen och störtade i havet, så kraschar luftballongen Örnen mot polarisen redan efter tre dygn, fast ballongens skapare Lachambre och André trott att den skulle kunna flyga i 30 dygn. Isbildningen på grund av fukt och regn har tvingat ner ballongen. Om vi bara haft klart väder och sol, så skulle allt ha gått bra, säger André och visar på vilka lösa boliner man startat sin färd.

   Man kan fråga sig varför André och hans två följeslagare, Knut Fränkel och Nils Strindberg gav sig ut på denna vanvettiga expedition. Kritiker och varnande ord saknades inte. För att förstå det måste man se vilken tid de levde i. Det var en ärans och hjältarnas tid. 1878-79 hade Nordenskiöld rest genom Nordostpassagen och tagits emot som en hjälte. 1895 hade Fritjof Nansen sökt nå Nordpolen, genom en strapatsrik isvandring, men tvingats vända om. André ville bli först till Nordpolen. Redan 1896 hade han tänkt försöka, men fått ogynnsamma vindar och tvingats avbryta förberedelserna. Året därpå tar han chansen.

   Vad var det som drev honom? När Fränkel i slutet av Sundmans roman ansätter honom, svarar han att han inte hade något val. Men han förklarar inte närmare vad han menar. Kanske var det en kombination av de yttre förväntningarna och drömmen om att återkomma som en hjälte. Knut Fränkel, som är Sundmans språkrör i romanen och som blir alltmer kritisk och sarkastisk mot André, då han inser bristerna i företaget, erkänner för sin del att han drivits av hjältemyten.

   Men Sundmans roman handlar också om mänskliga relationer. Om gemenskap och ensamhet. Fränkel inser efterhand att den tillit och det förtroende han hyst för André varit illusioner. André har höjts till skyarna i Sverige som en erfaren aeronaut, men är egentligen bara en amatör. Han har bara gjort nio uppstigningar med ballong. Utrustningen är mycket bristfällig och konstruktionen av ballongens styrlinor är felaktig. Trots denna kritik och trots olika åsikter tvingas man samarbeta för att överleva. Och då först Strindberg och sedan André dör och Fränkel är ensam i polarmörkret och står inför ett halvår av övervintring så inser han sin djupa ensamhet och den förlorade gemenskapen. Han fyller då två rör med opium och morfin och sväljer ned dem med svart kaffe och somnar in. Ytterst handlar Sundmans roman om människans ensamhet i möte med döden.

Christer Nilsson

När våra barn var små brukade vi spela en skiva av Staffan Westerberg. Där förekom Galilei Galilei som på frågan om jorden var rund svarade tja, ja, nej, tja. På samma vis svarade Jan Björklund, då han fick frågan i SvT:s agenda om det var rätt att skattepengar användes för att subventionera de rikas städning: ja, tja, nej, ja. Så är det ju alltid, sa han med en axelryckning. Huvudsaken vi skapar flera jobb. Att de som verkligen skulle behöva den här hjälpen, ensamstående, gamla med flera, som inte har råd, bekymrade inte Herr Präktig.

Sveriges riksdag har fördömt folkmordet mot armenier under första världskriget. Och regeringen beklagar beslutet som väckt starka känslor i Turkiet. Utrikesminister Bildt anser att uttalandet är olyckligt på grund av de försoningssträvanden som pågår mellan folkgrupperna och att frågan om folkmord är en fråga för historikerna. Man kommer hur som helst inte att fästa något avseende vid riksdagens beslut, menar Bildt. Och att bli kallad till KU-förhör tar han med en klackspark, när intervjuaren i P1 ställer frågan. Du vet väl hur många ärenden som tas upp där, säger han med undermeningen att det är inget att fästa sig vid.
Statsminister Reinfeldt spär på uttalandet och talar om en partipolitisering av frågan, fastän även borgerliga ledamöter var med och fattade beslutet.
Att riksdagen fattat detta modiga beslut måste ses som historiskt. Tänk om man varit lika förutseende under det andra världskriget och uttalat sig mot förintelselägren. Men då var mottot: En svensk tiger, som gällde. Och affärerna med Tyskland fick inte äventyras. Först då kriget vände vågade man ta till starkare brösttoner.
Tilltron till den tysta diplomatin är stark och nu tycks vi åter med Bildt som banérförare ha hamnat i den.
Illavarslande är också den negligering som görs av riksdag och utskott, de organ som är framröstade i demokratisk ordning.