Recension P O Sundman, Andréexpeditionen
Nedanstående recension ratades av Hudiksvalls Tidningen. Publicerar den på bloggen ifall någon är intresserad.
Omläsningen
Under ett par trista novemberveckor har jag läst Per Olof Sundmans roman ”Ingenjör Andrés luftfärd” från 1967. Det är en roman om en expedition som kastar långa skuggor in i vår egen samtid. Trots omsorgsfulla förberedelser och en stark tro på tekniken så går expeditionen mot en katastrof. Vi kan jämföra med Titanic, ett fartyg som ansågs osänkbart eller första världskriget, där stormakterna gav sig in i något som man inte kunde överblicka. Eller för att ta något närliggande, Irak-kriget, som hade samma strategi som André med sin luftballong, snabbt in, snabbt därifrån, en strategi som i verkligheten visade sig vara katastrofal.
André-expeditionen liknar ett grekiskt ödesdrama, där mänsklig förhävelse, hybris, får sitt straff. Precis som Ikaros, som flög för nära solen och störtade i havet, så kraschar luftballongen Örnen mot polarisen redan efter tre dygn, fast ballongens skapare Lachambre och André trott att den skulle kunna flyga i 30 dygn. Isbildningen på grund av fukt och regn har tvingat ner ballongen. Om vi bara haft klart väder och sol, så skulle allt ha gått bra, säger André och visar på vilka lösa boliner man startat sin färd.
Man kan fråga sig varför André och hans två följeslagare, Knut Fränkel och Nils Strindberg gav sig ut på denna vanvettiga expedition. Kritiker och varnande ord saknades inte. För att förstå det måste man se vilken tid de levde i. Det var en ärans och hjältarnas tid. 1878-79 hade Nordenskiöld rest genom Nordostpassagen och tagits emot som en hjälte. 1895 hade Fritjof Nansen sökt nå Nordpolen, genom en strapatsrik isvandring, men tvingats vända om. André ville bli först till Nordpolen. Redan 1896 hade han tänkt försöka, men fått ogynnsamma vindar och tvingats avbryta förberedelserna. Året därpå tar han chansen.
Vad var det som drev honom? När Fränkel i slutet av Sundmans roman ansätter honom, svarar han att han inte hade något val. Men han förklarar inte närmare vad han menar. Kanske var det en kombination av de yttre förväntningarna och drömmen om att återkomma som en hjälte. Knut Fränkel, som är Sundmans språkrör i romanen och som blir alltmer kritisk och sarkastisk mot André, då han inser bristerna i företaget, erkänner för sin del att han drivits av hjältemyten.
Men Sundmans roman handlar också om mänskliga relationer. Om gemenskap och ensamhet. Fränkel inser efterhand att den tillit och det förtroende han hyst för André varit illusioner. André har höjts till skyarna i Sverige som en erfaren aeronaut, men är egentligen bara en amatör. Han har bara gjort nio uppstigningar med ballong. Utrustningen är mycket bristfällig och konstruktionen av ballongens styrlinor är felaktig. Trots denna kritik och trots olika åsikter tvingas man samarbeta för att överleva. Och då först Strindberg och sedan André dör och Fränkel är ensam i polarmörkret och står inför ett halvår av övervintring så inser han sin djupa ensamhet och den förlorade gemenskapen. Han fyller då två rör med opium och morfin och sväljer ned dem med svart kaffe och somnar in. Ytterst handlar Sundmans roman om människans ensamhet i möte med döden.
Christer Nilsson
