Samiskt nedslag 3
För några dagar sedan läste jag om en renägare vars renar blivit nermejade och skadade av en skoterförare. Det hände samtidigt som jag höll på att läsa Ann-Helen Laestadius fängslande roman Stöld, som handlar om just detta. Nioåriga Elsa tar en skidtur till rengärdet för att se till sin ren Nastegallu och finner den död, tillsammans med den som gjort det, Robert Isaksson och som hotar Elsa med att döda henne om hon yppar något. Robert Isaksson är en olycksalig figur med en trasig barndom, en mamma som lämnade familjen, då hon inte stod ut med den alkoholiserade fadern. Nu har han utsett samerna till sin huvudfiende för att hämnas sin olyckliga barndom. Elsa blir skräckslagen och tiger om saken, även fast hon förhörs av polisen och fast hennes älskade ahkka sagt att det var syndigt att ljuga och att man kunde hamna i helvetet. Stöld blev utsedd till årets bok 2021 och det är den värd, för det är en spännande och berörande bok om ett angeläget ämne, nämligen om ett minoritetsfolks kamp för överlevnad och det hat och hot och likgiltighet som det utsätts för. Renar dödas, skadas och försvinner och anmälningarna hamnar på hög hos polisen som kan gömma sig bakom begreppet stöld (vilket är bokens titel), vilket inte är högt prioriterat. Polisen är visserligen underrepresenterad och har en stor yta att täcka, men den kan ju inte alltid skylla på att vara på annat håll. Byarna är också splittrade i synen på renar och samer. Det finns de som tycker att renägarna klagar för mycket och bara vill ha bidrag, utan att inse vilket tufft yrke det är och vilken stress de är utsatta för genom klimatförändringarna och storsamhällets inverkan på näringen. Ann-Helen Laestadius förmår att skildra detta och motsättningarna i samesamhället. Rennäringen är fortfarande i huvudsak en manlig gren, men Elsa är i boken en kvinna beredd att ge sig in på männens domäner, hon är stark och självständig. I den några år äldre grannpojken Lasse har hon ett stort stöd, han är en glad kille, som rest mycket utomlands och som skojar med henne. Tragiken blir desto större, då han tar sitt liv och Elsa och hennes bror, Mattias, som haft Lasse som bästa vän blir förkrossade. Då Elsa hittar två säckar med renkadaver, som kan knytas till Isaksson dumpar hon dessa utanför polishusets entré, samtidigt som hon kontaktar lokaltidningen. Efter det blir hon utsatt för hotfulla anonyma SMS och får en repa i lacken på sin bil. Men polisens utredning går som vanligt i stå. Händelserna kulminerar sedan då Robert Isakssons bryter sig in i hennes hus för att döda henne, men hon gömmer sig i källaren under köksgolvet. Men inte ens den här gången blir Robert Isaksson gripen. Boken går sedan mot sin tragiska upplösning, vilken jag inte vill avslöja, men som är kusligt spännande. Om Aednan och Herrarna satte oss hit är böcker som visar statens och myndigheternas påverkan på samesamhället utifrån, så handlar Stöld mer om de inre förhållandena och motsättningarna i samesamhället.
Samiskt nedslag 2
Om Linnea Axelssons Aednan är ett lyriskt samiskt epos så är Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit en dokumentär berättelse om tvångsförflyttningarna byggda på intervjuer, dokument, foton och jojkar. Författaren är barnbarn till några av de tvångsförflyttade och liksom de vankelmodig om vart hon hör hemma. Lappkodicillen från 1751 tillät samerna att vandra fritt mellan de nordiska länderna, men under 1800-talet sker inskränkningar, som i början av 1900-talet kulminerar i renbeteskonventionen från 1919 mellan Norge och Sverige. Den fastslår hur mycket ren som får flytta över gränsen. Bakgrunden till detta är att Norge blev en nation 1905 och landet skulle bebos av norrmän. Renarnas betesängar skulle bli sätrar och jordbruk. Rennäringen sågs som en utdöd näring och de som bedrev den som en utdöd ras och på så vis mindre värda. Så här uttryckte sig till exempel arbeiderpartiets ordförande i Stortinget: "Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen och stämmer lite med civiliserade samhällens intressen och ordning". Konventionen började gälla från 1923 och allt gick sedan med en väldig brådska. Handlingar fick skrivas på i efterhand och var inte skrivna på samiska, så frågan är om man förstod vad man skrev under. Renägarna måste nu flytta söderut, släktskap ryckas upp, familjer splittras. På de nya ställena råkade man i konflikt med andra renbyar, då dessa var dåligt informerade om de nytillkomna. Det var ett stort övergrepp mot ett folk som funnits där i tusentals år. Många av de som skulle flytta försökte förhala processen, men ställdes inför faktum att antingen slakta renarna eller flytta. Dryga böter kunde också utdömas. Det fanns de som förlorade halva hjorden under flytten, eftersom renarna ville tillbaka till sina forna marker. Kvinnornas och barnens situation var särskilt utsatt. Kvinnorna blev låsta i sin kåtor, ensamma med barnen. Förr hade de kunnat följa med på rajden. Och barnen tvingades till nomadskolor, där de internerades och inte fick träffa sina föräldrar i flera månader och så blev de tvungna att lära sig svenska. Många av de tvångsförflyttade försjönk i tystnad, ville inte berätta om det svåra de utsatts för. Drygt 300 personer tvingades flytta mellan 1919 och 1932. Men tvångsförflyttningarna upphörde inte förrän på 1950-talet. Det ledde till mycket elände, rättsprocesser följde som slet sönder det samiska samhället inifrån. Sverige följde här ett mönster som gällt för urfolk världen över, såväl aboriginer som indianer. Linnea Axelsson och Elin Anna Labba har med sina böcker gjort en storartad prestation och satt fingret på denna upprörande skamfläck i vår historia.
Samiskt nedslag
Under någon vecka har jag läst Linnea Axelssons samiska epos Aednan och Elin Anna Labbas dokumentärskildring Herrarna satte oss hit. Båda böckerna prisbelönta med Augustpriset 2018 respektive 2020. Båda handlar om tvångsförflyttningarna av samer från den norska kusten till områden i Sverige.
Linnea Axelsson speglar samernas situation från början av 1900-talet till våra dagar med en bruten kronologi. Det är en berättelse som rör sig i takt med renhjordens vågrörelser från vinterbetsland till sommarbetesland med två familjer i förgrunden. Den blir en provkarta på alla de övergrepp samerna utsatts för från tvångsförflyttningarna i början av 1920-talet, utbyggnaden av vattenkraften och anläggandet av gruvor som inskränkte rörelsefriheten till skallmätningarna som hade att göra med deras människovärde och klimatförändringarna. Linnea Axelssons historia börjar 1913 med en tvillingfödsel av två pojkar Aslat och Nila, barn till Ber Jona och Ristin. Aslat föds som den som ska ta över rennäringen, medan Nila föds med något funktionshinder. Men så råkar Aslat ut för en olycka och blir krympling. Familjelyckan blir så dubbel, genom att familjen också tvångsförflyttas från sina marker vid den norska Atlantkusten. Gränsen stängs och de måste söka sig till andra trakter. De hamnar i Stora Lule älvdal där vattenkraftsutbyggnaden pågår som bäst. Historien fortsätter så med Lise och Rolf, som måste överge renskötseln. Rolf tar först jobb som lastbilschaufför för att sedan hamna hos Vattenfall. Men det gamla livet pockar på. Barnen Sandra och Jon Henrik tvingas till internat på nomadskola och tvingas också lära sig svenska. Lise är förtegen om sitt ursprung och vad hon upplevt. Sandra vill veta vad hon varit med om, men Lise gömmer sitt liv i tystnad. Men hon förstår de flyktingar som kommer från andra länder, hur de kan känna det. Sandra engagerar sig i kampen för samernas rättigheter och är med då Girjas sameby stämmer staten för jakt- och fiskerättigheter på samebyns område och vinner i Gällivare tingsrätt. Ett hopp om ett bättre och rättvisare liv tänds. Jag återkommer till Elin Anna Labbas bok om tvångsförflyttningarna.
Shuggie Bain
På bokrean skaffade jag mig romanen Shuggie Bain av Douglas Stuart. Jag hade hört många lovord om den och den hade bland annat tilldelats det prestigefyllda Bookerpriset. Romanen är en hjärtskärande berättelse om en familj i Glasgow i 1980-talet, präglad av thatcherianismens nedskärningar och nerläggningar av gruvor, ståverk och varv och Thatchers oförsonliga strid mot facket. Det har lett till arbetslöshet, förfall och hopplöshet. I centrum för romanen finns Shuggie, en annorlunda pojke och hans alkoholiserade mamma Agnes. Fadern Shug, en egoistisk skitstövel, dumpar familjen i ett nergånget gruvsamhälle utanför stan, där de får klara sig bäst de kan mot elaka grannar och nedbrutna, försupna och arbetslösa gruvarbetare. Shuggie blir genast utsatt för mobbning, kallas för fikus och hamnar i handgemäng. Shuggies äldre syskon, Catherine och Leek vill bara bort från stället och tar chansen när den bjuds. Kvar blir Shuggie med sin alkoholiserade mor, som dock är en stolt och vacker kvinna, som ingen sätter sig på. Shuggie blir hennes medberoende och försöker på alla vis skydda henne mot alla dem som vill dra ner henne i skiten. Ibland lyckas han, men ibland går det inte, eftersom hennes sug efter alkoholen är för starkt. Hennes liv har inte blivit som hon önskat och hon är olycklig och förbannad på sin hjärtlöse man. Under ett år lyckas hon dock med AA:s (Anonyma alkoholisters) hjälp bli kvitt sitt missbruk och familjelivet blir stabilare och tryggare. Hon får jobb på en bensinmack och träffar en man, Eugene, som hon ingår ett förhållande med. Allt verkar ordna sig till det bättre. Och man får ett hopp som läsare. Men det tas snart ifrån en, då Eugene, den dumbommen, inte tror att Agnes missbruk är så farligt, hon verkar ju normal, och bjuder ut henne på en restaurang och vill att hon ska smaka lite vin, det kan väl inte skada. Men det är just vad det gör, ty då Agnes omsider smakar på vinet efter Eugenes propsande, så går allt åt helvete, och hon är snart inne i den olycksaliga karusellen igen. För att få ett slut på drickandet flyttar hon från gruvsamhället till en lägenhet i stan och hon och Shuggie lovar varandra att nu ska det bli ett annat liv. Men det blir det inte, hon är snart åter fast i de gamla hjulspåren och går mot ett tragiskt slut. Narrativet om en alkoholiserad mor och hennes medberoende son kanske i sig inte är så ovanlig, men Douglas Stuarts styrka är att han på ett lysande sätt kan identifiera sig med sina karaktärer. Trots den mörka och tragiska utgången så lyfter sig berättelsen till ett högre plan ovanför eländesskildringen. Man bär med sig berättelsen i sitt hjärta efteråt ett bra tag.
April, April
April, April du dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill, så ropade vi till varandra i barndomsåren, när vi lyckades lura någon. Men nu är det vädret som skojar med oss. Ty april förnekar sig aldrig, bjuder på bakslag, just då vi går och hoppas på våren. April uppfyller pessimistens önskningar om vad var det jag sa. För bara några dagar sedan drillade sånglärkan över våra täkter och sångsvanarna och tofsviporna betade tillsammans med gässen i stort antal. Men nu har sången tystnat och viporna och sångsvanarna har försvunnit all världens väg. Bara några molokna gäss går och stryker omkring och hoppas att snöandet upphör. Just då ovädret kom måste vi åka till stugan vid havet för att ta emot en försändelse till vår dotter och svärson, vilka bor i Stockholm och alltså inte kunde vara här. Vägen var oplogad och bilen svängde som om vi for i en slänggunga och snön vräkte sig över framrutan i vågor, så att sikten var minimal. Men vi lyckades ta oss fram till stugan i alla fall utan att hamna i diket. Väl framme möttes vi av ett hotfullt dån, det var havet som i meterhöga vågor kastade sig över stranden. Vi funderade på om vi skulle vara tvungna att stanna över natten i stugan, men framåt tvåtiden kom snöplogen samtidigt som transporten med varor anlände. Efter att den lossats kunde vi plocka ihop våra saker och rulla iväg hemåt i snöyran. April kan man verkligen inte lita på.
Krigsbrott
Nu fogas nya namn till de platser vi tidigare lärt oss, där krigsbrott förekommit, som Auschwitz, Treblinka, Oradour, Katyn med flera. Nu heter de Butja, Borodjanka och Mariupol i Ukraina. Här har fruktansvärda scener utspelat sig med avrättningar av civila, tortyr, våldtäkter och en fruktansvärd förstörelse. Förövaren försöker som alltid att neka, men historiens dom, som Palme en gång uttryckte det, kommer att bli hård.
Morgonpromenad i staden
Lämnade bok på bibblan och passade på att ta en promenad runt den isbelagda Lillfjärden. Det var få vandrare, bara ett par hundägare i farten. Det var lördag och folk tog det väl lugnt. Vid idrottsplatsen lyste konstgräset grönt och inbjudande, medan A-planens gräs var gult och luggslitet. Seniorlagen i stan vill inte spela där, utan föredrar konstgräset, så det är i huvudsak ungdomslagen som får hålla till på A-plan. Det nya omtvistade tingshuset börjar ta form och ska vara inflyttningsklart till hösten. Det är ett stort åbäke som skymmer utsikten mot fjärden för många boende. Den gamla träteatern från 1880-talet ligger nästgårds i Teaterparken och känns nästan skamsen i förhållande till kolossen. Frågan är hur länge den få stå kvar på den attraktiva tomten. Det kliar nog i fingrarna på de nya byggherrarna i stan. En tropp med änder var i färd med att korsa gatan för att komma åt det något grönare gräset i Teaterparken och bilarna fick bromsa in och visa lite hänsyn, medan änderna vaggande tog sig över gatan. Solen sken över staden och jag tänkte på vilken frid det var och hur människorna i Ukraina hade haft det så här för ett antal veckor sedan, innan deras värld krossades.
