Utöya 10 år senare
Han kom till Utöya för att hålla ett föredrag, men tvingades fly för sitt liv. I boken Man kan fly för en galning, men inte gömma sig för ett samhälle berättar Ali Esbati om händelserna den 22 juli 2011 och det som sedan hände. Han gör det på ett reflekterande och analyserande sätt och försöker sätta in händelsen i sitt sammanhang. Det är en angelägen bok som man hoppas kan få många läsare. Anders Behring Breivik agerade på egen hand, men han gjorde det i en kontext, menar Esbati. Han var en ensamvarg, men han hade en flock. Under flera år hade en hatfull, islamofobisk och rasistisk stämning växt i Norge, som lett till Fremskrittspartiets framgångar, en utveckling som sedan skulle kopieras i Sverige med Sverigedemokraterna. Esbati har genom att ha verkat i flera år i Norge och som svensk kunnat jämföra skeendet i de båda länderna. Först ville borgerligheten inte ta i dessa partier, men då de började få framgångar närmades man sig dem och då man såg att man kunde få möjlighet att regera tillsammans med dem, så blev de normaliserade. Makten framför allt alltså, utan hänsyn till deras innehåll. Anders Behring Breivik verkade inte i ett vakuum, hans idévärld var sprungen ur ett samhällsklimat som skapats av böcker, bloggar, kommentarfält, konspirationsteorier, lösryckta påståenden och rena lögner.
Efter händelserna den 22 juli rådde en stämning av sammanhållning och sympatier med offren i Norge. Men den varade inte så länge, innan andra röster började höras på sociala medier och i gammelmedia. Även arbetarpartiet vacklade i sin syn på händelserna, en riktning ville fortsätta att betona sammanhållningen i landet, medan en annan, mindre riktning, ville konfrontera de islamofobiska och odemokratiska stämningar som åter kommit upp till ytan. Esbati menar att det är utsiktslöst att ta debatten med extremisterna, eftersom det är det de vill. Invandring och integration är deras hemmaplan, där de kan kasta ur sig olika påståenden och generaliseringar som är svåra att bemöta. Bättre då att ta itu med samhällsproblem som orättvisor och ojämlikhet och liknande. Man kan inte gömma sig för ett samhälle, man måste förändra det är svaret på extremisternas idéer.
Vålådalen
Har tillbringat några dagar i fjällvärlden, närmare bestämt i Vålådalen i Jämtland hos några goda vänner som har lägenhet där. Det var skönt att komma bort några dagar från alla plikter i trädgården. Första dagen, som var solig och varm, vandrade vi upp till Ottefjället, en ganska mödosam vandring, som dock belönades med en strålande utsikt över fjällvärlden. Vi rastade vid en fors med kaffe och bullar, innan vi fortsatte mot toppen. En annan dag gick vi till Mellantjärnen, där flera av våra främsta skridskoåkare drillats, det verkade nästan osannolikt för tjärnen var inte så stor. En lite regnigare dag besökte vi idrottsmuseet som legendaren Gösta Olander skapat med bidrag från mängder av idrottare och organisationer. Här fanns mycket att beskåda som utrustningar i olika sporter, bland annat Olle Tandbergs boxhandskar och Gunder Häggs spikskor. Det fanns också mängder av fotografier och affischer. Gösta Olander ägnade 40 år att sätta Vålådalen på kartan. En eldsjäl som låg bakom flera idrottares framgångar, framför allt kanske Gunder Hägg. Det fanns för övrigt en mosse, som uppkallats efter honom, på platsen. Dock är det tveksamt om Gunder använde den, men myter sprids som sagt. Olander lyckades också få dit andra idrottare, boxare som Ingo och Floyd och artister som Lill Babs. En av hans senare adepter var Dan Waern 1500 meterslöparen. Olander var en driftig person, men kanske lite väl yvig och generös. Då var det bra att ha ett par kvinnor bakom ryggen, som hustrun Olga, som ordnade det praktiska och systern Karin som tog hand om administrationen. Framgången för Vålådalen var nog inte möjlig, utan dessa kvinnors stöd. Idag har Vålådalen inte denna mytiska klang längre, konkurrensen från andra orter är knivskarp, framför allt från det expansiva och närbelägna Åre. Vålådalen har förvisats till en andraplansroll och tvingats specialisera sig på fjällturister som bedriver längdskidor och vandringar. Konferenser och läger kan räta upp en besvärlig ekonomisk sits. Olandervillan finns kvar och enligt uppgift lär det spöka där, legendaren vill kanske göra sig påmind om att han inte är riktigt nöjd med sakernas tillstånd.
När bergen sjunger
När bergen sjunger av Nguyen Phan Que Mai är en vietnamesisk släkthistoria målad mot bakgrund av dess uppslitande 1900-talshistoria med japansk och fransk ockupation och med Vietnamkrigets ohyggligheter. Det är en fiktiv berättelse, men där de historiska omständigheterna är verkliga. Den rör sig på två plan, en mormor, Dieu Lan, berättar om sitt liv och sina hemligheter för sitt barnbarn, Huong, som hon får ta hand om för att Huongs far är i kriget och modern gett sig av för att söka efter honom. Och det andra spåret handlar om bombningarna av Hanoi i början av 1970-talet och tiden därefter. Mormodern blir spådd att hon ska få ett svårt liv, att hon ska tvingas till tiggeri och utstå mycken ondska. Och det går snart i uppfyllelse, då hon tvingas bort från sin hemby under jordreformen, anklagad för att vara en rik markägare som suger ut sina bönder. Man får en förnimmelse av det som hände i Sovjet med kampanjerna mot kulakerna. Äldsta brodern Cong dödas av mobben och äldste sonen Minh tvingas fly, liksom hela familjen, mormor med de fem barnen. På vägen tvingas hon lämna barnen i andra människors vård för att överleva. Bara med yngste sonen Sang tar hon sig till Hanoi, för att börja ett nytt liv. Men det första som händer är att hon blir bestulen på allt hon äger. Men hon ger inte upp, utan kämpar vidare, går självförsvarskurs och övermannar en tjuv och får en riklig belöning, som gör att hon kan hämta hem sina barn. Mormodern är bokens hjältinna, en tigrinna, som slåss för sina barn och som vill hålla samman släkten. Men kriget medför splittring. En av sönerns stupar, en annan, Minh, kommer att slåss på den sydvietnamesiska sidan och en tredje gör partikarriär och vill helst inte låtsas om släkten. Kriget ger också obotliga skador. Huongs morbror Dat mister sina bägge ben och modern återvänder från kriget svårt traumatiserad. Motsättningarna mellan den norra halvan och den södra består och skapar hat och osämja. Jag uppfattar boken som en antikrigsroman, en roman som fördömer kriget och de spår det sätter i ett land och dess människor.
Något om säkerhet
Med Nato-inträdet skulle vårt land bli så mycket säkrare. Men sen den processen inleddes så har det blivit tvärtom. Med koranbränningarna och allt det medfört så har hotet mot vårt land ökat och nu finns det stor risk för terrorattentat och flera länder, nu senast England, har varnat sina medborgare för att besöka Sverige. Och vårt förhållande till den muslimska världen har kanske aldrig varit sämre. Ovanpå detta har vi fått ett inrikesproblem i och med att SD-aren Jomshof uttalat sig föraktfullt om islam, vilket nu föranlett oppositionen att kräva hans avgång. Så vad blev det av den så högt prisade och ack så viktiga Nato-ansökan? Blev vi säkrare och tryggare?
Rötmånad
Rötmånaden inleddes med ett våldsamt åskoväder, har nog inte upplevt maken någon gång. Blixtarna korsade varandra och lyste upp natthimlen över staden, som hukade för våldsamheten i anfallet. Regnet föll i strömmar och dagen därpå mätte jag upp minst 70 millimeter i regnmätaren. Enligt SMHI var vi värst i hela landet. Resultatet: översvämmade källare och vägar. Och som om det inte var nog ett urspårat tåg strax utanför stan. Banvallen hade undergrävts av det myckna regnandet. Tåget körde som tur var i bara 40 kilometer, normalt skulle det gått i 140 kilometer och då skulle det säkert blivit en katastrof, nu var det endast tre som blev skadade. Själva fick vi en översvämmad jordkällare, där vattnet räckte upp till stövelskaften. Någon pump gick inte att få tag i, allt var uthyrt, men en bekant förbarmade sig över oss och lånade ut en pump.
Mera glädjande, vårt hus har blivit "hemsökt" av ladusvalor. I flera dagar har ungarna suttit i hängrännan och blivit matade av sina flitiga föräldrar, som med full speed kommit svischande med maten. Trafiken pågick varje dag utom på ovädersdagarna då de inte syntes till. Det var riktigt roligt att följa dem, men idag verkade ungarna ta sin första flytgtur, då de något osäkert kom flygande över trädgården. Kanske beror det här på att alla telefontrådar och liknande försvunnit så att svalorna måste prova nya lösningar. För något sådant här har aldrig tidigare inträffat på gården. Hur som helst. en rolig syn var det.
