krille tvärvigg

Ser på nyheterna på Svt.se att Jan Myrdal gått ur tiden, 93 år gammal. För mig var han en husgud på 1960-talet. Jag läste ofta hans krönikor i Aftonbladet och köpte flera av hans Skriftställningar. En gång lyssnade jag också till honom i Linköping, där han drog fullt hus. Det var ju en radikal tid med Vietnamkrig och upprorsrörelser lite varstans, till och med i Stockholm, där kårhuset ockuperades. Jag kunde också beundra honom för hans kamp att bli författare, han gav inte upp trots många refuser och det fanns de som ville stoppa honom. Men så småningom tyckte jag att han intog konstiga ståndpunkter som i fråga om Kambodja och att han visade en sådan oförsonlighet mot sina föräldrar. Ändå är hans barndomsskildringar mycket starka att läsa. Myrdals beläsenhet var stor och han hänvisade ofta till läggen. Hans bortgång lämnar ett tomrum i offentligheten, men hans böcker finns ju kvar och förhoppningsvis kommer även hans enorma bibliotek att bli kvar.

Kaplans dagbok för den 27 oktober 1940 riktar hård kritik mot Judenrat, den judiska regering som tyskarna tillsatt. Dagboken inleds så här: "Så länge ghettot är öppet och det fortfarande finns ett hål, inte större än ett nålsöga, varigenom vi kan komma i förbindelse med yttervärlden, har Judenrat enbart domsrätt i fråga om interna angelägenheter. Men från den stund ghettot blir slutet blir vi en främmande nationell organism, skild från nationens medborgerliga liv. Vi kommer då att sluta betala skatt till regeringen samt befrias från att betala hyra. Syndare och brottslingar är inte skyldiga att bära bördan av skatter och skulder," skriver Kaplan med besk humor. Han fortsätter med att det nu är Judenrat, som kommer att representera det judiska folket både inåt och utåt. Men Judenrat är inte detsamma som vårt judiska församlingsråd, som skrev så lysande kapitel i vår historia. Ordföranden i Judenrat och hans kumpaner är hårdföra män, som pådyvlats oss av främlingar. De flesta av dem är dumskallar, skriver Kaplan, som ingen kände under normala förhållanden. De har aldrig valts och skulle aldrig drömma om att bli valda till judiska representanter. Om de hade vågat att ställa upp så skulle de ha förlorat valet. Hur kunde vi hamna i den här situationen, undrar Kaplan. Det var slumpen som ordnade det. För inte ens nazisterna valde dem, han snarare fann dem till hands. Och efter det har de blivit hans lojala och hängivna kreatur. Ordföranden blev dessutom särskilt gynnad, då man gav honom en bil för att underlätta hans arbete. Och sedan han tillträtt tronen, så tillsatte han medarbetare som han gillade och som han gynnade. Han rådfrågade inte oss, utan handlade helt på eget bevåg, som den värsta Führer, avslutar Kaplan sin dagbok.

I dagboken för den 22 oktober 1940 beskriver Chaim A. Kaplan det kaos som beslutet om ghettot åstadkommit. Den polska befolkningen började köpslå, pekade på att i den här delen av staden hade de en kyrka, i en annan del en vacker skolbyggnad och i en tredje del en fabrik som sysselsatte tusen arbetare. I det judiska området som utstakats i detalj började man snart göra förändringar, vilket gjorde invånarna skräckslagna. I kraft av påbudet om ghettot övergav de sina lägenheter i den ariska stadsdelen och skaffade sig nya lägenheter i den judiska. Men dagen därpå fick de veta att även deras nya lägenheter låg utanför gränsen. De måste då överge dem och gå på jakt efter nya bostäder. Fast för judarna är förordningens tidtabell inte av någon betydelse, säger Kaplan Erövrarna kommer och vräker dem från deras lägenheter och tillåter dem inte att ta med sig det minsta. Dock ser man gator fulla av kärror lastade med möbler. Judenrat klarar inte av att ta ledningen i dessa angelägenheter, skriver Kaplan. Folk fruktar att Judenrat ska bussa ihop dem med fel personer och därför skyndar de sig att lura och komma före Judenrat för att hyra ut rum, vilket de gör till skyhöga priser. Statistiker har räknat ut att 140000 arier (dvs. polacker, min anmärkning) ska överge sina lägenheter i den judiska sektorn och att omkring 150 000 judar blir tvungna att lämna sina lägenheter i den ariska sektorn. Men de arier som bodde i den judiska sektorn tillhörde i huvudsak de fattigare klasserna, vars hyror var låga, medan de flesta judar som bodde i den ariska stadsdelen hade höga hyror. Arierna som nu flyttar från den ena stadsdelen till den andra har inte råd att betala hyrorna. Medan de judar som fördrivits från sina hem inte vill bo i de mörka och trånga kvarter de flyttats till, även om hyrorna är låga. Det enda som är gemensamt för de båda parterna är att de är missbelåtna med sin lott och förbannar den dag de föddes, avslutar Kaplan.

Kaplans dagbok 17 oktober 1940, jag citerar: "Idag offentliggjordes den officiella förordningen om ghettot, men härskarna har tröttnat på att kalla saker vid deras rätta namn. I stället för ett ghetto, som är ett medeltida begrepp, kallar de det en judisk stadsdel (här ser vi hur härskare alltid försöker försköna saker och ting och kalla dem för något annat än vad de egentligen är, min anmärkning). Och det faktum att samma förordning också talar om en polsk stadsdel och en tysk stadsdel antas vara ett tecken på att fienden behandlar alla lika. Han anger också ett humant skäl för inrättandet av den judiska stadsdelen - därför att så många fallit offer för epidemierna, särskilt på de judiska gatorna, måste dessa områden försättas i karantän. Vi vet mycket väl att det de säger är lögn, men vi har ingen möjlighet att bevisa motsatsen för dem. De har dömt oss till tystnad och vi är tysta." Kaplan fortsätter: Ett slutet ghetto betyder svältdöden i ett koncentrationsläger med omänskliga förhållanden. Hela det judiska området skall inhägnas med murar och taggtråd, och vid portarna skall finnas svärdet, som bevakar allt, för att hindra fångarna från att fly. I ett slutet ghetto är allt tillbommat och låst. Ingen går ut eller in. Alla som försöker fly riskerar livet. Ghettots vakter tillåter inte bönderna från byarna att föra in några livsmedel genom portarna. Småbarn ber om bröd, och det finns inget. I Lodzghettot hade ingen något varmt att dricka eller någon lagad mat, eftersom det inte fanns ved till bränsle. De betalade tio zloty för ett kilo lök. Folk i Warszawa, som är kloka, lägger upp förråd för de olyckor som kan väntas, och av det skälet har priserna stigit," avslutar Kaplan.

Den 12 oktober 1940 skrev Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Till slut har ghettoförordningen trätt i kraft. Just nu skall det vara ett öppet ghetto, men det råder inget tvivel om att det inom kort kommer att stängas. I Lodz verkställdes ghettopåbudet inte på en gång, utan snarare steg för steg och många tecken tyder på att detsamma kommer att bli fallet i Warszawa." Före den 31 oktober måste de judar som bor utanför murarna flytta rubb och stubb till gatorna innanför murarna; och alla arier (läs polacker) som bor på gatorna innanför murarna måste flytta till de ariska kvarteren. I viss mån har påbudet drabbat polackerna hårdare än judarna, för polackerna har beordrats att flytta inte bara från ghettot, utan likaså från den tyska stadsdelen. Nazismen vill åtskilja alla - herrarna för sig, underhuggarna för sig och slavarna för sig. De välsignade och de förbannade får inte blandas. 120 000 människor ska drivas ut ur sina hem och måste finna en fristad och tak över huvudet inom murarna. Var ska denna väldiga folkmassa härbärgeras, frågar sig Kaplan. De flesta av dem är förmögna, vana vid vackra lägenheter och ett liv i bekvämlighet och de kommer hädanefter att vara totalt utblottade. Deras affärer och försörjningsmöjligheter var direkt förknippade med de områden de bodde i. När de lämnar sina hem lämna de också sina inkomster. "Också icke-judarna sörjer. Inte en enda köpman eller butiksägare vill flytta till en främmande stadsdel, om det så är till en arisk stadsdel. Det är svårt för var och en, antingen han är jude eller arier att börja livet på nytt. Därför är skräcken stor i det erövrade Warszawa, erövrat av stränga herrar. Som jag förut sagt, just nu vistas vi i ett öppet ghetto; men vi kommer att sluta i ett verkligt ghetto, innanför stängda murar," avslutar Kaplan.

Den 10 oktober 1940 skrev Chaim A. Kaplan i sin dagbok: " Igår utfärdades en order att judarna måste gå ur vägen för varenda tysk, både soldater och statstjänstemän i uniform. Att gå ur vägen betyder att judarna måste gå åt sidan tills tyskarna lämnat trottoaren. Man måste alltid hålla ögonen öppna och passa på så att man inte går i sina funderingar eller samtalar, för att inte underlåta att vederbörligen hylla en nazist man möter. Idag har vi redan fått våra första offer, vilka blev pryglade till följd av ordern, Man går ut skälvande, full av skräck att möta en nazist." Alla människor utom judarna har rätt att promenera på gatorna till klockan elva på kvällen, för judar utanför murarna inträder utegångsförbudet klockan sju, innanför murarna klockan nio. På morgnarna får inga judar som bor utanför murarna visa sig på gatan före åtta. Den judiska spårvagnen utgör ett hån mot de fattiga. Spårvagnar med vit kant (endast för arier) och med släpvagn kör ofta förbi tomma, medan dussintals passagerare väntar vid hållplatsen. I den judiska vagnen gör trängseln och knuffarna det nästan omöjligt att andas. Ingen stående kan sätta sig, ingen sittande kan resa sig. Passagerarna varken sitter eller står, utan hänger snarare. Det finns ingenting smutsigare, bättre i stånd att sprida smittosamma sjukdomar än en judisk spårvagn, avslutar Kaplan.

Degerfors IF är en legendarisk fotbollsklubb. Kommen från en tämligen liten bruksort har laget spelat 29 säsonger i allsvenskan och innehar plats 16 i den allsvenska maratontabellen. Man har kommit tvåa i allsvenskan två gånger och vunnit svenska cupen en gång. Nu är laget med stormsteg på väg tillbaka till allsvenskan, leder superettan med flera poäng. Senast man spelade i allsvenskan var säsongen 1997. Traditionen inom fotbollen är stark och man kan inte annat än beundra en sådan här klubb. Men brukssamhällena var en gång i tiden en god jordmån på många orter för att få fram duktiga fotbollslag. Det hade ofta med sammanhållning att göra och att det inte fanns så mycket annat som konkurrerade. Jag minns själv hur det var att växa upp i ett sågverkssamhälle, där söndagens fotbollsmatch var veckans höjdpunkt. Nu läser jag Erik Bengtsssons roman Heja röda, vita laget, som kom ut på Författarförlaget 1975. Den har länge stått i bokhyllan, men nu med Degerfors framgångar så tog jag fram den. Den handlar både om pojken Bengt Åke, som börjar som bollkalle på Stora Valla, den legendariska fotbollsplanen i Degerfors, som inte följt med trenden och bytt namn till något företagsnamn på arenan som Guldfågeln Arena eller liknande, vilket avslöjar fotbollens kommersialisering. Vi får följa Bengt Åkes fotbollskarriär från juniorlag till A-lag. Men boken handlar minst lika mycket om Degerfors IF. Från dess grundande 1907, sammanslagningen med konkurrentklubben Jannelunds SK till 1938, då Degerfors debuterar i allsvenskan. En framgångsfaktor i klubbens historia var anställningen av tränaren, tillika ungraren Istvan Wampetits, som förde in nya rutiner och trääningsmetoder i klubben. En annan viktig person var lagledaren Paul Sarwe, en blid diplomat, som förhandlade fram sammanslagningen med Jannelund och som stod i ledningen för klubben i många år. De flesta spelarna i klubben jobbade på järnverket, där de med skiftjobb kunde komma ifrån på träningspassen. Men det kom också spelare utifrån, som ville till klubben, mest kända är kanske Gunnar och Bertil Nordahl. Men det har funnits många andra betydande spelare i klubben, som Olle Åhlund, en egen produkt, den nervöse målvakten Magnus "Skjorta" Bergström, Jan Aronsson en notorisk målskytt, liksom Lars Heinemann på 1960-talet och Tord Grip för att nu nämna några. Erik Bengtsson skildrar ingen idyll. Värvningskarusellen var inte alltid så snygg och spriten ställde till det ibland. Erik Bengtsson tar också in världshändelserna i bilden, krigsåren och beredskapen och ransoneringarna efter kriget. Men framför allt så känner man atmosfären och entusiasmen i samband med matcherna, passionen och suset som går genom publiken och ibland den smärtsamma besvikelsen efter en förlust. För den som gillar fotboll är romanen en läsupplevelse.

Den 8 oktober 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Frank (avser generalguvernören Hans Frank i Polen, min anmärkning) kom till Warszawa för att inviga hjälpprogrammet för nästa vinter. Affischer på tyska med jättestora bokstäver förkunnade glatt hans ankomst. Volksgenossen beordrades att hänga ut flaggor till gästens ära. Det tyska Warszawa jublade". Men "det tyska Warszawa" är blott en obetydlig minoritet, skriver Kaplan. Fast här betyder kvantitet ingenting, kvaliteten är avgörande. "En tysk uppväger tusen polacker och tiotusen judar." Ty tyskarna är nu stadens verkliga herrar, så hela världen har skapats för dem. Polen är inte längre polskt, inte ens befolkningsmässigt. Fråga inte vart tjugo miljoner polacker har tagit vägen, tysk vetenskap i nazismens tjänst har fått dem att försvinna. "Vad judarna beträffar räknas de överhuvudtaget inte. De är boskap. När segrarnas tidningar skrev om Lodz och dess industriella utveckling nämndes inte judarna, ens i en bisats. Det var som om de aldrig hade existerat." "Franks ankomst gjorde inget särskilt intryck på staden. Man gick inte ut för att titta på honom och hans följeslagare, i själva verket låtsades inte befolkningen lägga märke till honom. Alla struntade i denna tyrann, vars ondska och grymhet är större än till och med Führerns".

Idag kan man inte annat än känna ödmjukhet och en viss skräckblandad förtjusning då nobelpriset i fysik tillkännagavs. Tre forskare har lyckats konstatera att svarta hål existerar och att ett av dessa svarta monster eller objekt som man sade befinner sig i vår vintergatas centrum. Upptäckten innebär också att Einsteins allmänna relativitetsteori anses bekräftad. Priset borde stämma oss till eftertanke och ödmjukhet, då det visar hur liten och utsatt vår jord är i det stora rymdhavet. Det kan också vara skrämmande, då de svarta hålen kan sluka allt som kommer i dess vägg, både solar och planeter, som en jättelik dammsugare. Vi bör vara aktsamma och rädda om vår lilla blåa planet. Precis som svarta hål kan stämma oss till eftertanke, så har det lilla obetydliga coronaviruset gjort det. Vi har sett hur viruset orsakat kaos och elände och lett till mångas död. Vi är nu uppe i 1 miljon döda i världen och viruset härjar fortfarande och tycks ha ökat igen i flera länder. Trots dess dödlighet så kan USA:s president stå och hyckla om att det inte är så farligt. Det kan han ju säga till de över 210 000 i USA som dött av viruset.

Nyligen fick jag några böcker av en god vän, en före detta bibliotekarie. En av böckerna var Åke Olssons Route 66 med undertiteln Med Vredens druvor i 30-tal och 80-tal. Det passade mig bra för det var inte så länge sedan som jag läste Steinbecks Vredens druvor, den roman som kom att ge honom nobelpriset i litteratur. Jag googlade på namnet Åke Olsson, men fann inte många uppgifter om honom, han verkar ha gått in i glömskan, som så många andra dugliga författare, speciellt de som har en radikal ton. Route 66 är som namnet anger en reseskildring eller ett resereportage. Författaren följer familjen Joad från uppbrottet i Salisaw i Oklahoma till slutstationen i Kalifornien. Det som familjen hoppats på, en bättre tillvaro, besannas inte och flera av familjemedlemmarna dör under resan, och familjen splittras. Det är en mörk skildring av 30-talets USA. De som gav sig av mot Kalifornien då var utblottade vita familjer, de som Åke Olsson nu möter är mexikanska arbetare som sliter för låga löner på fälten och bostadsstandaren är inte så mycket bättre än på 30-talet. Jag undrar hur det ser ut nu på 2000-talet, då bränderna härjar i Kalifornien. Steinbecks roman belönades med nobelpriset och filmades och blev oerhört uppmärksammad. Det som beskrivs i romanen och de personer som träder fram var inte lika imponerade, de kände sig tvärtom kränkta. Steinbeck mötte samma reaktion som många av våra svenska proletärförfattare, till exempel Ivar Lo Johanssons skildring av statarnas villkor. Statarna ville inte se sitt eget elände exponerat i offentligheten. Åke Olsson gör en rad nedslag på sin resa, besöker bland annat statsfängelset McAlester, där romanen tar sin början, då Tom Joad släpps ut som villkorligt frigiven. Åke Olsson lyckas till sin egen förvåning få besöka anläggningen och förevisas lokaliteterna av en vänlig fångvaktare, bland annat får han se dödscellerna. Åke Olsson är ingen skjutjärnsreporter, utan medger att han känner sig knäsvag och gömmer sig bakom sin fångvaktare då de träder in i dödscellerna. Men han är en god iakttagare och så är han påläst också, vilket gör hans bok trevlig att läsa.

Kaplans dagbok 3 oktober 1940. Jag citerar in extenso: "Fruktan för ett ghetto har dragit förbi. Ett rykte har spritts att saken har uppskjutits - somliga säger på en månad, andra på tre månader. Men blotta tanken på ett ghetto har påverkat våra nerver. Det är svårt att leva i en tid då man inte är säker på morgondagen och ingen tortyr är värre än väntan. Det är tortyren av de till döden dömda. Och därför har ingen känsla av att vara räddade, inte ens nu när ghettofrågan har skjutits i bakgrunden. Det är ännu ingen fullständig befrielse. Jag har hört att Judenrat hade sänt en delegation till Krakow i ghettofrågan, men sedan sades det att centralregeringen inte kände till något om ett ghetto. Det är svårt att tro. Men hurdan den verkliga situationen än är, tills vidare är vi räddade", skriver Kaplan.

I dagboken för den 2 oktober 1940 skriver Chaim A. Kaplan: "Vi har inget offentligt gudstjänstliv, inte ens på våra stora festdagar. Mörkret vilar över våra synagogor, ty där finns inga gudstjänstbesökare - tystnad och förtvivlan där inne, sorgsna blickar utifrån. Inte ens under de stora festdagarna tilläts någon gemensam gudstjänst. Inte ens under vår förskingrings mörkaste stunder har vi blivit prövade med en sådan hemsökelse. Aldrig tidigare har det funnits en regering så ondskefull att den velat förbjuda ett helt folk att bedja. Men aldrig förr i vår historia, dränkt i tårar och blod som den är, har vi haft en så grym och barbarisk fiende." Nu upplyser Kaplan dock om att man i hemlighet anordnar gudstjänster runt om i Warszawa. Det finns visserligen inga förbedjare och körer, utan man viskar fram bönerna, som dock kommer från hjärtat. "Under året har många personer tömt giftbägaren; många har lagts i graven. Församlingen har förnedrats och utarmats. Men den existerar fortfarande", avslutar Kaplan.