krille tvärvigg

Degerfors IF är en legendarisk fotbollsklubb. Kommen från en tämligen liten bruksort har laget spelat 29 säsonger i allsvenskan och innehar plats 16 i den allsvenska maratontabellen. Man har kommit tvåa i allsvenskan två gånger och vunnit svenska cupen en gång. Nu är laget med stormsteg på väg tillbaka till allsvenskan, leder superettan med flera poäng. Senast man spelade i allsvenskan var säsongen 1997. Traditionen inom fotbollen är stark och man kan inte annat än beundra en sådan här klubb. Men brukssamhällena var en gång i tiden en god jordmån på många orter för att få fram duktiga fotbollslag. Det hade ofta med sammanhållning att göra och att det inte fanns så mycket annat som konkurrerade. Jag minns själv hur det var att växa upp i ett sågverkssamhälle, där söndagens fotbollsmatch var veckans höjdpunkt. Nu läser jag Erik Bengtsssons roman Heja röda, vita laget, som kom ut på Författarförlaget 1975. Den har länge stått i bokhyllan, men nu med Degerfors framgångar så tog jag fram den. Den handlar både om pojken Bengt Åke, som börjar som bollkalle på Stora Valla, den legendariska fotbollsplanen i Degerfors, som inte följt med trenden och bytt namn till något företagsnamn på arenan som Guldfågeln Arena eller liknande, vilket avslöjar fotbollens kommersialisering. Vi får följa Bengt Åkes fotbollskarriär från juniorlag till A-lag. Men boken handlar minst lika mycket om Degerfors IF. Från dess grundande 1907, sammanslagningen med konkurrentklubben Jannelunds SK till 1938, då Degerfors debuterar i allsvenskan. En framgångsfaktor i klubbens historia var anställningen av tränaren, tillika ungraren Istvan Wampetits, som förde in nya rutiner och trääningsmetoder i klubben. En annan viktig person var lagledaren Paul Sarwe, en blid diplomat, som förhandlade fram sammanslagningen med Jannelund och som stod i ledningen för klubben i många år. De flesta spelarna i klubben jobbade på järnverket, där de med skiftjobb kunde komma ifrån på träningspassen. Men det kom också spelare utifrån, som ville till klubben, mest kända är kanske Gunnar och Bertil Nordahl. Men det har funnits många andra betydande spelare i klubben, som Olle Åhlund, en egen produkt, den nervöse målvakten Magnus "Skjorta" Bergström, Jan Aronsson en notorisk målskytt, liksom Lars Heinemann på 1960-talet och Tord Grip för att nu nämna några. Erik Bengtsson skildrar ingen idyll. Värvningskarusellen var inte alltid så snygg och spriten ställde till det ibland. Erik Bengtsson tar också in världshändelserna i bilden, krigsåren och beredskapen och ransoneringarna efter kriget. Men framför allt så känner man atmosfären och entusiasmen i samband med matcherna, passionen och suset som går genom publiken och ibland den smärtsamma besvikelsen efter en förlust. För den som gillar fotboll är romanen en läsupplevelse.