Ölandsbron 50 år
Hörde på radion att Ölandsbron fyller 50 år. Ett minne dök upp. Då bron börjat byggas hade jag ett lärarvik. i Mönsterås inte så långt från brobygget. Morfar som då var 85 år hade läst om bygget i lokaltidningen och ville gärna se det. En söndag tog jag med honom i bilen och for ner till bron. Man hade knappt hunnit halvvägs med bron, men morfar var mycket imponerad. Efter ett tag suckade han och sa: jag får nog aldrig se när den är färdig, jag lever nog inte då. Jodå, sa jag optimistiskt det gör nog morfar och då ska vi åka över bron. Han skrattade och log i mjugg. Bron stod klar i september 1972 och då levde morfar fortfarande. Men han fick aldrig åka över den, för jag hade vägarna åt annat håll och var också småbarnsförälder. Att det inte blev av kan gräma mig än i denna dag.
30 minuter
Intervjuprogrammet 30 minuter gästades häromdagen av Dick Erixon, ansvarig utgivare för Samtiden och Riks, vilka står SD nära. Jag hoppas att det var många som såg intervjun för den var verkligen talande för hur Dick Erixon och SD ser på demokratin. Visserligen ingen nyhet för man har ju länge förfäktat synen att man representerar folkviljan mot etablissemanget och eliten, något som förvisso också gått hem bland dess sympatisörer. Men extra graverande var att Dick Erixon fyra dagar efter att den amerikanska kongressen stormats skrev en artikel, där han visade sympati för pöbeln och inte med ett enda ord fördömde angreppet. Istället skrev han en artikel som mycket långsökt handlade om kung Georg III och Tea-party rörelsens uppror mot England och grundandet av Förenta Staterna. Detta var ett uppror mot en tyrann och kunde därför rättfärdigas. Anders Holmberg, programledaren, undrade då om detta gick att jämställa med stormningen av kapitolium, att det var en tyrann som man gjorde uppror mot. Det var ju istället en i demokratisk ordning vald president. Dick Erixon, såg då lite besvärad ut, men vecklade sen in sig i ett resonemang om att en undersökning (jag minns inte vilken) visat att en majoritet av Sveriges befolkning, 60 procent, var emot migrationen, men att både Reinfelt och Löfvén inte lyssnat till vad folket ville och därför egentligen borde ha avgått. Så mobben som stormade kongressen var alltså folkviljan, undrade Holmberg och har vi tyranni i Sverige. Nej, på det var ju Erixon tvungen att medge att det nog var demokrati i alla fall. Här ser vi återigen exempel på den här svävande synen på vad han och SD har i fråga om demokrati. En annan punkt i intervjun var frågan om inte Riks med sitt hat mot Annie Lööf, bidragit till att personen i Almedalen velat mörda Annie Lööf. Nej, det förnekade Erixon, det var ju en psykiskt sjuk människa som velat göra det och Riks hade inget med det att göra. Ändå kan man ju undra varför den här personen just ville angripa Annie Lööf, det fanns ju andra politiker som lika väl kunde ha varit måltavlor och Anders Holmberg kunde med videoinslag visa vilka horribla inslag som fanns mot Annie Lööf i programmet. Men för Erixon var det bara satir, som inte skulle tas på för stort allvar. En märklig syn på vad satir är. Anders Holmberg undrade också om inte det hårda tonläget i debatten bidrog till att spä på hat och hot, men då skyllde Erixon på vänstern och att man måste försvara sig.
Greider
Egentligen hade jag inte tänkt köpa boken, men så stod han där och signerade sin bok Stugland och då var det ju omöjligt att låta bli och samtidigt få hans signatur. Jag pratar om bokmässan i Göteborg som jag besökte nyligen och samtidigt köpte Göran Greiders Stugland. Ja, bokmässan var åter på riktigt efter ett par års uppehåll på grund av pandemin. Återigen knökfullt med folk, trängsel, talartribuner, seminarier, uppläsningar och så massor av bokförlag och deras böcker. Det behövdes kartor för att kunna orientera sig i folk- och bokhavet. Men stämningen var god och folk hänsynsfulla överlag, så det förlöpte väl. Och böcker fick jag med mig, bland annat då Stugland. Greider tar oss med på en resa i det kanske svenskaste av allt, den röda stugan med vita knutar. Och han menar att den kanske är mera symbolladdad än den svenska flaggan. Resan börjar då Greider från ett tågfönster helt överraskande ser en röd liten stuga inklämd på industriområdet vid Skutskärs massafabrik. Vad har stugan där att göra frågar han sig. Och svaret på den frågan får vi inte förrän på bokens sista rader. Innan dess blir det en lustiger färd genom historien. Vi får veta var rödfärgen kommer ifrån och hur den röda stugan kunde etablera sig och bli idyll. Han utreder olika typer av stugor och deras betydelse genom att ta hjälp av författare som Gunnar Ekelöf, Henry David Thoreau, Martin Heidegger, haikudiktaren Basho, Elsie Johansson och Emily Dickinson. Han jämför också livet i sin lantliga stuga i Hagen med sitt lägenthetsboende i Årsta. Men Greider vore inte Greider om han inte också gav en politisk touche åt alltsammans. Särskilt nationalismen skärskådar han. Han gillar nationalstaten, men ogillar den högstämda, militäriska och skråliga nationalismen, men har förståelse för den banala nationalismen, vardagsnationalismen, som innehåller sådant som midsommarfirande, badbryggor, grillning och annat som vi kan samlas kring. Det är fredligt och ger gemenskap. Ja, så var det då där med den lilla stugan vid massafabriken i Skutskär. Jo, stugan var flyttad från Älvkarleby och i stugans ena halva hade en gång i tiden LO-ordföranden August Lindberg vuxit upp. Han som för LO:s räkning skrev under Saltsjöbadsavtalet 1938, det som sedan låg till grund för en lång tid av fred på arbetsmarknaden, den så kallade svenska modellen. August Lindberg växte upp under fattiga förhållanden, skriver Greider, började arbeta som brädpojke i elvaårsåldern, blev radikal socialist och följde med vänsterfalangen 1917, då den bröt sig ur socialdemokratiska partiet. Då Hitler ockuperade Norge 1940 gick Lindberg ut med ett så radikalt yttrande att Per Albin Hansson tvingades censurera yttrandet för att inte reta upp nazistregimen. Den röda stugan hade en tid tjänat som högkvarter för Pappers avdelning, men var så dåligt uppvärmd att man fick överge den. Nu fungerar den som utställningslokal. Där ser man vilka öden och vilken historia som kan rymmas i en röd liten stuga.
Leon Blum
Leon Blums liv och gärning omfattade mer än ett halvsekel av europeisk historia. Han genomlevde både det första och det andra världskriget och han var en central gestalt i den franska politiken i mer än ett årtionde. Ändå är förvånande lite känt om honom. Därför är Olle Svennings bok Älskar ni mig? om Leon Blum en kulturhistorisk gärning. Blum var jude och blev socalist efter att ha upplevt hätskheterna under rättegången mot den judiske officeren Alfred Dreyfus som felaktigt dömdes för landsförräderi. Hans förebild blev Jean Jaurès, som menade att socialismen ytterst var en fråga om moral. Jaurès arbetade för att förhindra första världskrigets utbrott, men föll själv offer för en högerextremist. Leon Blum började sin bana med författarambitioner, men blev kritiker, skrev både litteratur- och teaterrecensioner vid sidan av sitt arbete som jurist. Men 1919 blev han parlamentsledamot och gav sig i kast med politiken på heltid. Men bara året därpå splittrades socialistpartiet och delades i två falanger, kommunisterna styrda från Moskva och det mindre socialistpartiet, en partisplittring vi även känner till från Sverige. Då nazismen och fascismen växer sig starka, så går socialisterna och kommunisterna och radikalerna, närmast ett liberalt parti, samman i folkfronten för att försvara demokratin och republiken. Leon Blum blir en av dess ledare. Folkfronten genomför ett radikalt program och förbättrar villkoren för arbetarna genom förkortad arbetstid, två veckors semester, arbetslöshetsförsäkring med mera. För detta kommer han sedan att anklagas från högerhåll för att ha saboterat arbetslivet. Blum utsattes också för hat, högern skränade om att han inte kom från Frankrike, precis som Trump och hans anhängare beskyllde Obaman för att inte vara amerikan. Hatet fick också till följd att han utsattes för ett överfall och blev svårt misshandlad, om inte rådiga byggnadsarbetare ingripit så hade han dött. Men Blum fick sympati och blev utsedd till regeringschef, trots att presidenten ville avråda honom från att ta posten, eftersom nationen kunde splittras, precis som om den inte redan var det. Blum tog med tre kvinnor som biträdande ministrar i regeringen, en sensation, då kvinnor varken hade rösträtt eller var valbara till politiska institutioner. Han satsade även stort på kulturen. Dock kunde inte folkfronten uppfylla alla förväntningar som ställdes på den och dessutom var enigheten inom fronten inte total. Sprickorna märktes framför allt då spanska inbördeskriget bröt ut och vapen skulle sändas till republiken. Blum hade också haft en pacifistisk syn på världen, han ville undvika krig och arbetade för fred. Han trodde till och med att det gick att komma överens med diktatorer. Men då nazityskland gick in i Österrike så förstod han att bara ett väpnat motstånd kunde tvinga Hitler på reträtt. Han försökte få till en nationell samling, men högern föredrog Hitler framför Blum. Folkfronten upplöstes och snart ockuperades Frankrike. Den 15 september 1940 fängslades Blum på order av Vichy-regeringen, nazitysklands springpojke. Han anklagades för att ha undergrävt rikets säkerhet och förrått Frankrike. Rättegången som sedan följde var en skådeprocess, där han och hans vänner var dömda på förhand. Blum fördes på våren 1943 till koncentrationslägret Buchenwald, där han tillsammans med två andra fångar, en borgerlig anti-fascist, George Mandel och ett Jehovas vittne, hölls som gisslan i Himmlers jaktstuga strax utanför koncentrationslägret. De skulle kunna användas som förhandlingspjäser mot amerikanerna. Blum fick rätt stor frihet i lägret och kunde till och med gifta sig för tredje gången. Dock brände det till när Vichy-regeringens propagandaminister Philippe Henriot mördades av en motståndsman. Då skulle hämnd utkrävas och valet stod mellan Blum och George Mandel. Blum klarade sig och kunde slutligen återvända till Frankrike. Han försökte sig på en politisk comeback efter kriget, utmanade bland annat de Gaulle, som han såg som en auktoritär ledare. I december 1946 blev han vald till premiärminister igen, ett stort ögonblick, men så kom Vietnamkriget och hans försök att bilda union och ge Vietnam självständighet motarbetades och saboterades av militären. Det gick inte heller att få till en nationell samling och därmed var hans politiska karriär över. Sina sista år engagerade han sig för den nyta staten Israel. Leon Blum är som sagt ganska okänd. I svensk standardiserad historieskrivning förekommer varken hans namn eller folkfronten, skriver Olle Svenning. I det offentliga rummet i Frankrike eller i Euopa är han också tämligen frånvarande. I Paris finns endast ett minnesmärke över honom på en undanskymd plats. Inte heller EU vill minnas honom, trots att det var han som gav den uppburne Jean Monet i uppdrag att konstruera ett nytt Europa. Älskar ni mig? var hans stående fråga. Det obarmhärtiga svaret är att man inte gjorde det. Älskar ni mig? är en bok som ger vibbar även till vår samtid. Det som mötte Blum med hat och hot är åter på tapeten och försöken att mota högern och extremismen är lika svårt nu som det var då. Vad utfallet kommer att bli vet vi om några år.
Orvar
Vaknar till en fin höstdag med hög klar luft och sol. Från bondgården hörs korna råma och utanför huset kraxar skatorna, förmodligen sitter de i havtornsbuskarna. Dagens namn är Orvar. Sannerligen inte något vanligt namn idag. Den enda Orvar jag känner till är, eller var, Orvar Bergmark, en fin ytterback i Örebro och landslaget. Var med om att vinna silver åt Sverige i VM-turneringen 1958 i Sverige. Men han var även en duktig bandyspelare på den tid gick att kombinera två bollsporter. Men ser att han även var svensk förbundskapten och ledde laget i VM-turneringen i Mexiko 1970, fast det gick inte så bra, man fick åka hem efter gruppspelet. Namnet Orvar är av fornnordiskt ursprung och betyder pil. Ursprunglig bärare av namnet var den norske sagohjälten Orvar Odd, Pil-Odd, med sina magiska pilar. Namnet Orvar var mest populärt på 1920 och 1930-talet. Idag bär 865 män namnet som förnamn, av dessa har 245 det som tilltalsnamn. Mindre än 10 nyfödda fick namnet 2017, så namnet är förmodligen på utdöende.
Girig-Sverige
En gång var Sverige ett av de mest jämlika länderna i världen och folkhemmet, som det kallades, även om Bollnäsförfattaren Karl Rune Nordkvist kallade det fuskbyggt, var beundrat av många utomlands. Ja, så pass att delegationer kom hit för att se på underverket. Idag är det nog inte så många som kommer för att beundra, snarar för att förundra sig. Vad har hänt med det jämlika landet? Som Andreas Cervenka visar i sin bok Girig-Sverige, så är det nu ett av de mest ojämlika och den utvecklingen tycks bara fortsätta och accelerera. Nu kan vi skryta med 542 miljardärer om vi är lagda åt det hållet. Landet har blivit ett skatteparadis för de supperrika. Girig-Sverige är en rolig bok att läsa för Andreas Cervenka har näsa för drastiska formuleringar. Men samtidigt är det ju beklämmande läsning. Hur har det kunnat gå så här illa? 330 miljardärer på 24 månader när vi haft en socialdemokratiskt ledd regering, som säger sig vara för jämlikhet. Visserligen har partiet haft en svår riksdag att tampas med. Men i ärlighetens namn så har man väl inte ansträngt sig över hövan för att ändra på förhållandena. Man har inte velat driva frågor som förmögenhetsskatt, arv- och gåvoskatt och fastighetsskatt och kapitalvinsterna har man lämnat orörda, som de nya ISK-kontona och även värnskatten fick passera utan något stort väsen. Om inkomstskatterna fortfarande är relativt höga, man måste ju plocka pengar någonstans ifrån, så har kapitalskatterna i stort sett lämnats ifred. Det är verkligen inte de rika som behöver klaga över vad de får för pengarna, utan de med små marginaler som knappt får pengarna att räcka till. Anders Cervenkas bok ger syn för sägen, här finns allt serverat i form av siffror och grafer på ett pedagogiskt vis. Och bakom siffrorna anar vi samhällsutvecklingen vi sett de sista tjugo eller trettio åren med ett samhälle som alltmer polariserats och där den gamla nationalismen åter stuckit fram sitt fula tryne. Idag går vi till val, om det vill sig illa så har vi redan i morgon en blåbrun regering, där SD sitter i baksätet och styr. Huvaligen, säger jag bara.
Rapport från trädgården
Nu är det höst och skördetid. Ja, kanske med viss modifikation för redan i månadsskiftet juli augusti tog vi upp löken, både vitlök, kepalök och rödlök. I mitten av augusti plockade vi också hallon, vinbär och krusbär. Men det som nu skördas är bönor av olika slag och så morötter och potatis. För att inte tala om havtorn. Som gett ett exceptionellt utfall i år. Bären sitter tätt som en hagelsvärm och vi har plockat och plockat och gjort råsaft och juice. Men till slut fick vi tillkalla hjälp av vänner och bekanta för att bli av med dem. Under denna skördetid har vi kunnat följa trantågen som dragit förbi under ljudligt trumpetande. Ibland såg det ut som om de tvekade, stannade till över byn och singlade runt som om de var osäkra på färdriktningen för att till slut bestämma sig och vemodigt försvinna i fjärran. Annat har det varit med vildgässen som i prydliga plogar varit klara över färdplanen och hastigt flugit över byn. Ett annat hösttecken är korparna som nu kommit fram och ropar uppfordrande över täkterna. Hela sommaren har vi sluppit sorkangrepp, så att robotgräsklipparen oförtrutet har kunnat jobba på. Men så hände det. Bonden nästgårds hämtade vall med sina tunga maskiner och sorken fick spader, kilade iväg i sina gångar och passade på att bita av begränsningskabeln på flera ställen. Sorken har ingen misskund, där den ska fram väjer den inte för en tråd, utan biter helt sonika av den. Det blev till att gräva och leta efter brotten där vi trodde att de skett. Vi hittade flera stycken, men ändå lyste lampan vid laddstationen blått, vilket indikerar att det är något fel någonstans. Vi kom överens om att något måste göras och nu har vi på de värst utsatta ställena lagt tråden ovan marken. Förhoppningsvis kommer det att hjälpa.
Svalornas tid
Idag såg jag tre ladusvalor över täkten. Jag blev glad, trodde att de lämnat oss. Kanske flög de över täkten för att bonden nästgårds dagen före samlat in vall och att insekter frigjorts. Annars har de varit sällsynta denna sommar. För att inte tala om tornsvalorna eller tornseglarna som man döpt om dem till. Dessa "fartdårar i svarta trikåer" som den utomordentlige naturskildraren och illustratören Gunnar Brusewitz kallar dem i sin förnämliga bok Fyra årstider, som nu kommit i nyutgåva, men som jag skaffade redan 1970 under en period av stort naturintresse. Ja, tornseglarna har i stort sett varit osynliga i sommar. Bara vid något tillfälle dök de upp och hade flyguppvisning mellan bostadshuset och ladan i vilda svängar. Annars såg jag svalor, både hussvalor och ladusvalor, vid klubbstugan på Storsand, där de byggt ett bo ovanpå en armatur. Och då jag satte mig på en bänk för att tömma skorna på sand så blev jag ivrigt uppvaktad. De markerade starkt att de inte gillade min närvaro. Förr, ja särskilt under min barndom kunde man se hundratals svalor på telefontrådarna. Men numera har ju nästan allt sådant försvunnit, så jag undrar hur de bär sig åt för att vila sig. Kanske kommer elektrifieringen av våra samhällen ge dem nya möjligheter eller så får de återvända till bergsskrevor och grottor som en gång i tiden.
Efterliv
Efterliv av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah tar vid där Gurnahs roman Paradiset slutar. Tiden är strax före första världskriget och kolonialmakterna Tyskland och England kämpar om inflytandet på den afrikanska kontinenten.De säger sig båda vara ute i civilisatoriskt syfte, men i kriget är det de inhemska som får bära den största bördan och offra sina liv för en sak de egentligen inte har med att göra. Romanen börjar med den 26 årige Khalifa, som bor i en sömnig kuststad i tyska Östafrika. Han arbetar som bokhållare hos en köpman Amur Biashara, som sysslar med smuggelgods och som lånar ut pengar till dem som inte kan betala för att sedan ta över deras egendomar. På så sätt har han tagit över tjugoåriga bi Ashas fars hus och nu tvingar han henne att gifta sig med Khalifa. Den buttre men i grunden godhjärtade Khalifa blir i romanen en samlande gestalt för de tre andra gestalterna i romanen. Deras öden kommer nämligen att förenas. Det är för det första Ilyas, som rymt hemifrån och som rövats bort av den tyska kolonialmaktens schutztruppe. Men eftersom han är ung får han arbeta på en plantage och på fritiden gå i en missionsskola och lära sig tyska. Den andra är hans lillasyster Afyia som lämnas bort som föräldralös till en familj, som låtsas vara hennes faster och farbror, men där hon utnyttjas som slav. Då Ilyas återvänder så hämtar han Afyia och lär henne läsa och skriva. De bor hos Khalifa. Men Ilyas vill tillbaka till armén och då måste Afyia återvända till familjen i byn igen. Där blir hon svårt misshandlad då hon sitter och skriver, vilket den brutale mannen i huset inte kan tolerera, att en kvinna kan skriva. Hennes högerhand blir deformerad. Hon skriver brev till Khalifa, som kommer och hämtar henne och hon får nu bo hos honom. Hamza är den tredje huvudpersonen i romanen och som författaren ger mest utrymme. Han gavs bort som slav på grund av faderns skulder, men står inte ut med tillvaron, utan flyr för att bli soldat. Han har utseendet för sig och lyckas bli kalfaktor hos en tysk överstelöjtnant som lär honom tyska. Den ondsinte fältväbeln Walther gillar dock inte deras intima relation och i ett ursinnesutbrott, som också beror på att det går mycket dåligt i kriget, kastar han sig över Hamza och anklagar honom för att folk deserterat och hugger honom i ena höften. Hamza blir svårt skadad, pendlar mellan liv och död, men lämnas på en tysk missionsstation, där han tas om hand av ett pastorspar, som vårdar och sköter om honom. Av frun får han en bok av Heinrich Heine, tidigare fick han en bok av Schiller av överstelöjtnanten. Långsamt tillfrisknar han och tar sig tillbaka till kuststaden, där han söker arbete. Och även denna gång är utseendet med honom och Nassur Biashara, sonen till Amur Biashara, som tagit över firman, anställer honom, utan att veta vad han kan. Khalifa, som först är brysk och överlägsen mot honom, förbarmar sig till slut över honom och låter honom bo i ett förrådsrum på gården. Här uppstår snart en romans mellan honom och Afyia, som till slut mynnar ut i giftermål. Afyia föder en son och döper honom till Ilyas efter brodern som hon saknar och inte vet om han är i livet. Han har inte hörts av på åtta år. Ilyas den andre kommer emellertid att lösa gåtan med den försvunne Ilyas, då han som vuxen får ett stipendium till en journalistutbildning inom radion i Bonn. Här börjar han forska efter den försvunne Ilyas och det visar sig att han hamnat i Tyskland efter kriget, sökt pension och krigsmedalj, men inte fått något av dessa. Han har också bytt namn till det tyska Elias Essen och engagerat sig i nazisternas strävan att återta kolonierna i före detta tyska östafrika. Han hade gift sig med en tyska, men också haft ett utomäktenskapligt förhållande med en tyska, ett rasblandningsbrott, och därför gripits och förts till koncentrationslägret Sachsenhausen. Hans son Paul har följt med honom dit för att han inte skulle vara ensam och de hade båda avlidit där. Efterliv är en ömsint, stundom gripande roman om människor som kämpar för sitt värde i en svår tid. Det är en underhållande och läsvärd roman.
August Palm
I år är det 100 år sedan August Palm gick bort. Något firande av denna socialistpionjär lär vi inte få vara med om, än mindre att ordet socialist tas i mun. Frågan är om partiet ens vill påminna om hans gärning. Populär historia har dock en artikel om Palm. Mot slutet av sitt liv kände han sig bortglömd av sitt parti, precis som Mona Sahlin vittnat om. Gamla partikämpar kommer man bäst ihåg i minnesrunor. August Palm är emellertid väldigt mycket förknippad med den stad där jag nu framlever mina dagar. Det var nämligen här som den första socialistdomen mot Palm föll. Staden som idag i parti och minut kallas den glada var inte så särskilt munter då Palm gjorde nedslag i den. Palm togs inte emot med glada tillrop, nej, i lokalpressen hånades han och kallades för socialistbuse och någon lokal där han kunde hålla sitt tal gick inte att uppbringa. Till slut förbarmade sig en bryggare över honom och upplät sin gård och eftersom det var privat mark, så kunde myndigheterna inte ingripa och upplösa mötet. Här sitter idag en minnestavla på huset, som minner om händelsen. Gatstumpen har också fått namnet Mäster Palms gata. Fast idag är det nog inte många som hittar till platsen. Nåväl, Palm blev åtalad för att ha missfirmat regering och riksdag och för att inte ha upplöst mötet, så den 14 september 1876 stod han åtalad i ett tingshus (numera en pizzeria) ett stycke utanför stan. Vittnena var noga utvalda och Palm dömdes till 3 månaders fängelse för sina försmädliga yttranden och 100 kronor för att inte ha upplöst mötet. Hovrätten satte emellertid ner straffet till 1 månads fängelse. Domen knäckte dock inte Palm, han lämnade lokalen med högburet huvud och fortsatte sin agitation för ett rättvisare samhälle. Domen gjorde nog till och med nytta genom att sprida Palms namn och socialismens sak. August Palms besök i stan har förutom minnestavlan även fått till följd att caféet i Folkets Hus (numera det så kallade kulturhuset) döpts till café August. Och en staty står mitt i korsdraget till entrén in till biblioteket och caféet. En plats som Palm nog skulle gillat. Men det har inte alla gjort. För några år sen publicerades en insändare i lokaltidningen, där skribenten förfasade sig över att en brottsling skulle få stå där. Han fick emellertid svar på tal. Men det finns också andra, som kanske inte tyckt Palm var en brottsling, men som ändå tycker att placeringen av honom är olämplig. Ja, vi får se vad framtiden bär i sitt sköte. Än så länge står han kvar där och påminner om en annan tid och en annan kamp.
