Leon Blum
Leon Blums liv och gärning omfattade mer än ett halvsekel av europeisk historia. Han genomlevde både det första och det andra världskriget och han var en central gestalt i den franska politiken i mer än ett årtionde. Ändå är förvånande lite känt om honom. Därför är Olle Svennings bok Älskar ni mig? om Leon Blum en kulturhistorisk gärning. Blum var jude och blev socalist efter att ha upplevt hätskheterna under rättegången mot den judiske officeren Alfred Dreyfus som felaktigt dömdes för landsförräderi. Hans förebild blev Jean Jaurès, som menade att socialismen ytterst var en fråga om moral. Jaurès arbetade för att förhindra första världskrigets utbrott, men föll själv offer för en högerextremist. Leon Blum började sin bana med författarambitioner, men blev kritiker, skrev både litteratur- och teaterrecensioner vid sidan av sitt arbete som jurist. Men 1919 blev han parlamentsledamot och gav sig i kast med politiken på heltid. Men bara året därpå splittrades socialistpartiet och delades i två falanger, kommunisterna styrda från Moskva och det mindre socialistpartiet, en partisplittring vi även känner till från Sverige. Då nazismen och fascismen växer sig starka, så går socialisterna och kommunisterna och radikalerna, närmast ett liberalt parti, samman i folkfronten för att försvara demokratin och republiken. Leon Blum blir en av dess ledare. Folkfronten genomför ett radikalt program och förbättrar villkoren för arbetarna genom förkortad arbetstid, två veckors semester, arbetslöshetsförsäkring med mera. För detta kommer han sedan att anklagas från högerhåll för att ha saboterat arbetslivet. Blum utsattes också för hat, högern skränade om att han inte kom från Frankrike, precis som Trump och hans anhängare beskyllde Obaman för att inte vara amerikan. Hatet fick också till följd att han utsattes för ett överfall och blev svårt misshandlad, om inte rådiga byggnadsarbetare ingripit så hade han dött. Men Blum fick sympati och blev utsedd till regeringschef, trots att presidenten ville avråda honom från att ta posten, eftersom nationen kunde splittras, precis som om den inte redan var det. Blum tog med tre kvinnor som biträdande ministrar i regeringen, en sensation, då kvinnor varken hade rösträtt eller var valbara till politiska institutioner. Han satsade även stort på kulturen. Dock kunde inte folkfronten uppfylla alla förväntningar som ställdes på den och dessutom var enigheten inom fronten inte total. Sprickorna märktes framför allt då spanska inbördeskriget bröt ut och vapen skulle sändas till republiken. Blum hade också haft en pacifistisk syn på världen, han ville undvika krig och arbetade för fred. Han trodde till och med att det gick att komma överens med diktatorer. Men då nazityskland gick in i Österrike så förstod han att bara ett väpnat motstånd kunde tvinga Hitler på reträtt. Han försökte få till en nationell samling, men högern föredrog Hitler framför Blum. Folkfronten upplöstes och snart ockuperades Frankrike. Den 15 september 1940 fängslades Blum på order av Vichy-regeringen, nazitysklands springpojke. Han anklagades för att ha undergrävt rikets säkerhet och förrått Frankrike. Rättegången som sedan följde var en skådeprocess, där han och hans vänner var dömda på förhand. Blum fördes på våren 1943 till koncentrationslägret Buchenwald, där han tillsammans med två andra fångar, en borgerlig anti-fascist, George Mandel och ett Jehovas vittne, hölls som gisslan i Himmlers jaktstuga strax utanför koncentrationslägret. De skulle kunna användas som förhandlingspjäser mot amerikanerna. Blum fick rätt stor frihet i lägret och kunde till och med gifta sig för tredje gången. Dock brände det till när Vichy-regeringens propagandaminister Philippe Henriot mördades av en motståndsman. Då skulle hämnd utkrävas och valet stod mellan Blum och George Mandel. Blum klarade sig och kunde slutligen återvända till Frankrike. Han försökte sig på en politisk comeback efter kriget, utmanade bland annat de Gaulle, som han såg som en auktoritär ledare. I december 1946 blev han vald till premiärminister igen, ett stort ögonblick, men så kom Vietnamkriget och hans försök att bilda union och ge Vietnam självständighet motarbetades och saboterades av militären. Det gick inte heller att få till en nationell samling och därmed var hans politiska karriär över. Sina sista år engagerade han sig för den nyta staten Israel. Leon Blum är som sagt ganska okänd. I svensk standardiserad historieskrivning förekommer varken hans namn eller folkfronten, skriver Olle Svenning. I det offentliga rummet i Frankrike eller i Euopa är han också tämligen frånvarande. I Paris finns endast ett minnesmärke över honom på en undanskymd plats. Inte heller EU vill minnas honom, trots att det var han som gav den uppburne Jean Monet i uppdrag att konstruera ett nytt Europa. Älskar ni mig? var hans stående fråga. Det obarmhärtiga svaret är att man inte gjorde det. Älskar ni mig? är en bok som ger vibbar även till vår samtid. Det som mötte Blum med hat och hot är åter på tapeten och försöken att mota högern och extremismen är lika svårt nu som det var då. Vad utfallet kommer att bli vet vi om några år.
Kommentarer
Trackback
