krille tvärvigg

Idag är det 33 år sedan Olof Palme blev skjuten på Sveavägen. De flesta av oss som upplevde mordet har väl ett minne av var man befann sig. För egen del var jag och familjen i ett fritidshus i vildmarken, som vi hyrt av Domänverket. Av någon anledning vaknade jag och min hustru vid femtiden på morgonen och vi kunde inte somna om så jag slog på radion, där det spelades sorgemusik, vilket förvånade oss. Vi låg dock vakna tills morgonnyheterna kom, då vi fick höra den fruktansvärda nyheten att statsministern var skjuten och hade avlidit. Det var en smärre chock. Och det som sedan följde med en mer eller mindre havererad polisutredning och att inte någon mördare kunde gripas var oerhört frustrerande. Ja, mordet är fortfarande olöst, även om vissa anser att Krister Pettersson var den skyldige, och kommer sannolikt att så förbli. Nu leds polisutredningen av en person som ironiskt nog heter Krister Petersson. Han tror att mordet ska gå att lösa, men det är han förmodligen rätt ensam om. Mordet på Olof Palme innebar också en vändpunkt i det svenska samhället, fast utvecklingen hade varit på väg ett tag. 1980-talet innebar en omsvängning till individualism och att satsa på sig själv. Med Palmes bortgång öppnades dammluckorna och ut kom nyliberalism och marknadsfundamentalism med chockterapi och folkhemmets krackelering. Om Palme kunde ha hindrat en sådan utveckling är svårt att spekulera i, krafterna för en annan utveckling var starka och Palme hade kanske på sin höjd kunnat fördröja utvecklingen och kanske hade han kunnat få socialdemokratin in på en annan väg än den som partiet sedan kom att välja och som gjort att partiet förlorat mycket av sin väljarbas och numera är ett parti för medelklassen och inte för arbetarklassen.

Vägen till Nürnberg av Philippe Sands är en berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa. Dess titel kan tolkas på tre olika sätt. För det första handlar det om familjehemligheter, som till slut leder författaren ända till Nürnberg och den första rättegången i historien där krigsförbrytare står åtalade. För det andra följer författaren två personer, vilka båda kom från Lwow eller Lwiv (Lemberg under den tyska ockupationen) och som fick stor betydelse för att utveckla ett internationellt rättssystem, där begreppen brott mot mänskligheten och folkmord inkorporerades i rättegången. De två var Hersch Lauterpacht och Raphael Lemkin, två judar från samma region, som kom att ägna sitt liv åt att få begreppen erkända. Men de var inte överens. Lauterpacht ville ha ett rättssystem som skulle ge skydd åt individen gentemot staten. Lemkin betonade gruppen före individen. Lauterpachts linje fick genomslag i Nürnberg-rättegången, men Lemkins tes fick sitt erkännande i FN-stadgan något år senare. För det tredje blev Nürnberg slutstation för flera av de ledande nazisterna, där 12 stycken av dem dömdes till döden. Philippe Sands ägnar mest intresse åt Hans Frank, som var generalguvernör i generalguvernementet, varifrån Sands morfar Leon kom och där även Lauterpachts och Lemkins föräldrar gick under i koncentrationslägren. Frank var högsta ansvarig för förföljelserna och utrotningen av judarna i generalguvernementet. Philippe Sands bok är som en detektivhistoria, där den ena hemligheten efter den andra avslöjas, bland annat då hur hans mor Ruth, då ett spädbarn, förs ut från Wien i sista stund hösten 1939. Och den som tar flickan till sin far Leon i Paris är en viss miss Tilney. Och vem är hon och varför utför hon det livsfarliga uppdraget? Och varför stannar Ruths mor Rita kvar i Wien? Sådana frågor lyckas Philippe Sands till slut finna svar på, men vägen till svaren är spännande att ta del av. Och frågorna för boken hela tiden framåt och gör den till en av de mest läsvärda böcker jag läst denna vårvinter.

I Sverige har vi två myndigheter som ska granska ekonomiskt svindleri: Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten. Men ingen av dem har gjort något för att avslöja de banker, som medvetet eller omedvetet sysslar med penningtvätt. Istället är det uppdrag granskning som har fått ta på sig denna samhällskritiska roll och som nu återigen (förra gången gällde det Nordea) kan visa att en bank sysslat med dessa skumraskaffärer, nämligen Swedbank. Vad har vi egentligen våra myndigheter till? Är det någon som har hört talas om att dessa myndigheter avslöjat eller satt fast någon svindlare. I det nu aktuella fallet med Swedbank är det ytterst allvarligt, då banken genom sin chef svurit sig fri från att ha sysslat med penningtvätt. Men uppdrag gransknings avslöjande visar ju något annat. Bankerna har efter alla avregleringar fått alldeles för fria händer, och inte lyckats leva upp till det ansvar som ska följa med en sådan frihet. Anders Borg hävdade ju en gång att de var samhällsfarliga, vilket han hade helt rätt i. Men sedan hände förstås inget mer. Nuvarande finansmarknadsminister uttalar sig på ungefär samma vis, men att tro att han kommer att göra något åt bankerna är väl som att tro på jultomten. Swedbank har sin bakgrund i de folkliga sparbankerna, där eken den fasta och orubbliga stod som symbol. Idag är det väl snarast den darriga och opålitliga aspen som borde vara bankernas symbol.

Efter att ha läst Homeros Odyssén tog jag fram Strändernas svall av Eyvind Johnson ur bokhyllan. En bok jag köpte på Hultgrens bokhandel i Västervik 1964; bevare mig väl vad tiden har gått. Det är en pocket i Delfinupplagan. Eyvind Johnson hade jag lärt känna efter att ha läst romanen om Olof, en självbiografisk skildring av författarens uppväxt och ungdom och mötet med vuxenvärlden. Strändernas svall skrevs i slutet av andra världskriget och hade undertiteln en roman om det närvarande. I både Odyssén och i Strändernas svall möter vi en man på väg hem från ett tioårigt krig, i Troja. Han sinkas på vägen av flera äventyr innan han når sin hemö Ithaka. Eyvind Johnson följer ganska troget i Homeros fotspår, men han omdiktar givetvis historien efter sin fason. Genom att jag nu läste Odyssén först och Strändernas svall efteråt, så fick jag en bättre förståelse för den senare än då jag läste den för över femtio år sedan. Boken har ju fått förnyad aktualitet genom den tid vi nu upplever med ökad högerextremism, antisemitism och hat. Krafter som den gången på 1930-talet ledde till ett fasansfullt krig. Frågan är om vi är på väg mot något liknande den här gången. Eyvind Johnson funderar mycket i Strändernas svall över krigets orsaker och om det finns någon möjlighet att undvika det. Han vacklar i sin inställning, är ibland hoppfull för att i nästa ögonblick tvivla. Ett annat viktigt motiv i boken är hemlängtan, kanske mer uttalat i Odyssén än hos Eyvind Johnson, där hjälten är mer kluven inför vad hemkomsten ska betyda, är det ännu ett krig, ett inbördeskrig med friareskarorna som uppvaktat den troget väntande hustrun Penelope. Hos Eyvind Johnson är friareskaran eller framstegspartiet som det också kallas inte bara ute efter Penelope, utan man har ekonomiska motiv för sin uppvaktning, vilket inte är lika tydligt i Odyssén. Man vill genom sitt våldgästande, som för resten symboliskt kan uppfattas som en nazistisk ockupation, ruinera huset och få Penelope att gifta sig med en av dem för att de på så sätt ska komma åt rikedomarna. Till sist bör påpekas att det är en språklig njutning att läsa både Odyssén och Strändernas svall.

Idag är det Alla Hjärtans dag eller egentligen Sankt Valentins dag. Valentin var en kristen martyr, som vägrade att avsäga sig sin tro och som därför dödades av romarna. Därav blev det Sankt Valentins dag, som en religiös högtid den 14 februari. Hur många som vet om det idag är oklart, möjligen kyrkan. Nej, dagen har som mycket annat blivit till en kommersiell kassako. Och givetvis finns det en bakelse till dess åminnelse. Nåväl, man kan ju om man inte lockas av reklamen och affärernas alla extraerbjudanden ändå skicka ett hjärta till sina nära och kära. Som sådan tjänar ju dagen som en god påminnelse.

Efter att ha köat i mer än två månader kommer beskedet från biblioteket att den reserverade boken finns att hämta. Och boken det är Maciej Zarembas Huset med de två tornen, som fått sådan uppmärksamhet, men som märkligt nog inte fick August-priset. Vet inte ens om den var nominerad. Boken handlar om författarens föräldrar, där särskilt modern Lila bär på en stor hemlighet, vilken hon på alla sätt och vis söker dölja för barnen. Det är först i slutet av 1960-talet, då pogromerna i Polen får en allvarlig inriktning, som Lila en dag säger att vi måste lämna det här landet, som historien med föräldrarnas öden börjar rullas upp. Det blir till en upptäcktshistoria som rymmer fasansfulla ting. Men som också visar en mycket stark och slagkraftig kvinna, som lyckas uthärda och krångla sig fram med livet i behåll i en häxkittel av ondska. Den mycket äldre fadern däremot får en tämligen behaglig tillvaro som krigsfånge i ett läger för officerare. Efter kriget finner de båda varandra och trots en stor åldersskillnad så gifter de sig och får fem barn. De arbetar båda som psykiatriker och fadern Oskar driver ett mentalsjukhus på ett helt nytt sätt, något som inte faller den nya kommunistiska regimen på läppen. Nu får både Lila och Oskar tampas med nya motståndare. Författarens efterforskningar blir till en upptäcktshistoria i ett mörker och en tillvaro som hittills varit stängd för honom. Och här uppdagas hemligheter som han nu delvis får sin förklaring på. Upptäckterna blir också till en uppgörelse med det polska samhället och dess oförsonliga och obegripliga antisemitism, dess hat mot judar. Några exempel: 1939 bodde det 25 000 judar i Tarnow där Lila tog studenten. Idag finns ingen. Och av Brests 18 000 judar överlevde 19. Det är hårresande siffror. För oss som nu lever i en tilltagande högerextremism och även ökad antisemitism är den här boken ett varnande exempel. Den kommer i rätt tid, måtte den bara få många läsare.

En gång var liberalerna eller folkpartiet som man då hette ett betydande parti. Bertil Ohlin kunde till och med utmana Tage Erlander om regeringsmakten. Sedan kom en nedgång med Gunnar Helén och Ola Ullsten, även om Ullsten en kort tid fick bilda regering. På 1980-talet kom svärmorsdrömmen Bengt Westerberg som fick opinionssiffrorna att stiga igen. Han var en uttalad socialliberal till skillnad från de som omhuldade marknaden. För liberalerna har individen alltid varit viktig, man har trott på individens förmåga att lyckas i samhället och inte riktigt sett de begränsningar som socialt arv och klass sätter för människors förmåga att nå framgång. Nu är partiets läge i opinionen katastrofalt. I den senaste mätningen har partiet 2,7 procent och skulle hamna utanför riksdagen om det vore val. Samtidigt kom beskedet från Jan Björklund att han avgår som partiledare till hösten. Det har fått media att i två dagar tröska hans avgång och spekulera om efterträdare och om hans avgång kommer att betyda att januariöverenskommelsen spricker. Jan Björklunds tid som partiledare har inte varit lätt, han har inte kunnat lyfta partiet. Tvärtom har det gått bakåt. Liberalismen är idag en ideologi under attack från höger. Men orsaken till tillbakagången är nyliberalismens misslyckande och i dess spår så har de extrema riktningarna på högerkanten vaknat till liv. Björklund måste dock få kredit för att han insett faran högerut och därför under vånda gått med på att samarbeta med sossarna och miljöpartiet. Som politiker har han inte haft särskilt stor framgång med sina åtaganden. Framför allt är det väl som skolpolitiker vi kommer att minnas honom. Här gick han till hårt angrepp mot vad han kallade flumskolan och ville återinföra betyg och katederundervisning. Han framhöll ofta och gärna disciplin och ordning och reda. Trots detta så gick resultaten i den svenska skolan bakåt. Försvaret var en annan hjärtefråga för den forne reservmajoren och här handlade det om att försvaret måste få mera pengar och att ett medlemskap i Nato var eftersträvansvärt. Han yttrade sig gärna länge och väl om marginalskatter och ville få bort värnskatten, vilket han till slut lyckades med i överenskommelsen med sossarna. EU har varit en annan viktig fråga för Björklund och då har det handlat om frihandel och marknad. I klimatfrågan har han utmärkt sig genom att han velat satsa på kärnkraft, medan de flesta andra varit för de förnybara energislagen. Frågan är nu om hans avgång också innebär dödsstöten för det liberala partiet i svensk historia.

För några år sedan stod en statsminister upp och tyckte att vi gott kunde jobba tills vi var 70 år. Nu tycks politikerna i pensionsgruppen ha tagit fasta på det uttalandet, för nu föreslår de att vi ska höja pensionsåldern till 67 år och att pensionen inte ska kunna tas ut förrän man är 64 år. För alla dem som har tunga och stressiga jobb är det här inga goda nyheter. Det märkliga är att man kunnat komma överens om detta, utan att först utreda frågor om arbetsmiljö och arbetstider. Alla jobb är ju inte likvärdiga, att jobba på ett kontor framför en dataskärm är kanske fysiskt inte lika ansträngande som ett jobb inom till exempel vård och industri. Och ser vi till arbetstiden, så har den inte förändrats sedan 100 år tillbaka, då 8 timmar blev det vanliga. Produktiviteten har samtidigt under dessa 100 år ökat enormt, liksom rikedomen i samhället. Men arbetstiden får fortsätta att vara densamma eller man tullar till och med på den, gör den mera flexibel, så att det inte är ovanligt att man kan få jobba 13 timmar i sträck inom vissa vårdyrken. Men man ska egentligen inte förvåna sig över att det är pensionsgruppen som tagit det här beslutet i lönndom, precis som man gjorde då det nya pensionssystemet infördes på 1990-talet efter en av de värsta ekonomiska kriserna i vårt land. Det var ett system som förutom att det var underfinansierat från början, bestämde sig för att införa det eländiga premiepensionssystemet, där mäklare kan sitta och leka med våra pengar och vi själva får ta ansvaret för om vi valt fonder som går dåligt. Och politikerna har lämnat över det hela till pensionsgruppen och automatiken i systemet. Ja, nu kommer man med ett nytt piggt förslag, som sannolikt kommer att visa sig vara lika dåligt för landets medborgare.

USA anklagar Putins Ryssland för att fuska och inte leva upp till nedrustningsavtalet INF, som Gorbatjov och Reagan undertecknade 1987 och spred hopp till världen med. Avtalet förbjöd medeldistansrobotar. Nu säger USA upp avtalet och Putin svarar med samma mynt. Istället för att sätta sig ner och samtala med varandra så säger man alltså ensidigt upp det. Och resultatet blir upprustning istället för nedrustning. Båda parter verkade nöjda och hos Putin kunde man till och med ana ett leende i den stela masken. Båda skyller nu också på Kina och Iran, att dessa länder är fria att ta fram robotar. Men för att få dessa länder med på tåget, så att säga, så kanske man kunde ha behållit avtalet och framstå som goda förebilder. Men icke! Istället utsätter man världen för ett utökat hot. Och Europa blir så klart skådeplatsen ifall det blir allvar av. Och då är domedagen nära.

Någon som vet vad kyndelsmässodagen står för? Jag visste det inte, så föga kyrkligt bevandrad är jag, så jag fick ta hjälp av wikipedia för att få ett hum om dagens namnsdag. Kyndelsmässodagen är sålunda en festdag till minne av hur Jungfru Maria 40 dagar efter Jesu födelse frambar honom i templet. Det här med 40 dagar hade tydligen att göra med kvinnans rening, att hon sågs som oren efter att hon blött och fött sin son. Märkliga påfund som finns i religionen. Ursprungligen var detta en judisk tradition, men kristendomen tog över den på 300-talet e kr. då man börjat etablera sin religion. Det dröjde dock länge innan kyndelsmässodagen firades i Sverige, först 1772. Dagen skall infalla mellan den 2 - 8 februari och avsluta jultiden på kyrkoåret. I Lukas 2 kapitlet, 22-35 versen berättas om hur föräldrarna tog sig till Jerusalem och bar fram Jesus inför Herren. De mötte då en man som hette Simeon i templet, som fått den uppenbarelsen att han inte skulle dö förrän han sett Herrens smorde. Nu tog han Jesus i famnen och som Lukas skriver yttrade han: "Herre låt nu din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel". Det vill säga, Simeon uttalade här en profetia och han kunde nu dö efter att ha skådat Herren. Ja, ja man får väl tolka det som man vill, Lukas är i alla fall en god historieberättare. Just ljus är viktigt då det gäller kyndelsmässodagen, för kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, fackla, bloss; jämför engelskans candle. Till yttermera visso så är kyndel också en krydda.