krille tvärvigg

Idag är det 33 år sedan Olof Palme blev skjuten på Sveavägen. De flesta av oss som upplevde mordet har väl ett minne av var man befann sig. För egen del var jag och familjen i ett fritidshus i vildmarken, som vi hyrt av Domänverket. Av någon anledning vaknade jag och min hustru vid femtiden på morgonen och vi kunde inte somna om så jag slog på radion, där det spelades sorgemusik, vilket förvånade oss. Vi låg dock vakna tills morgonnyheterna kom, då vi fick höra den fruktansvärda nyheten att statsministern var skjuten och hade avlidit. Det var en smärre chock. Och det som sedan följde med en mer eller mindre havererad polisutredning och att inte någon mördare kunde gripas var oerhört frustrerande. Ja, mordet är fortfarande olöst, även om vissa anser att Krister Pettersson var den skyldige, och kommer sannolikt att så förbli. Nu leds polisutredningen av en person som ironiskt nog heter Krister Petersson. Han tror att mordet ska gå att lösa, men det är han förmodligen rätt ensam om. Mordet på Olof Palme innebar också en vändpunkt i det svenska samhället, fast utvecklingen hade varit på väg ett tag. 1980-talet innebar en omsvängning till individualism och att satsa på sig själv. Med Palmes bortgång öppnades dammluckorna och ut kom nyliberalism och marknadsfundamentalism med chockterapi och folkhemmets krackelering. Om Palme kunde ha hindrat en sådan utveckling är svårt att spekulera i, krafterna för en annan utveckling var starka och Palme hade kanske på sin höjd kunnat fördröja utvecklingen och kanske hade han kunnat få socialdemokratin in på en annan väg än den som partiet sedan kom att välja och som gjort att partiet förlorat mycket av sin väljarbas och numera är ett parti för medelklassen och inte för arbetarklassen.