krille tvärvigg

Idag har Raoul namnsdag och den som vill kan ägna Raoul Wallenberg, som väl är den mest kände Raoul, en tanke. Wallenberg gjorde en enorm insats för att rädda judar i Ungern från Förintelsen, men själv kunde han inte rädda sig, då ryssarna satte klorna i honom. Medan den övriga svenska legationen som arbetat samman med Raoul så småningom lyckades ta sig hem till Sverige, så Raoul kvar i ryskt fängelse och efter något eller några år sannolikt avrättad. För vad, kan man undra. Men någon klarhet i fallet har inte lyckats få, trots ihärdiga försök från framför allt familj och anhöriga. Hur det officiella Sverige agerade är däremot pinsamt dåligt, precis lika dåligt som i fallet Folke Bernadotte, där man också velade. I våras lyssnade jag till Ingrid Carlberg som skrivit en bok om Wallenberg. Hon menade att det fanns en utrikestradition (tänk bara på Tyskland och andra världskriget) att inte irritera en stormakt och särskilt då inte efter kriget då Sovjet sågs som en befriare från nazismen. Dessutom spred Sovjet desinformation genom att påstå att Wallenberg var död. Hur som helst så år Raoul Wallenberg vårt största utrikespolitiska ärende.

Fp ett parti med stark förankring inom skolans värld, åtminstone förr, och med en utbildningsminister vid rodret har blamerat sig i Bräcke kommun, då de på en buss inför valet skrivit "barnen och ungdommarna". Stavfel alltså. Verkligt genant. Nu undras om inte folkpartiet själv borde gå igenom det språktest, som de för några år sedan var så ivriga att vilja genomföra för de nyanlända. Den som gräver en grop för andra faller själv däruti, passar väl bra i det här sammanhanget.

Idrotten är känd för att skapa ord med nya betydelser. Under friidrotts-EM härförleden hörde jag kommentatorna Christian Olsson åtskilliga gånger kalla friidrottarna för atleter, även de tunnaste höjdhoppare och löpare, som man alls inte förknippar med ordet atlet. Atlet är tydligen ett nytt inneord som en del kommentatorer använder. Det är nu mycket mera populärt än att bruka det alldagliga idrottare. Samme Olsson satte också förstärkningsordet monster framför flera av de prestationer som utfördes. Det var monsterhopp, monsterlopp, monsterkast. Monster har ju annars en negativ klang, något skrämmande över sig, men här förbyttes det nu till sin motsats. På fotbollsområdet har borg fått en ny betydelse. Den medeltida borgen har dammats av och var och vartannat lag talar om sin hemmaborg, som motståndaren skräckslagen ska kliva in in och veta att här ska han inte få det lätt. Det gamla vallen verkar däremot helt förbrukat, nu är det företag som får skylta med sina namn och ge glans åt arenorna. Även idrottens språk säger något om samtiden.

Statsminister Reinfeldt förnekar sig inte. Precis som han inte vill kännas vid sin bok om den sovande svensken från 1990-talet, så vägrade han att ta ordet massarbetslöshet i sin mun under utfrågningen i TV igår kväll. Trots att han 2006 kallat 6 procent arbetslöshet för massarbetslöshet, så var 8 procent inte det. Det var nu istället fråga om människor som var på väg till alla de hundratusentals jobb som samme statisminister utlovat till 2020. Det är ju bra när man kan använda sig av framtiden eller den ekonomiska krisen nästan lika svår som på trettiotalet för att undkomma de svåra frågorna. Statsministern var också ovillig att ge svar på varför a-kassan inte kunde höjas. Han mumlade något om att det är en omställningsförsäkring och inget försörjningsbidrag, men det förklarar ju ändå inte varför den är så låg att den blir svår att leva på. Statsministerna pratar gärna om att vi tillhör en global ekonomi, att vår exportindustri är väldigt beroende av en internationell marknad. Samma synsätt tycks inte gälla då det blir tal om klimatutsläppen av koldioxid, då är vi plötsligt nationella, då ska vi följa FN:s rekommendationer inte understödja Kinas synsätt. Utfrågarna kunde visa att de svenska utsläppen ökat om man räknar in ökad konsumtion, flygresor m m något som Reinfeldt inte ville hålla med om. Då var vi plötsligt inte globala längre. Däremot är vi globala och ansvarstagande då det gäller flyktingpolitiken, här ska vi öppna våra hjärtan och vara empatiska, dock inte då det gäller koldioxidutsläppen.

Trots att det är fya månader kvar till årsskiftet så har vi jordbor förbrukat hela det ekologiska utrymmet för detta år. Och överkonsumtionen blir bara värre och värre enligt forskarna. Nu förbrukar vi resuser motsvarande ett och ett halvt jordklot. Det handlar om saker om odlingsmark, fisk, skog, rent vatten och klimatpåverkan. Fram till 1970-talet levde vi i takt med vad jordens resurser klarade av, men sen har överbefolkning och ökad konsumtion gjort att resurserna går åt i allt snabbare takt. Om det fortsätter så här kommer det vid seklets mitt att behövas tre jordklot.

Efter veckan på Brac i Kroatien, då man varje morgon vaknade till cikadornas öronbedövande musik har ljuden antagit andra toner. Nu är det kossornas råmanden som väcker en på morgon eller ungkarlstranornas trumpetanden från skogsbrynet. Ibland är det granngårdens tupp som konserterar. Men då jag tar med mig frukosttallriken och sätter mig i pergolan är det andra ljud som omger mig, nämligen de flitiga binas och humlornas mer diskreta surrande. I björnbärsbusken utför de sitt energiska arbete med precision, aldrig missar de en blomma som de hämtar nektar från. Och värmen som håller oss tvåbenta i schack tycks inte bekomma dem. Tvärtom tycks den öka deras aktivitet.

Idag är det 69 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki med förödande verkan och i ett slag förändrade villkoren för människorna på planeten. Nu fanns krafter som kunde förgöra mänskligheten. Varje år påminns jag om detta eftersom jag är jämngammal med bomben. Föddes blott tre veckor före det ödesdigra datumet. Och har levt med dess konsekvenser under hela mitt liv. Bomben fick inte till resultat, vilket man kunde ha väntat sig av förnuftiga människor, avrustning utan tvärtom påbörjades en kapprustning utan like. Alla skulle nu ha det dödsbringande vapnet i, som man hycklande sa, försvarssyfte. Till och med lilla Sverige hakade på tåget och ville ha en egen atombomb. Dessbättre lyckades en folklig opinion sätta stopp för det. Kanske har vi ändå terrorbalansen, det jämviktsläge som kapprustningen mellan USA och Sovjet ledde till att tacka för att bomben inte brukats igen. Men hotet kvarstår och i händerna på stormaktsgalna och oberäkneliga ledare kan bomben åter komma till användning och välden få uppleva en atomvinter.

Från min plats i hammocken blickar jag ut över fälten där korna fridfullt och maktligt går och betar. Och plöstsligt är minnet på en helt annan plats och en helt annan tid. Det är 1950-tal och jag står på Glasbacken och ser ut över Blankviken och Blanke gårds ägor, där Jersey-korna går och betar vid strandkanten. De rör sig makligt precis som de kor jag nu iakttar. Hur märkligt är inte detta minne, som blixtsnabbt kan förflytta sig åratal tillbaka i tiden och frammana en helt annan plats än där jag just nu befinner mig. Och är inte denna verklighet lika verklig som den jag just nu lever i?