krille tvärvigg

Häromdagen gick generaldirektören för Pensionsmyndigheten, alltså inte vem som helst, ut och reagerade mot den friande domen mot fondbolaget Allra. Han menade att för den enskilde var det ogörligt att kunna avgöra vilka fonder man ska placera pengar i. Då PPM-systemet infördes var ett av argumenten att just för att man kunde välja mellan så många olika fonder så kunde man sprida på riskerna. Nu har det väl visats att det var tvärtom. Den friande domen mot Allra är ett hån mot alla pensionssparare. Här har man avsiktligt gjort dåliga affärer för att berika sig själva. Jag minns en mäklare här på orten som på 1980-talet ondgjorde sig över att pensionsfonderna var så stora och att kapitalet inte kunde komma åt dem. Några år senare fick han slicka sig om munnen, då avregleringar och PPM-systemet infördes. Kapitalet blev nu fritt tillgängligt för dem som ville roffa åt sig av de enorma pensionsmedlen. Till på köpte blev det vi enskilda som fick ta stötarna, utan att ha de kunskaper som krävdes för att handla med värdepapper. En bekant till mig skrattade ut mig då han fick veta att jag valt fonder, själv hade han inte gjort något val och tjänat på detta. Nej, PPM-systemets rätta plats är i papperskorgen.

I dagboken den 24 februari 1940 skriver Chaim A. Kaplan: "De offentliga stölder som begås i fullt dagsljus och i hela den judiska och polska allmänhetens åsyn upphör aldrig och därför har dussintals judiska familjer bragts till tiggarstaven". Det ser här ut som om nazisterna organiserat ett särskilt regemente i det här syftet, menar Kaplan, eftersom det sker på ett så välordnat sätt. Nu har man gett sig på att stjäla möbler. "De kommer in och tar alla möbler, till den sista pjäsen, och lämnar efter sig tomma rum." Under razzian tar de allt av värde, medan de tömmer skåpen. En ung man doktor Rakower blev anhållen och det dröjde inte länge förrän nazisterna kom för att hämta alla dyrbara möbler från hans våning. Hans unga hustru försökte få tjuvarna att åtminstone låta henne få behålla möblerna på mannens kontor, men fick det cyniska svaret att eftersom han inte skulle komma tillbaka på länge så behövde han inga möbler. På en annan gata ägde ett skändligt mord rum hos en jude som hade en butik för rörmokeriutensilier. Butiken hade stängts men de beordrade mannen att komma dit följande dag. Vad som sedan hände vet man inte, men en timme efter att han kommit till butiken så var han död. En del säger att han mördades för att han kommit för sent, andra för att han hade tömt sin butik på varor, så att tjuvarna inte hittade något att ta. Det är svårt att få fram sanningen, säger Kaplan, men hela historien utgör bara ett bevis för att en judes liv är värdelöst. "Det finns ingen inför vilken man kan protestera över det oskyldigt spillda livet", skriver Kaplan. Man har också börjat hejda spårvagnar och låter de judar stiga av, vilkas kläder antyder att de är välbärgade. De utsätts då för slit och piskrapp och man söker genom deras fickor och stjäl deras sista ören och ofta sliter man av dem deras kläder och pälsar, avslutar Kaplan.

Chaim A. Kaplan inleder sin dagbok den 20 februari 1940 med en betraktelse över vad hans anteckningar kan betyda för framtiden. Så här skriver han: "Den tid kan komma då de här orden publiceras. I varje fall kommer de att utgöra historiskt källmaterial till skildringen av vår kamp. Det förpliktar dem som skriver ner sina intryck att anteckna varje händelse, varje liten detalj som kan sprida ljus över skändliga, depraverade själars mörker. Det överstiger min förmåga att uppteckna varje händelse i rätt ordningsföljd. Måhända kommer andra människor att göra det, när den rätta tiden är inne. Men också händelser som upptecknas och registreras så som de kommer äger ett historiskt värde. I dem återspeglas sanningen - inte en torr, död sanning, utan en levande, verksam sanning som förkunnar inför världen: Skåden, det finns ingen pina sådan som min. Lyssnen, och i skolen höra" Därefter går Kaplan in på vad som hänt hans kollega, rektorn K. Då denne en dag skulle gå ut, så möttes han av en pistolpipa från en nazistisk soldat, som beordrade K. att vända om. Med pistolen i hand inledde nazisten ett förhör. Han ville veta vem som bodde i lägenheten och han inspekterade varje rum, dess möbler och husgeråd. Han frågade K. om han hade några tyska mark, vilket han inte hade och om han hade en radio, vilket han inte heller hade. Han fann inget som var värt att stjäla. Besviken frågade han om de visste var det bodde någon rik jude. Om de inte svarade så skulle han beslagta allt i lägenheten. Inför detta var det en flykting från Lodz som fruktade för sitt liv och gav tjuven en adress till en rik jude Sz. När grannarna frågade flyktingen varför han gjort något så avskyvärt som att avslöja Sz, så svarade han att han varit rädd för att bli kroppsvisiterad och att han inte ägde mer än 200 zloty och det var allt han ägde. Förresten sa flyktingen så är inte Sz i Warszawa. "På det här viset har jag räddat mitt eget liv, och tjuven är den som förlorar", avslutar Kaplan sin redogörelse troligen med ett belåtet leende.

Jag har en tid grottat ner mig i Gunnar Brobergs omfångsrika biografi över Carl von Linné, Mannen som ordnade naturen. Det saknas ju inte biografier över Linné och hans verk, men Brobergs måste vara en av de mest ambitiösa. Han försöker här täcka in många olika aspekter av Linnés liv och verksamhet och han låter framför allt Linné själv komma till tals i ganska stor utsträckning. Visserligen kan en del av de avsnitten vara lite svåra, eftersom Linné blandade latin och svenska. Broberg följer Linnés livsresa kronologiskt och börjar med barndomen i Stenbrohult via djäknestudierna i Växjö. Symtomatiskt i hans liv var att han lyckades få viktiga mentorer som gav honom sitt stöd. Men själv var han inte buskablyg och hade gott självförtroende. Hans tro var att även om man kom från små omständigheter så kunde man bli en stor man. Och det blev han också. Med den lappländska resan 1732 gjorde han sitt genombrott och efter det satte han alltid samerna och deras levnadssätt högt. Frihetstiden, som följde på den storslagna men ack så dyrköpta stormaktstiden var en tid då landet Sverige slöt sig inom sig själv och inriktade sig på att söka nyttigheter och råvaror under devisen make Sweden great again för att travestera en annan figur i våra dagar. Och för detta var Linné som klippt och skuren med sina resor till Dalarna, Gotland, Öland och Skåne, som Broberg återger. 1730-talet var en omvälvande tid, då Dalins Then Swänska Arghus utkom, då Vetenskapsakademien instiftades 1739, där Linné förstås spelade en framträdande roll och mycket annat. Linnés främsta insatser rörde väl tre områden: systematiken, växternas namngivning och att han inspirerade oss att se mångfalden i naturen. Det är väl så att precis som svensken är präglad av Luther, så har vi väl en Linné någonstans inom oss.

Så kom då Riksrevisionens rapport om RUT och visade, vilket vi egentligen redan insett att reformen framför allt gynnat de välbeställda i samhället eller som Riksrevisionen konstaterar att hälften av avdragsbeloppet går till de mest välbeställda, de som skulle kunna betala dessa tjänster själva. Revisionen visar också att reformen som enligt upphovsmännen skulle vara självfinansierande inte heller är det. Det kostar istället skattebetalarna pengar och även lågavlönade får vara med och betala via skatten. Reformen skulle också ge arbetslösa jobb, men istället är det främst arbetskraftsinvandrare som får dessa jobb. Så inte heller på den punkten uppfyller bidraget vad som avsetts. Det var Reinfeldt-regeringen som införde reformen, men socialdemokraterna som kritiserade den har inte lyft ett finger för att ta bort den, nu har man istället tillsammans med sina bröder i januariavtalet gått in för att bredda den ännu mer. En så här missriktad så kallad reform borde givetvis avskaffas, men de borgerliga är tondöva och näringslivet värnar om sina företag så vem talar för samhällsintresset. Möjligen vänstern, men dom är heller ingen som lyssnar till. Jag kan inte annat är tycka att Rut är Ruttet.

Den 16 februari 1940 skriver Chaim A. Kaplan från sin utsiktspost i ett av nazisterna besatt Warszawa:"Det finns inte något mera fruktansvärt regeringsprogram än ett som satts i verket av psykopater. Och psykos åtföljd av sadism är sju resor värre. Judarna i Polen märker detta och reagerar därför med förakt på alla de hemska påbud som bär undergång och förödelse för oss som individer och folk i sitt sköte." Vi hälsar varje påbud med ett ogillande leende, skriver Kaplan. I varenda ett av dem finner man tecken på galenskap, på en själssjukdom som påverkar ett helt samhälle i form av en fix idé. Men alla deras dumma förordningar, som är frukten av oförsonligt hat är dömda att misslyckas för medvetandet om dem räddar oss undan förtvivlan. Ingenting som grundar sig på vanvett kan vara särskilt länge. "För en kort tid sedan började segraren gripa judiska kvinnor till tvångsarbete. Under en razzia stöter en medlem av Gestapo handen i bröstet på en kvinna, så som han skulle göra med en man. De undersöker en kvinnas könsdelar när hennes man och barn ser på, utan hänsyn till hennes heder eller blygsamhet". De är som djur, och beter sig som djur, skriver Kaplan och avslutar: "Jag känner en intelligent, högt bildad kvinna, som innan hon går ut alltid stoppar en skurtrasa i sin väska som försiktighetsåtgärd i händelse av bråk, men hon är inte övertygad om att nazisterna inte ändå kommer att beordra henne att uträtta arbetet med blusen eller klänningen. Detta är nazismens osminkade ansikte."

Minns ni John Bauer-koncernen som gick i konkurs 2013, då 36 gymnasieskolor och 11 000 elever drabbades och över tusen lärare miste sina jobb. Det blev sedan kommunerna som fick städa upp och ta hand om alla dessa elever och lärare. Många förfasade sig över koncernens agerande och till och med dåvarande finansministern Anders Borg blev upprörd och tyckte att sådana oseriösa riskkapitalbolag var olämpliga att äga skolor. Fast sen gjorde han eller hans regering föga för att stoppa sådana företag. Historien är dock inte över. Nu skriver Mats Wingborg i Dagens arena att koncernens konkursbo är ute efter kompensation och kräver bland annat Halmstads kommun, där man hade en gymnasieskola, på tre miljoner. Man hävdar att man missgynnats av kommunen, då skolpengen ska vara lika stor för alla skolor. 2010-2012 gick de kommunala skolorna med ett underskott och koncernen anser då att den blev missgynnad. Och förvaltningsdomstolen ger den rätt och menar att den kan ha rätt till kompensation för detta och att man kan ha rätt till ersättning fast man inte längre driver skolverksamhet. Fast kommunen tvingades till besparingar bland annat på förskoleverksamheten. Kommunen har nu överklagat till kammarrätten och vi får se hur det går där, men risken är överhängande att det blir samma utslag där. Koncernen driver också process mot skolor i Växjö och kräver även dem på 3 miljoner. Lobbyisterna inom näringslivet, skriver Mats Wingborg, har nämligen lyckats påverka lagarna i den grad att flera av dem naggats i kanten. Så behöver till exempel de privata fristående skolorna inte bry sig om offentlighetsprincipen. Ja, för en lekman verkar ju det här inte klokt. Pengar som borde gå till skolverksamheten ska alltså kastas i gapet på giriga koncerner som inte längre bedriver någon verksamhet. Ja, här går verkligen skam på torra land!

Återigen befann jag mig i drömmen vid badhuset vid Blankviken, den bostad vi hyrde då jag var mellan tio och femton år. Tydligen har denna bostad och tid avsatt viktiga spår i mitt medvetande. Och så här i efterhand känns det som att det var viktiga och lyckliga år i mitt liv. Blankvikens vatten levde och visade varje dag upp olika ansikten, ibland en spegelblank yta, ibland vredgad i vitt skum, ibland krusig med silverblänk, ibland mörk och hotfull. Och om vintern kunde man blicka ner under isen och skåda tång- och algväxter och fiskar i en annorlunda värld. Utanför huset fanns en yta där jag kunde hålla till med min fotboll och dunka den mot muren på huset. På så vis övade jag upp min bollkänsla. Och bara ett stenkast därifrån fanns mormor och morfar i det nybyggda pensionärshemmet. När jag ville kunde jag hälsa på dem och få saft och mormors nybakade bullar. Inte långt därifrån låg badplatsen, som vi ivrigt frekventerade sommartid och där jag tog simborgarmärke, kandidaten och bronsmagistern. Skogen var inte heller avlägsen, här brukade jag ströva omkring vår och höst, njuta av växterna, gullvivor i stors sjok, blåsippor, vitsippor och adam och eva för att nämna några blomster jag kommer ihåg. Här följde jag även fåglarnas hektiska liv. Här fanns också gärdena med sina nyponbuskar och enbuskar. Ja, här fanns mycket som gladde en ung pojke. Men min dröm denna gång handlade om att badhuset var omgjort, att nedervåningen med sin badavdelning där duscharna i taket gick från varmt vatten till iskallt var borta, liksom bänkarna, omklädningsrummen och bastun. Istället hade man gjort om badavdelningen till en våning med kalkade väggar och prång på spanskt vis. Jag kände ledsnad över denna modernisering och ville ha tillbaka det så som jag upplevde det i min barndom. Kan drömmen ha något att göra med att min mor gått bort?

12 februari 1940 skriver Chaim A. Kaplan följande i sin dagbok och jag citerar det hela: "Inte en enda dag förflyter utan att dussintals judiska familjer blir utblottade. Butikerna har redan tömts, så som de omedelbart plundrade. Elva flyttbussar fulla av varor fördes från manufakturfirman Rubin Rotenburg, och sak samma gäller alla de andra butikerna på Gesia-, Nalewki- och Franciszkanskagatorna och trakten däromkring. Det var första stadiet. Så fort det slutade vidtog det andra stadiet: plundringen av lägenheter. De (nazisterna) kom in med en pistol i handen och en Spitzrute (ett slags stålspö) i den andra. Till en början brukade de komma under förevändningen att leta efter vapen. När lådorna och skåpen öppnades stal de allt de kom över. Men med tiden behövde de inte längre någon formell ursäkt: de bara kom och tog inte bara guld, silver, smycken och ädelstenar, utan också kuddar och filtar, ofta också linne, kläder, pälsar, och till och med möbler. Man är aldrig säker på att inte inom en timme stå där naken och bli pryglad därtill. Jag har redan nämnt att judarna har varit ytterst noga med att respektera utegångsförbudet och har tagit sig för att iaktta det från klockan sex i stället för från klockan åtta på kvällen till följd av de faror som hotar en jude som är ute på gatan under kvällstid. Alltifrån klockan sex håller sig varenda levande varelse tyst. De stänger sig inne i rum innanför andra rum, med nerdragna gardiner och släckta ljus och de lyssnar på ljudet av fotsteg som når dem från andra sidan dörren. Jag svär att jag varken förvränger eller överdriver något," avslutar Kaplan.

Den 5 februari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Denna vecka inträffade en händelse, med en viss jude inblandad, som belyser nazisternas etiska profil. Den olycklige mannen greps till tvångsarbete. Arbetet bestod i att flytta isblock från en plats till en annan. Den hemska kylan tränger genom märg och ben. Vem kan stå ut med den iskylan? Men han hade intet val. Det var nazisternas order, och som sådan kunde den inte undgås. Juden utförde sitt arbete med handskar, men den nazistiske förmannen tvingade honom att göra det barhänt. Juden var tvungen att tillmötesgå förtryckarens önskemål, och under hemska lidanden flyttade han isblocken barhänt i en temperatur under noll. Juden dukade under för denna tortyrs pina. Hans handflator var så förfrusna, att de ej kan räddas och hans händer måste nu amputeras."

Den 3 februari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Om någon i de demokratiska länderna gör ett försök att skriva om nazismens väsen vet jag, utan att se den, att författaren inte kommer att kunna formulera sanningen om nazismens grymhet och barbari. Nazismen har två ansikten. Å ena sidan är den full av hyckleri och undergivenhet när det är av behovet påkallat att skaffa sig förmåner av någon; och å andra sidan är den full av brutal kraft, trampar all humanitet under fötterna, förhärdar sitt hjärta inför de mest elementära mänskliga känslor." Att beskriva nazismens verkliga egenskaper är en grannlaga uppgift som ingen som inte känt nazismen inpå bara kroppen har svårt att förmedla, menar Kaplan. Endast den som varit utsatt för piskrappen, den sadistiska grymheten, obarmhärtigheten, försteningen av mänskliga känslor skulle kunna lämna en redogörelse för det patologiska fenomen som kallas nazism. Endast de som smittats av en själslig sjukdom är i stånd att ansluta sig till ett parti som detta. Endast den som har någon defekt i själen och i sinnena kan räknas in i dess led. " Det är inte omöjligt för en hel kategori mänskliga varelser att lida av mental sjukdom, att försöka att förverkliga en sjuklig, oren ideologi med barbariska medel av ett slag som mänskligheten aldrig erkänt som sina och som den inte skulle ha kunnat uppfinna ens under de mest fjärran dunkla tidsåldrar." Och så avslutar Kaplan: "Vet de utländska gäster som kommer till Tyskland med anledning av någon akademisk eller idrottslig händelse, de som förundras inför åsynen av den exemplariska ordningen och långt komna tekniska utvecklingen och som åtnjuter den överdrivna vänskap som överallt omger dem, vet de att deras "kultiverade värdar" torterar havande kvinnor och barn? Jag kan svära på att de inte vet det."

Den 2 februari 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Allt umgängesliv har upphört. Alla sitter instängda i sina oeldade rum, fångna i sina egna sorgsna tankar. Man sitter som en sörjande och de långa vinterkvällarnas monotoni förtär ens hjärta som en eldslåga. Dödsfruktan stirrar en i ögonen ur varje dunkel vrå. Varje knackning på dörren efter klockan sex är ett dåligt omen som kommer skräcken att krypa i en." Sedan berättar Kaplan om några händelser som inträffat och lever i färskt minne. En jude som åkte i en vagn blev hejdad på en gata. Man slet av honom hans päls, tömde hans plånbok, pryglade honom och beordrade honom att betala kusken. På en annan gata hade en judisk man gått ut utan judestjärnan och en soldat fick syn på honom och befallde honom att stanna. Då mannen greps av panik och började springa blev han nedskjuten. Sådana här händelser händer dagligen, avslutar Kaplan.